Jag vaknade runt fem i dag. Det känns väldigt onödigt när jag har semester. Dääremot känns det väldigt lyxigt att kunna ligga kvar i sängen, lyssna på pod och mysa med pälsklingarna. Freja är en liten myspropp som allra helst vill ligga sked under täcket, antingen ligger hon vid mina knäveck eller som här, med rumpan mot min mage. 

Morgonstunden är dagens bästa, specielllt när jag får sitta i soffan med kaffe, datorn i knäet och Nyhetsmorgon på tv:n. Eftersom jag var uppe så tidigt hamnade jag istället på kanal 5 och Den fantastiska historien med Berg och Meltzer. Informativt, roligt och lättsamt på en och samma gång. Det känns dock som en enklare form av Historieätarna men så länge man lär sig något nytt är det värt att titta på.

I går var jag på fikabesök hos fina Ulle. Jag fick inte bara njuta av hennes sällskap utan yngsta dottern och hennes söta hundvalp hängde också med oss. Helt ofattbart hur vuxna barn vi har. Det märks mer när man träffar andras barn, mina egna är jag typ hemmablind på. Eller passar uttrycket fartblind bättre? Jag tycker ju att min lilla sjukilos Freja är jätteliten, speciellt när man jämför med Kimmo och hans 40 kilo tunga kropp. Lilla hundvalpen var inte mycket större än marsvinet vi en gång hade. Så himla söt, en gosig nallebjörn på 1,3 kilo. 

Men hur söt? Hundar är verkligen livet! Den bästa medicinen som finns och mot så mycket. Jag kan bara gratulera familjen till att de verkligen investerat i en massa kärlek, friskvård, skratt och glädje. 

Jag hann givetvis med ett bra pass på gymet i går också. I dag har jag en skön "för-träningsvärk", den värsta kommer förmodligen i morgon. När jag kom till gymmet var det ganska mycket folk där, det är liksom inget jämt flöde på kunde utan det kommer stötvis. Det följer heller inget mönster så att man kan räkna ut när på dygnet och i veckan det är minst folk. Det som störde mig lite var att en mamma hade med sig två barn som tränade. De var i 9-12 års åldern och absolut inte stökiga men de rörde sig runt på ett sånt sätt i och mellan maskinerna att det störde. Kanske var det mest mina funderingar på hur säkert deras tränande blev. Det krävs både en maskin- och kroppskännedom för att styrketräning ska vara bra för en. När de la på tungt och ryckte hårt och släppte så fort att det smällde oroväckande högt, ja då tycker inte jag att det är ok. Jag ser gärna att mina träningar är barnfria. Turligt nog är det itne ofta som barn är med och vanligtvis när barn är med så sitter de tyst med en padda eller liknande och håller sig lugna. 

I dag ska det vara träningsfritt. Jag får besök av Veronica som kommer på lite lunch och blomprat. Vi kommer givetvis avhandla annat än just blommor men det är ett stort gemensamt intresse. Vädret är vackert och jag tror att det blir en fin dag på många sätt och vis. 

Något av sommarens bästa är ju sommarpratet som sänds i P1. Jag lyssnar aldrig på radiosändningarna utan på Podversionen. Oftast lyssnar jag när jag ska gå och lägga mig och sedan somnar jag ifrån så jag får börja om nästa gång. 

I går kväll lyssnade jag på Carina Bergfeldt, det tog nog 20 minuter innan jag somnade. Nu på morgonen lyssnade jag igen, på hela programmet. Det berörde mig enormt. Carina är en journalist som hade en bedrövlig barndom där hennes pappa sänkte och kränkte henne kraftigt. Ingen skulle någonsin stanna kvar hos henne då hon enligt pappan hade "en vidrig personlighet". Bergenfeldt lyckas däremot väldigt väl i sin karriär då hon lyckas skapa relationer till människor som drabbats av svårigheter och på så vis kunnat rapportera om tex Utöja och de följande rättegångarna på ett sådant sätt att hon fick ett stort journalistpris. Hon har även varit korrespondent i U.S.A och blivit hedersdoktor vid universitetet i Umeå för sina rappporteringar krin Trump.

De sista 10 minuterna kunde jag relatera otroligt till. Slutklämmen berörde också det jag var inne och skrev om i går eftrmiddag om att minnas de som inte längre finns kvar hos oss.

Carina hade dock en väldigt viktig twist. Vi bär själva ansvar över hur de som kommer efter oss och som finns kvar när vi är döda minns och talar om oss. 

Vill du ge dig själv 70 minuter med en fantstisk livshistoria, så lyssna på Carina Bergenfeldt sommarprat.