God förmiddag!

Jag har uppenbarligen en hel del för mig i veckorna. Det blir inte av att jag bloggar så ofta men här kommer en liten summering över min vecka. 

Jag var på min första jobbintervju i Linköping under måndagen. Den gick bra och det är ju inte bara som så att arbetsgivaren ska bedöma och vilja anställa mig utan jag ska också få en inblick i tjänsten och avgöra om jag vill ha den. I nuläget har jag verkligen ett bra jobb och med en bättre lön skulle jag utan att tveka bli kvar i minst tre år. Tyvärr kan man inte göra nåt åt sin lön när man redan finns i kommunen. Det rör sig om ett lönepåslag på 1,5-2,5% per år. Det tar sin tid att komma upp i genomsnittlig lön om man gick in med underlön från start. 

Då jag söker jobb och man är tvungen att lämna sin nuvarande chef som referens behövde jag berätta på jobbet att jag ser mig omkring. En ganska obekväm situation och jag känner mig som en svikare. Det är just den känslan som jag ogillar väldigt mycket som gjort att jag inte sökt mig bort speciellt ofta. Bara två gånger tidigare i min lärarkarriär. Jag hoppas att chefen är just nog och säger det som sägs om och till mig i arbetsvardagen. 

Vädret har varit toppen så det har blivit många fina promenader med hundarna. Det är perfekt att få en stund av reflektion eller att passa på och prata i fatt i telefonen med mina vänner. 

Mat, så älskat att äta och somliga dagar sprutar idéerna. Just nu är kålen fin. Här gjorde jag det enkelt för mig och strimlade spetskål och stekte upp på spisen. Vanligtvis brukar jag ungsrosta klyftor men det tar aningens längre tid. Bara att dressa den med olivolja och flingsalt. Galet gott och min mage har nu vant sig vid min kålrika kost. 

I går saknades dock fantasin och det blev genvägen via pizzerian. Jag har en favorit i kantarellpizzan. Den är inte bara fantastiskt god utan väldigt fin att titta på också. 

Nu märker man att hösten knackar på. Det blir allt mörkare på både kvällar och mornar. Lördagen bjöd dock på en finfin dag och det blev en tur med båten. Förmodligen årets sista. När det är högsommar delas det bilder på brunbrända ben mot en sommarblå himmel. Här är en höstvariant. 

Vilken dag. Så perfekt, nästan vindstilla och ljummet. Det enda som jag saknade var fikat. Kaffe och kanelbulle skulle ju varit pricken över det perfekta i:et. 

I dag är det söndag. Jag har börjat min dag på bästa sätt. Nybryggt kaffe, Nyhetsmorgon och favoritljuset tänt. 

Att vakna relativt pigg och utsövd och må så bra som man möjligvis kan är härligt. Jag har ganska svårt att ligga länge i sängen, ryggen fixar inte det riktigt men 6-7 timmars sömn är ju glimrande. 

Nu ska jag ta tag i dagen, förbereda lite jobb och så. Jag hoppas att även ni känner er utvilade och redo för måndagen i morgon. Jag vet att många får söndagsångest men jag har eg aldrig fastnat i det mönstret. Jobbdagar är bra dagar för mig. Även när det varit supertufft har jag gillat att gå till mitt jobb. Det har alltid funnits en balans. Har elever eller föräldrar varit mattande har kollegorna uppvägt det med pepp och stöttning. Har det gungat i arbetslaget så har tiden med eleverna satt guldkant på dagen. Japp, lyckligt lottad över att jag faktiskt, under så många år, alltid känt att jag valde rätt bana. 

Ha nu en finfin söndag!

Jag känner verkligen att jag är igång med jobbet efter sommarlovet. Plötsligt är jag supertrött redan 20:30 och sitter och väntar på att få gå och lägga mig. Nu i helgen har jag hållt ut till 21:30 men sen slocknar jag. Eftersom jag är i säng tidigt vaknar jag relativt tidigt men turligt nog med en känsla av att vara utsövd. En skön känsla. Frejahunden älskar de här lugna helgmornarna och kommer tassande och kryper upp i famnen. Hon gör samma försök i veckodagarna men då blir mysstunden max fem minuter. 

I går röjde jag runt lite i källaren och letade efter lite skolgrejor som jag behöver. Tyvärr slängde jag lite väl mycket i och med att jag bytte jobb för två år sedan. Då trodde jag att jag var klar med mellanstadiet. I dag vet jag annorlunda. Nästan varje dag saknar jag något av det material jag tillverkat eller något av alla de kopieringsunderlag jag hade samlat på mig. Jag är en kastare, så är det bara. 

I går var Elis här under förevändning att han ville klappa lite på hundarna. Det var bra för då fick jag klappa lite på honom. Han är nu inne i universitetsstudierna och jag blir så där mammaorolig. Jag tycker att det är sinnessjukt högt tempo och långa dagar. Och han ska hålla på i fem år. Helt galet!

I dag ska jag göra en rekorunda inför veckan som kommer. Jag tänker mig också lägga ett par timmar på lite jobb, planera undervisning och ta fram lite material. Många kanske tycker att det skulle vara hemskt att behöva jobba på helgen men det är inte det. Jag gillar att jag kan välja, att jag kan jobba lite mindre hemma i veckorna när jag ofta är trött i huvuvdet och det jag behöver bäst då är att varva ner. 

Morgondagen innebär en del undervisning, utvecklingssamtal men jag ska också träffa Tyra på eftermiddagen, när jag ändå har ett ärende i grannstaden. Mammahjärtat har längtat väldigt mycket efter barnen den senaste tiden. 

Nu önskar jag att även ni får en finfin söndag. 

... agerande...

Efter förra fredagens totala besvikelse kom kraften att agera över mig. Jag har räknat ut att det tar mig 7 år med 2% löneökning att nå en genomsnittlig lön ( o då kan vi alla räkna ut att den omigen inte är genomsnittlig - glappet bara ökar) Jag höll på att dö när studenten som vikarierar i andra klassen sa till mig att hon räknar med en ingångslön som är samma som min nuvarande. Jag har jobbat som lärare i 22 år!!!!! 

Men Norrköpings kommun, facken, samhället.... Vad i helvete händer? Det här har passerat rimlighetens gräns med hästlängder. Många väljer att inte prata löner i dag. Det är synd. Det är som att man skäms. Jag hör till dem som borde skämmas, för med min lön borde jag vara en urusel lärare. Det är jag inte. Jag är bara ännu en av alla de "duktiga flickor" som fortsätter som en duracellkanin. 

Efter regn kommer solsken. Ett solsken som den här kommunen inte står för. Tyvärr.... 

Jag har ändå haft en fantastiskt bra arbetsvecka. Bra lektioner, grym arbetsro i klassrummet, härliga möten med mina elevers föräldrar när vi mötts i utvecklingssamtal. Föräldrar som uttrycker tacksamhet över det stabila läge som nu råder. Jag lever just nu i just "nuet". Går hem med en mental ryggdunk och känner att här och nu rullar det på. 

Jag vill inte gå några händelser i förväg men som lärare möter jag ofta elever som jag träffar under fler timmar per vecka än vad deras föräldrar gör. För just de eleverna är det extra jobbigt om stabiliteten i skolan ruckas på. Det kan leda till en ganska stor "röra", en röra som kommunen inte är beredd att betala för att slippa. I allafall inte i form av lön till pedagogen utan de blir senare tvugna att betala, förmodligen det dubbla för att sätta in extra insatser när eleven kommer upp på högstadiet. Alla vet det här. Ändå låter man det ske. Det är ju olika påsar som pengarna tas ur.

Nu är det fredagskväll. Jag tänker att jag ska försöka koppla av och bara vara. Kroppen har fått sig en genomkörare, hundarna är rastade och jag ska strax in i duschen. Jag är trött på många plan och tänker att nästa vecka kommer bli en bra vecka omigen. Jag har några utvecklingssamtal kvar men jag har också några spännande möten i grannkommunen. Jag inser att åtminstone på pappret så är jag ganska så åtråvärd efter 22 år i yrket. 

Jag förstår att jag har ganska många dörrar som är öppna, vissa på vid gavel och andra på glänt. 

Ja, vad kan man säga. Dagen i dag har varit en dag av många intryck, känslor, tankar, funderingar och mycket mera. Jag tog ju en ny tjänst till hösten, faktiskt en sån jag sökte för en sisådär två år sedan. Jag var glad och förväntansfull. År 4-6 är ju mitt område. Jag kan köra ÖTP i de flesta ämnen. Över Tröskeln Pedagogik menar jag med det. Jag kan gå in och fånga de flesta grupper på fem minuter. 

De två senaste åren har inneburit väldigt mycket mer i insats. Läsa på, träna, undersöka, fixa och trixa. SÅ mycket tid jag lagt på att vara en bra lärare. Så många eftermiddagar, kvällar och helger som jag suttit och räknat matte, läst på om antiken och allt annat. Och det förgäves. Att jobba hårt för att hantera klasser, få många elever att lyckas och utvecklas är inte värt speciellt mycket. Inte när det gäller löneförhandlingar. Då råder kommunens kreterier och nivåer. Helikopterperspektiv och att ta del av den nyaste forskningen klubbar måluppfyllelsen totalt. När måluppfyllelsen är låg och väldigt många elever får F i betyg anklagas undervisande lärare, inte rektor som ansvarar för resursfördelningen. 

Att jag höll i och höll i hop, med bara två sjukskrivingsdagar pga magont och fem pga hosta (i pandemitider) trots slag, spott, kränkningar och dagliga sänkningar räknas inte. Jag bytte arbetsplats för drygt två år sedan. Efter 20 år på samma arbetsplats. Jag är galet lojal. Jag tog mig an utmaningar i ett forum jag inte sökt till. Jag sökte en 4-6 tjänst men hamnade på 7-9. I och med det fick jag ta mig an nya utmaningar. De var stora och svåra och krävde sitt. Tyvärr rknades det inte när det kom till löneförhandlingar. 

Jag har aldrig fått så lite i lönepåslag som nu. Jag känner mig så undervärderad. Samtidigt känner jag sparken i min ända. Varför vara lojal? Den här kommunen, två år från guldklockan... Byter jag kommun kan jag köpa min egen guldklocka redan första månaden. 

Jag fullkomligt älskar mina elever men... ska min pension hänga på det. Jag har hållt mig nära då mina barn behövt det men nu... Tyra bor i Linköping och Elis pluggar där. Jag gissar att båda mina barn skulle uppskatta om jag fanns närmare Linköping. Och förhoppningsvis skulle jag se dem oftare. 

Tyvärr måste jag försöka omprogrammera mig själv. Jag ska finnas där för mig själv och för mina EGNA barn. Byter jag kommun kan jag öka min lön med 4-5000. Att stanna för att vara lojal känns orimligt. 

Sorgligt men har man en högskole/universitets utbildning och jobbat i mer än 20 år är man värd mer. I kväll är jag ledsen över hur litet jag värderas. Jag blev så fundersam när chefen var nere och undrade om jag hade "fått en jacka". Jag hade alltså rätt till en speciell jacka som skyddar mot regn, rusk och snö. Fast ger de mig rätt lön kan jag köpa den själv. En jacka kostar 1000 spänn och utbrett på tre år är det typ inget.  

Så mitt motto nu är "lojal är jag alltid... mot min familj" Jag har varit pinsamt tacksam. Glad för kommentarer som"rent pedagogiskt tänker du rätt" eller "din kompetens visar verkligen rätt". Vilket rövslickeri för att jag ska orka när det är svårt och tufft. O så sjukt ofta som mina chefer låtit viktiga saker glida ur händerna. 

Att vara lärare har varit mitt kall men nu är det faan nog.... Nu kallar mina barn...