Så startade fredagen.

O sen blev det full fart.

WIP o sen fotosyntesen.

Skönt med paus.

O sen, hem o jobba för tvätteriet.

Sen kom lördagen, med mys i hop med mannen som äger mitt hjärta.

Sprakande kamin innan...

Efter bubblet! Torka kropp o hår framför kaminen. Skön känsla.

Morgonbubbel!

IKEA-tur.., a tusenlappen. Men den här gången blev det inga servetter.

Hemma, ta hand om tvätten.

Lite att stryka...

Plantera om växter.

Spraya om krukor.



O nu är helgen gången o jag gör omstart inför en ny vecka.

KLassiskt! Jag har beställt läkartid, väntat i 6 veckor på den. När jag ringde förklarade jag att jag har en lång journal som läkaren nog bör ta sig en titt på innan jag kommer. Vad händer då? Jo, han hade inte läst alls, han lyssnade när jag drog snabbvarianten och sen följde kanske 30 minuters googlande och letande på bla Wikipedia. Jag vet att mitt problem inte hör till vardagssjukdomarna och just därför borde han varit mer förberedd. 

Väl därifrån så hittade jag en bra sida på nätet, hypermobilitet.se där följande står att läsa

"Vems ansvar?

Kliniska genetiker har alltid haft stort intresse för EDS och på många håll i landet tar man emot misstänkta EDS fall på remiss för utredning och diagnos. Resursbrist har dock gjort att man på en del håll endast hinner befatta sig med den allvarliga vaskulära EDS typen.
Reumatologklinikerna i landet ser som sitt uppdrag att ta hand om patienter med inflammatoriska ledsjukdomar/bindvävssjukdomar. EDS/HMS faller därför utanför deras ansvarsområde även om de ibland hjälper till med diagnostik av EDS/HMS.

Med andra ord, patienter med EDS/HMS har ingen självklar hemvist i den svenska sjukvården. "

Med den här sanningen så kan jag berätta att läkarna jag mött har valt att agera utifrån två strategier. Den första handlar om att skriva ut så mycket morfin, muskelavslappnande, insomnande och sövande att jag ska hålla mig lugn länge nog för att de ska byta tjänst. Eller så väljer de att tala om hur dåliga dessa piller är för mig och så vill de att jag ska gå på sjukgymnastik, bli sjukskriven, ägna mig åt meditation och liknande. Jag vet inte vilken strategi som gör mig mest förbannad eller uppgiven. 

Hur som helst så kanske jag får en remiss till ännu en specialist...

Eller så faller jag ännu en gång mellan stolarna. 

När själen vill, när hjärnan vill mer, när hoppet och längtan formar egna verkligheter... Ja, då blir det stökigt. När verkligheten krockar med önskelandet. Jag har kämpat så jäkla mycket den här veckan. Tryckt imig massor av morfin, muskelavslappnande och antiinflammatoriskt. Men det har inte gett så mycket. 

Efter en jobbig vecka har jag nu fått pausa. Allt som måste göras är  gjort. Jag brottas och kämpar. Jag slåss, tampas, blåser upp mig, gör allt vad jag kan. Jag är stark, jag kan, jag fixar, jag löser allt...

Sanningen är långt ifrån den bild jag vill ge. Jag kämpar, jag slåss, allt för att klara mig. Men, ändå, så hoppar jag i kväll runt här med stöd av kryckan. Jag kan inte klara livet med båda mina ben. Ett har låsts av nerver. Jag kan inte stödja, inte röra, inte lägga tryck på. Jag är helt enkelt lite handikappad. 

I kväll känns det ändå ok, för jag har löst kvällsrondan för hunden och Helene tar morgonturen men sen då...

Jag blir rädd och det skrämmer mig. Insikten att jag inte riktigt reder och äger situationen utan jag behöver hjälp... 

Jag klarar mig helt enkelt inte själv. Min kropp säger nu NEJ! Det är sorgligt men sant. 42 år gammal är jag nu trasig och typ använd. Jag har så otroligt och fantastiskt ont, jag kan inte få kroppen att göra något av det jag vill. Jag behöver stöd, hjälp och vägledning. 

Så, sorgligt nog, när du möter mig nästa gång, ja... då är jag lite av nån annan...jag är hon som inte klarar sig själv, hon som går med hjälp av kryckor, hon som behöver hjälp. 

Men mitt i dennna knasiga röra... faktum är att jag vet att det finns de som håller verkligheten högt. såsom att jag är en stark och klok person, ja de finns med mig alla dagar...

I denna röra så vet jag att livet är så mycket stlrre än vetskapen att ängeln finns i rummet....

Fredagen började mindre bra. Bilen, min lilla pärla, tyckte att -17 grader var för mycket kyla. Det blev alltså till att ta fram cykeln. Jättekallt, jättetrögt då växelhuset verkade ha frusit i hop. Humöret var alltså inte på topp när jag kom dit. Inte kroppen heller. Men... så visade det sig att just denna dag var dagen då vi alla skulle få våra nya arbetsdatorer. Bara, poff!, så där så försvann allt dåligt humör. Jag bara älskar min dator. Den är lätt, snabb och bäst av allt... den har belysning i tangentbordet. Perfekt för mig som gärna sitter och skriver när skymningen lägger sig eller mitt i natten. Väldigt skönt att slippa tända lampor eller vinkla bildskärmen så att man ska kunna se. 

När jobbet var slut så tog jag, givetvis, cykeln hem igen. Efter en kopp té och ett avsnitt av Homeland kände jag mig lugn, avslappnad och redo för helgen. När så hjärtat dök upp tog vi en tur och gjorde massor av ärenden. Tiden sprang i väg och hungern slog till. Pizza från min absoluta fovvopizzeria passade perfekt. Jag måste dock erkänna att den inte längre är min favorit längre. Kanske har jag ändrat smak eller så har de meckat med recepten. Nu vet jag det och behöver inte tråna längre. Jag kommer hålla mig till kvarterspizzerian samt till Blackas bästa. Kvällen blev inte sen då Mats skulle jobba på lördagen och vi båda var rejält trötta efter årets första, hela arbetsvecka. 

Jag vaknade tidigt på lördagsmorgonen, utsövd och förvånande pigg. Perfekt då jag hade massor av skrivjobb att göra. Jag varvade jobbandet med tvätt, hundpromenad och andra sysslor. Skönt att göra saker och ting i sin egen takt och efter hur lust och ork faller på. Vid lunch hämtade jag Elis, vi åkte till mitt jobb och fixade lite, sen blev det lite shopping och en stund hemmavid innan jag skjutsade hem honom till hans far igen. I samband med det åkte jag ut till Mats i Blacka. Plockmat, öl, bubbelbad och en film på tv ackompanjerade av den sprakande brasan blev en supermysig kväll. Vi kom sen i säng men vad gör väl det när man har sovmorgon. 

I dag har vi varit och handlat nya skidbyxor åt mig. Det går verkligen åt i dessa temperaturer om jag ska fixa att motionera hunden i den omfattning som han behöver. Sen blev det återigen en vända till Biltema och Mats köpte ett nytt och kraftigare batteri till min lilla blå. Nu startar den så snällt och fint. Skönt. Det värsta som finns (nåja, det finns ju värre saker men ändå...) är en opålitlig bil. De ska liksom bara fungera annars kan man vara utan. Vi hann också med en snabbfika med storebror innan vi åter styrde kosan mot Blacka. 

Den här helgen har varit fylld av saker som blivit gjorda, tid men de jag älskar, promenader med väldigt frisk luft men också av lugn och ro, tid för återhämtning, tid för energipåfyllnad, tid att njuta av och med kärleken. En helg som jag verkligen behövde. 

Nu är det dags att förbereda mig för min kommande arbetsvecka, både mentalt och praktiskt. Jag har goda förhoppningar om att den kommer flyta på och bli riktigt bra. Nu önskar jag er detsamma, en god avslutning på helgen och en fin arbetsvecka. Och glöm inte, det är i möten med andra människor som du kan växa som person. 

dagen kan lätt bli lite rörig och konstig när man efter ett lov ska gå på nytt schema, ett som bara ska gälla i två veckor. Att dessutom upptäcka att andra ändrat sina scheman och att jag plötsligt står utan elev i 40 minuter blir liksom lite knas, eller när jag inser att jag är dubbelbokad. Men man löser det, det funkar. I dag har jag haft förmånen att möta nya elever, nya på skolan och nya (nästan) i landet.

Deras berättelser, på knagglig svenska, har berört mig. Allt de har upplevt, gått igenom. Oro, dödsångest, hopp, förtvivlan. På riktigt! Inga i-lands problem där inte, utan riktiga livshotande situationer. Å så landar de hos mig. Vi pratar och när jag frågar vad de allra helst vill göra så får jag svaret "studera". Känn på den!

Jag är tacksam över det jag får uppleva, vara med om och möta i min roll som lärare. Ibland är det svårt, ofta är det stressande, många gånger rent av urjobbigt men allra, allra mest... Ja, känslan som fyller mig är att det är fantastiskt, givande, fyllt av kärlek och respekt. De fall då det inte är det är faktiskt försumbara, iallafall känns det så i dag. Terminens första dag, då vi vuxna har kraft och energi att stå enade, vi har kraft att driva igenom det viktiga. Sånt som ska göra eleverna tryggare och säkrare hos oss. Vi ska få det lugnare och bättre. Min chefs ord ringer lite i öronen "häng i och håll ut". Så sant och klokt.

Jag är dödligt trött i kväll. Det var med tårar i ögonen jag stämplade in på Gamla Ö. Ryggsmärtan gick inte att gömma. Jag fick kliva in till dottern och säga "Jag är inte arg eller sur. Jag har bara så ont. Det är jobbigt nu. Men ge mig en stund, jag ska förbereda löksoppan och pannkakssmeten så kommer jag sen och vill gärna höra hur din dag varit" svaret jag fick var bedövande skönt för en sliten tonårsmamma. "Åh, så bra att du berättar. Vad glad jag blir!" Underbara, fantastiska Tyra. Bara jag sänker garden och är ärlig så köper hon det mesta. Även en mamma med kroniska ledbesvär.

Nu är soppa och pannkakor uppätna. Jag måste bara skryta och säga att soppa, det är jag jäkligt bra på att laga. Het, varm, mild och kryddig på samma gång. Inte nån 5:2 soppa här inte. Massor av grädde och en hel del av den finaste olivolja du kan tänka dig. Å det bästa är att det blev massor över.

I kväll är det en sån där kväll då jag saknar mitt Hjärta lite extra. Jag hade velat finnas där för honom. Pysslat om, lagat mat, hämtat värktabletter och allt det där man gör för den man älskar, speciellt när han är nyopererad. Efter mycket tjat från min sida är nu två bekymmer avlägsnade och jag hoppas att allt ska vara i sin ordning nu.

I eftermiddag kunde vi omigen läsa på nyheterna att det utspelat sig våld och hot på en svensk skola. Em femtonåring har fått sätta livet till i ett knivbråk. Vad är det som händer i vårt land? När slutade det sunda förnuftet fungera? När blev det ok att anse sig ha rätten att våldsamt hugga, hugga, hugga...med kniv...i den man var i konflikt med? Jag förstår ingenting. Jag kan inte ens hitta förklaringar. Jo, kanske... Om det är elever som de jag mötte för första gången i dag. Sådana som levt i krig, under bombhot, på flykt, i överbelamrade läger. Då kanske en förklaring som posttraumatiskstress skulle förklara en del.

Vad som än händer så måste det förändras. Vårt land måste ta hand om de som finns och de som kommer hit, på ett bättre sätt. Det fungerar inte att köra på så som man gör nu. Det här sättet föder våld, det föder rasism, det skapar klyftor men framförallt hamnar människor i okunskap. Och rädsla det föder våld.

Jag blir rädd, det här är inte den värld jag vill ge mina barn och barnbarn. Snälla, hjälp mig här? Vad ska vi göra? Hur ska vi gå vidare?.

Som den pedagog jag är, i kropp, själ och så är min övertygelse... Kunskap! Det du känner till kan inte skrämma eller hota. Det du känner till blir som en vän.... Och jag vill ha hela världen som vän.....

Somliga människor är fullt ut känslostyrda. Andra är slavar under sina tankar, vad de vill ha, få och nå. De som hör till den sistnämnda gruppen tycker jag INTE om. Jag har mött ett par styckna, eller två för att vara ärlig. En av vardera kön. Obehagliga typer som manipulerar, ljuger, anser sig ha rätt till (givetvis på andras bekostnad) och som aldrig ger något utan att veta att de får dubbelt tillbaka. De kan sälja sin kropp, sin själ, sina barn och väldigt mycket mer för att nå sina mål. Oavsett om det är en villa i finaste området, en investering i ens företag, eller nåt annat de vill ha så... de går över lik. Gemensamt är att lagen inte är något hinder. Inget som ramar in eller begränsar. Jag kan ärligt säga att sådana människor är ganska lätta att sätta dit om man vill, om man orkar... Oftast gör man ju inte det, när man lyckats skaka av sig dom så orkar man liksom inte driva den där formen av upprättelse. Även om både lag och rätt är på ens sida så tar det tid, tid att starta om och samla kraft. För kraften behövs. Som människa så vill jag gärna ha ett rent förflutet. Jag vill inte äga något som står på nån annans tomt. Nope, men när jag inte orkar eller vill ta den striden ja då är det gött när andra kliver in. Såna där som  styrs av både kropp och själ. 

Efter ett par duster med knasbollarx1000 så känns min vardag så himla nice. Jag hade en dipp för ett par månader sen. Efter år med drama och ständiga orosmoment så hade jag svårt att ta till mig det mjuka och lugna. Min kropp och själ hade blivit som beroende av anklagelser, krav, hot, tvång, oro... ja ni hajjar. Att då hamna i en relation som bygger på kärlek och respekt, det blev knepigt. 

Nu har jag blivit omprogrammerad. Jag har fått börja om från början, med både det inre och yttre. Jag kan plötsligt avgöra om nån gör något för mig, för att den vill och tycker om mig. Utan att förvänta sig en massa i gengäld. Att göra en god gärning för nån utan att förvänta sig något, är ren och skär kärlek. Att ge utan att beräkna att "när jag gör så här så kommer hen vara tvungen att ge mig det här". 

De senaste veckorna har jag verkligen blivit given, men jag har också fått ge. Jag har gett av mig själv, eller snarare hängett mig själv, så som aldrig förr. Mannen jag älskar har givit mig tid, omsorg och massor av praktisk hjälp. 

Jag ville ha en moped. Jag bara älskar att åka moppe. Måste bero på att jag aldrig hade nån som 15-åring. Eller så bor det en Mc-dröm i mig. Hur som helst. Hjärtat ser helst att jag kör nåt bekvämare och säkrare. Så han sökte och letade och fann en liten bil åt mig. Mitt krav var att den skulle vara bränslesnål och billig i omkostnader men ändå ha plats för hund modell större i baksätet/bagaget (o jag planerar för en grand danoi). Givetvis lyckades han. Prutspecialist som han är så halverades priset och jag är glad och nöjd. Dessutom fick jag i dag en present i form av nya allround-däck. Mitt hjärta, så omtänksam. Han kände i morse att "nej, de här däcken vill jag inte att min Mia åker omkring med". 

Föreställ er en större kärleksförklaring. Jag kan inte komma på nån just nu. Han värnar om min säkerhet, mina behov och mitt liv. En kort stund hann jag tänka "men vad måste jag göra nu för att kompensera". Men det är just det, det krävs inget. Inte mellan oss. Jag kan ge, och ge och det utifrån mina förutsättningar. Och det uppskattas och älskas. Sen så kan hjärtat ge och ge och ge... och det finns inga förväntningar eller krav tillbaks.

Men det Mats ger mig, har ingen annan givit mig. Vare sig till kropp, själ eller sinne. Jag har fått mycket i mina dagar men när insikten kommer om att det inte är rent och ärligt, ja, då tappar det sin betydelse. Denna man, han omsluter mig med ren kärlek, han är rädd om mig, han värnar om det som är viktigt för mig. Det jag ger och gör, tas emot med samma enkla kärlek. För mellan oss är numera inget krångligt, konstigt eller ansträngt. Aldrig att det hänger outalad hot i luften. Jag har mitt och han har sitt och i framtiden, ja då kommer vi ha vårat. Tillsammans... 

Ingen av oss har bråttom.För vår kärlek är starkare än så. Inte på världskartan att någons ekonomi ska få den andre att ändra sig. När vi två blir ett blir vi det av vilja, av värme, av kärlek, av åtrå... inte av praktiska skäl. När vi två blir ett så är det för att det är rätt.   

Vissa dagar gör ondare än andra. Sömn och lugnt tempo hjälper. Försökte nå min nya Vc i dag men utan att lyckas. Får prova igen i morgon.