Sorgen är brutal. Det gör så ont. Både jag och Freja är ur gängorna. Hon vill inte äta och är väldigt låg. Vi har redan varit ute två gångar, då lyser hon upp lite. Jag vaknade vid tre i går natt med världens ångest. Jag kände att jag kanske borde ha avvaktat lite att han kanske borde kunntat hänga i ett tag till. Men så tar jag mitt förnuft till fånga och gjorde det jag ofta gör; skrev en lista över alla symtom jag noterat sista tiden. 

• Gurlande andning
• Pipande av missnöje när vi var hemma och han låg ner, kanske hade han ont
• Han blev drullig och halkade emellanåt
• Svårt att ta sig upp i min säng utan valde att sova i Elis säng som är lägre
• Grumlig blick
• Envis på promenaderna
• Kunde ryka i hop med Freja, tidigare har han alltid backat men han blev så matfokuserad att han ville sno hennes
• Förhårdnade på armbågarna som ibland sprack och behövde behandlas
• Stor knöl i ena armhålan
• En liten knöl på ena örat
• Lite förvirrat beteende

Ja, ni ser ju själva att jag gjorde det rätta men det är jobbigt att fatta beslutet. Speciellt när jag inte hade någon att diskutera och förhandla kring det här med. Men veterinären tyckte ju att jag fattat rätt beslut. Kanske tom att jag borde gjort det tidigare. 

I natt sov jag 7 timmar på raken, utan att vakna en enda gång för att gå på toa. När jag vaknade till vid 6-tid så kunde jag somna om och sova endryg timma till. Jag måste varit helt utpumpad. 

I dag ska jag ta tag i mitt hem. Det är dags att ta och dammsuga upp  all Kimmopäls som liger överallt i lägenheten. Jag gissar att det kommer ta tid innan allt är borta. Den finns på filtar, kuddar, soffan och förmodligen kommer jag hitta Kimmohår i flera år framöver. 

Jag har även funderat var jag ska göra av urnan när den kommer. Jag har ju ingen egen plats där jag kan gräva ner den. Efter att ha pratat med både min bror och hans tjej och de berättade att de har Vickis urna stående i en hylla där hemma så kommer även jag göra så till att börja med. 

Mitt i allt kan jag även se fördelar med att bara ha en liten hund. Nu känns det mer ok att ta med bara henne på fika, eller om jag ska handla. Hon är ryckig i kopplet men inte så stark att hon kan dra omkull mig. Nu kommer jag även ha större möjlighet att socialiseringsträna henne. Kimmo var ju så perfekt och gick fin i kopplet, lyssnade på kommandon som "sitt", "ligg" och det var en fördel vid hundmöten. 

Jag har kollat upp hundkurser men tyvärr var alla fullbokade och redan i gång. Det fanns bara en nätkurs men den kändes både väldigt dyr och det både Freja och jag behöver är verkliga möten. Så jag får hålla ögonen öppna inför hösten.   

För några år sedan när de här två fortfarande busade och lekte med varandra. 

Jag vet att man säger att hundrar inte kan le men visst är det ett smile? Som han älskade att ligga ute på den svala gräsmattan och bara iaktta det som häde runt omkring. 

I somras när det var så där supervarmt. Då märktes det verkligen att han började tackla av. 

I slutet av oktober. Dert var svalare ute och allt kändes så mycket bättre. Men man kan nog se att blicken började grumla.

Ganska nyligen. Han började komma och stå framför mig och bara stirra. Relativt förvirrade. 

Balkongen, sval och skön. Han älskade att ligga här och kika in på mig och Freja. Vi satt å andra sidan och huttrade under en filt. 

När snön kom. Då levde han upp lite och älskade att rulla sig i den orörda snön. Då kände jag mig lite lugnare men snön och kylan har verkligen lyst med sin frånvaro. 

Den sista bilden. 

Tack kära älskade vän för allt du givit mig. Du stod vid min sida i så många är, den renast av relationer. Tack för att du tvingat ut mig i vått och torrt. Nu får Freja fortsätta att göra det. Du kommer alltid vara älskad, saknad och hågkommen. 

Så har han gått över regnbågsbron.