Jag har haft en intensiv dag och har hunnit med mer än vad som känns rimligt för en vanlig dag. Sovmorgon, en sväng till jobbet, tur och retur till Sörping x2, hjälpt faster att handla, vilat middag, fixat mig, inhandlat en tvättmaskin och fått den levererad. Och sen, slutligen sjunkit ner i en fotölj på Stadsvakten med goa Annika och fina Ulle. 

Vi räknade raskt ut att det var 8 (!!!) år sedan vi var samlade alla tre på en gång. Helt galet. Men vi har ju setts lite pö om pö och hade ganska så god koll på varandra. God mat, god dricka och goda bloody mary senare så fick jag domen från Ulle. Tjejen som är någon av de mest hörbara, synliga, troliga, tokiga, underhållande människor som jag känner och så säger hon i ett enormt asgarv att "du är ju som jag fast x3". Vem av oss har sämst självinsikt?   

Hur som helst har jag haft en otroligt trevlig kväll. Vi har pratat i fatt om jobb, familj, framtidsplaner, dåtidsmisstag och annat. Vi har upptaterat varandra om det viktigaste. Somliga av oss pratar mera medan andra är mer tystlåtna vilket skapar tusen nya frågor. 

Men om jag tar några steg tillbaka, zoomar ut, intar helikopterperspektiv så är vi en orginell treklav. Iallafall med tanke på det yrke vi valt. Jag är skild, har varit sambo och är nu särbo, nummer två är skild och singel, nummer tre är skild och har just byggt klart ett hus i Jursla och ska efter många år sammanföra två skilsmässofamiljer. Vi är alltså en brokig skara. Vissa bitar har vi gemensamt och andra inte. 

Det är så givande att prata med likasinnade, med sådana som varit med om samma resa som jag oavsett om de bär min historia eller motpartens. Jag lär mig massor. Som jag älskar det, att utmanas i tanke och känsla. Sen så kan jag tycka att vissa saker är svårare än andra att älta. Som min sjukdom och min oförmåga att instruera yogaklasser. Det gör ont för dar min identitet under nästan tio år. Att älta hur jag gick totalt förlorande ur min skilsmässa är också svårt för det river upp så många sår. Inte så att jag mår känslomässigt dåligt utan mer att jag blev totalt ekonomiskt bortkollrad. Men den tiden är över och jag försöker hantera det nuet jag nu lever i. 

Sen kan ju inte en sån här catchingup-kväll rulla på utan att vidröra det som hemma hos mig är det onämnbara. Och det märkliga är att jag har absolut inget att säga, inget att förklara, inget att berätta. Jag överlåter tyckandet och tänkandet åt de andra. De har givetvis massor av tankar, observationer och funderingar. Jag lyssnar, halvt om halvt, samtidigt som jag väljer att skicka sms. Jag hör dem lite doft tala om kontrollbehov, onaturligt klängig, obehagligt intresserad, översocial, för bra för att vara sann och allt detta medan jag kollar av med telefonen var stortösen är. 

Jag traskar i väg för att kunna ringa ifred. Jag vill säga gonatt till mitt hjärta. Behöver höra hans röst, den gör mig behagligt lugn och jag mår bra. Det är så underbart att jag vet vad jag ska göra för att må bättre när det känns lite knasigt. 

Nu har jag landat in hemma. Djuren blev glada. De ville ha kvällsmat. Sonen som hade legat och glott i luren behövde en pratstund och Tyratösen sover med pojkvän och bästa kompisen hemma hos sin far. Jag har kollat över morgondagen och jag har tandläkarbesök och BUP-samtal framför mig. Det kan bli både slitigt och krångligt. 

Jag känner mig ändå nöjd över att att jag är den jag är. Ja har så många att älska och så många att vara nära. Just nu står djuren i fokus hos mig. Jag har full koll på vad som händer lilla Freja och vi kan liksom inte hejda oss i längtan. Oj, så välkommen hon är. 

Djuren är mitt stora intresse. Jag mår bra av dem. De tvingar ut mig när jag har oont. De peppar och lyfter mig. Jag blir en bättre människa när de är hos mig. Tyvärr har jag blivit som beroende av Hundar utan Hem. Det finns så många som farit så illa och som behöver oss så väl. 

I morgon går ännu en lastbil full med omplaceriingshundar från Irland mot Sverige. Och jag ska följa deras tur för om en månad är min lilla tös med på resan....

Den där jävla känslan. Den där som kommer och smyger sig på, ja, då är den snäll och försiktig. I annat fall kommer den och slammrar, bankar, pressar, trycker, skriker och söndrar. Jag hatar den. Och jag älskar den. 

Jag blir som sjuk av den där längtan som slår, skriker och våldför sig på hela mitt inre. ALdrig att jag står så naken och sårbar som då. Den där längtan efter svunna tider, efer en varm och mjuk hand, efter väsande andetag, efter konstiga uttryck och historier. Längtan efter att bara få vara liten. Liten och bli omhändertagen. 

Saknaden efter att inte vara den som förväntas vara klokast, efter att inte behöva reda ut allt och få alla på banan igen, den är så enormt stor. Jag längtar efter att bli hållen om, få höra att allt blir bra, att vi reder ut det hela, att jag aldrig är ensam. 

Just den jävla längtan är vidrig. Längtan efter mammas kloka, lugna ord. Hennes varma händer, med de svullna blåa ådrorna, med den där nageln som såg lite lustig ut för att den en gång klämts i en bildörr. Jag saknar mammas vilja oc kämparglöd att göra allt för att få en vecka i fred på landet. Hur hon kämpade och fixade och grejade. Jag saknar henne så, så mycket. Jag vill berätta för henne om allt som hänt. Och hon skulle sucka över mina dåliga val. Hon skulle klappa mig på armen och se på mig och säga "nu när du mött det värstaste värsta, ja... då är det bara gräddfilen kvar..." Positiv in i det sista trots nån form av negativism. 

Jag saknar pappa. Min tokknasiga pappa. Han som kände alla och visste allt. Oj, oj, oj så mycket det begärdes av oss för att överbevisa att han hade fel. Tur för honom att han dog innan google och wikipedia fanns tre tryck bort. Det besparade honom väldigt många nederlag. Men hur tokig han än var, så var han min pappa. Han ville vara nära sina barnbarn. Han ville finnas där, helst varje dag. Hans bästa tid var under de fyra månader han bodde hemma hos mig och mina barns far. DÅ mådde han fint, han hade en uppgift och en funktion. Jag kan inte hjälpa att jag faktiskt och innerligt älskar barnens pappa för att han ställde upp på det. Vem vill ha sin svärfar boende hos sig? Jag hade inte velat det, även om jag gillar barnens farfar. Och min älskade lilla pappa, han tackade faktiskt för det innan han dog. Det är viktigt och fint för mig. Pappa såg att vi gav och han var tacksam. 

Jag längtar efter mormor. Jätte, jätte, jättemycket. Hon är den som dog sist, som var mig närmast. Som jag kunde prata med om allt. Kärlek, sex, slemhinnor, resor, ekonomi, jobb, kläder... Hon var så grym, hon rockade, hon bara ägde. Så mycket visdom och klokhet. så enormt mycket stolthet. Jag har nog aldrig grälat med någon som jag har med henne. För den man älskar är den man kan gräla med. 

Just den sortens av längtan är vidrig. Ni vet, man saknar och vill ha tillbaka. Men det är omöjligt. Livet funkar inte så. Hjärtat blir halvt och själen trasig. 

I dag besökte jag min barndoms drömmar och verklighet. Jag gjorde det tillsammans med min son. Vi vandrade i historiska fotspår. Jag pratade om hur jag hade det som liten, hur det blev när jag växte upp. Vi kikade och kollade. Hade en jättefin stund tillsammans. Det var mysigt. 

Sen så har vi ju den fina och älskade längtan. Den som vi har efter barn som är på väg, nya jobb, nytt boende, nya semsestrar osv. Den längtan är helt ok för mig. 

Just nu i kväll så är min positiva längtan den jag har efter Freja. Hon är ett beslut taget tillsammans med mina barn. Något vi alla vill. Något vi alla kommer att vara engagerade i. Det känns bra, det är fint att dra åt samma håll. 

Å sen så kan vi ju vända på kakan. Längtan... den där osköna känslan när man inser att man själv inte är så längtad efter. När rytm och rutin står över det hela. Ja, vad gör man då... Svår fråga men i det läge som jag är så känner jag nog att när rutmönstret är viktigare än känslan så blir känslan väldigt svag. Och svaga känslor är sällan något som jag engagerar mig i. 

Just i kväll är jag glad över några viktiga beslut som jag själv gjort sista tiden. Det kan röra sig om ett år då jag hållt igen men jag förstod för en liten tid sen att " varför ska jag vända utochin på mig själv när ingen annan gör det".  Varför ska jag avstå från mina högsta önskningar när andra får dem kastade efter sig. Varför ska jag??? 

Jamen precis, varför ska jag? 

Jag har fått så mycket klart för mig den senaste tiden. All terapi, alla råd, jamenjo... Det jag lärt mig är att... det finns inte en människa som kommer backa upp dig och dina val... aldrig någonsin. Så vaarsågod och vänj dig....

ENSAM ÄR STARK

 Som en solitär i trädgården...

När allt är klart. När man är godkänd, när kontrakt är skrivet och summan betald. Ja, då är det mysigt när man uppdateras med bilder och information. 

Vi är nog mer förväntansfulla än många blivande föräldrar. Och inte undra på det. Hur söt kan man bli? Tänk att jag ska få vara matte till världens finaste hane och tik!!! Helt otroligt. 

Extra mysigt är det att dela all den här längtan och förväntan med sina barn. Framförällt Tyra vibrerar av längtan. Elis är mer chill. Min påsk kommer att vara så mycket mer än påskägg, omeletter och ris. Jag hoppas att vadret kommer vara på min sida så att vi kan njuta av den svenska våren.

Å andra sidan har ju vädret varit otroligt fint de sista dagarna. Så nu håller vi tummarna för att det får fortsätta.   

Finns det något så härligt som när man känner att ens liv blir berikat? Det kan ske på så många sätt. Barn är väl ett av de allra mest synliga sätten. Jag har två egna, en bonus, massor på jobbet... De utmanar, pressar, stressar, skuldbelägger, berör, rör och ger... 

I dag känner jag att jag har blivit utmanad på jobbet. Jag har trivts, skrattat, blivit så stolt och glad men också irriterad, arg, besviken, och rent utav förbannad. Det finns inte mycket som gör mig så rubbad som människor som går omkring och gnäller, grymtar, ömkar och tar på sig martyrskapet och kräver stöd och hjälp. Men sen när det sätts i perspektiv med att chefen dyker upp, ja då låter det på ett annat sätt. Då blir ligisterna till små filurer som vi bara ska välkomna till skolan. Sådana vuxna människor låter mycket tills det gäller men sedan låter de andra föra talan.

Jahopp!  På vilken annan arbetsplats kan man förvänta sig att de man jobbar med kallar en äcklig och oren? Det gör mig rädd, för vad ska det bli av en sådan person om 12 år? Jag önskar av hela mitt hjärta att min dotter aldrig, aldrig ska behöva bemötas så. Men i denna kränkning så vet jag att det alltid finns förklaringar. En människa som säger så gör ju inte det av narturen utan av att den väljer det för att skydda sig själv. Men å andra sidan, ska jag gå ifrån min arbetsplats men vetskapen om att en annan människa kallar mig så och som med all tydlighet visar att jag som kvinna inte är värd något?

Ska jag vara professionell och vara lågaffektiv? Jo, det är ju det som mina uppdragsgivare vill och kräver. Men har de någonsin tänkt på att om det är det bemötande vi har mot ett sådant uppträdande så kan det förklara en hel del. Typ gängslagsmål, gruppvåldtäkter mm. Aldrig, aldrig att sådant är kulturellt, det är bara sjukt. 

Finns det ens andra arbetsgrupper som skulle acceptera att hotas, kränkas, puttas, knuffas och kallas för en massa märkliga saker? Jag älskar verkligen mitt jobb men, efter en underbar start på dagen och förmiddagen så vände det mesta vid lunch. Jag skräms över det jag får höra av elever, av kollegor men allra mest skrämmer alla grupperingar och viskande röster mig. 

Jag känner att jag vacklar, att jag snart väljer att tystna. Att bara se till att rädda mig själv. Det funkar inte att stötta kollegialt när det inte är ömsesidigt. Det är också jättemärkligt för mig när personer som valt att gå med i ett fack, inte ställer upp på fackets riktlinjer. Va faan är det för stil? Jag tar de bitar som passar mig?!? Jag blir som oxtokig inombords. Då är det mycket bättre att göra som bästa X, inte alls vara med i facket. För då kan man ju utan anmärkning gå över lik för att nå dit man vill. 

Nope, i kväll bär jag med mig en stor känsla av besikelse. Besviken på det faktum att jag förväntas tåla alla sorters kränkningar (sista året har jag fått höra; gå o knulla dig själv, hora, kärring, oren, smutsig, äcklig). Och!!! När jag vill få stöttning så är svaret "ett lågaffektivt bemötande". 

GAAAHH!! Föreställ dig en vårdcentral. En person söker vård. Språket brister. Undersköterskan Maja tar emot. Hon lyssnar, förklarar. Förklarar att det finns en viss arbetsgång och att det finns regler att följa. Hon lägger sin handflata mot patientens axel. Han rycker då till. Börjar borsta av stället där hennes hand vidrört. Förvånat och oroligt tittar hon på patienten. Han stirrar och säger "gör inte så, du är äcklig, smutsig. Du är oren. " Är det den syn på månskligheten vi vill ha? Och vad kan vi göra åt det?

Det var bara ett barn men jag blir rädd. Ett barn, en person som kan komma att möta mina egna. Nej, jag vill inte det. Jag vill skydda dem. Min vackra dotter. Med sitt fina hår, sina ögon och sin starka kropp. Nej, jag vill inte att hon ska få mötas av nåt sånt. Vart gick det fel. Vad har vi missat? Jag undrar? Jag har ju en fullständig övertygelse om att mäniskorna är mjuka, behagliga, ärliga och behagliga från start. Vad behöver jag veta, för att bemöta på rätt sätt?

Eller ska jag behöva vända utochin på mig själv för att hantera de svåra små kollegor som vi möter varje dag? Vet du vad det värsta är? Det är bemötandet från kollegor och chef. Ett skrockande, ett förnöjsamt skratt över "hur knasiga de där filurerna kan vara". Men... jag har också en ryggsäck. Jag har också känslor. Jag blir faktiskt, på riktigt, ledsen och illa berörd. Jag skräms och mår dåligt över de kommentarer jag får. Jag kan visst vara lågaffektiv och göra allt för att få eleverna att känna sig välkomna till skolan men...

När jag tvingas höra om min egen smutsighet, när jag nonchaleras, när jag får höra att jag är en kärring, hora, fitta, att jag ska anmälas, osv.... det är då jag blir rädd på riktigt. Vart är vårt samhäller på väg? Jag vill stoppa huvudet i sanden och bara gömma mig. 

Och... det kan aldrig bli bättre, det kan aldrig bli bra. Inte så längre som de vuxna i samhället bollar med argument som "det är jag värd", det är inte min arbetsuppgift"....

Ja, i kväll blev det rörigt deluxe. Men jag är ganska så illa berörd. Jag känner mig sviken från flera håll. Och som den fyrkantiga person jag är så roddar jag nu runt och kollar upp hur jag kan gå vidare med saker och ting. Å sorgligt nog kan jag bara konstatera... somliga beter sig som de ätit taggtråd till frukost. 

Vårsolen besöker oss tidigt. Men det vräker sin godhet över oss trots minusgrader så värmer den min kind när jag vänder ansiktet uppåt. Morgonpromenaden med Kimmo var som en mental rening, som att skölja hjärnan fri från grus i den klaraste av fjällbäckar. 

Det här blir en bra dag. Jag känner det, inifrån och ut. Känslan av förälskelse är stor. Det bor så mycket kärlek i mig just nu. När allt känns så här bra gäller det att blåsabort de där tankarna om att katastrofen är nära nu. För så här bra ska man väl ändå inte ostraffat få må?

Jag har haft drygt tio dagar med en rygg som är ganska okej. Jag vet ju att det går i skov men just nu är det väldigt bra. Kanske är det sjukgymnastiken eller så är det den ändrade medicineringen som äntligen fungerar. Hur som helst så tänker jag bara njuta och fortsätta jobba, gå promenader, pyssla lite hemmavid och givetvis förbereda mig inför Frejas hemkomst. 

Nu så hoppas jag verkligen att ni får en lika bra måndag som jag har. Och efter den så följer det bara ett par dagar innan det är dags att ta helg igen. 

Tid att ta emot, att lyssna, att processa, att känna in, att lyssna, att bara vara.

Jag står här och nu och jag inser att där jag är, där är jag ensam men ensam kan ju vara stark.

Vissa beslut i livet måste man ta själv. De beslut som är jobbiga och svåra blir tyngre att fatta medan roliga saker går lekande lätt att bestämma omkring. När jag fattar beslut så försöker jag alltid fundera ut vilka konsekvenser det ska få. Om det i efterhand visar sig vara ett dåligt beslut jag tog, där och då, kan jag alltid trösta mig med att jag gjorde mitt allra bästa med de förutsättningar och insikter jag hade då. 

Jag tror inte det finns en enda människa som säger "Nä, nu jäklars ska jag se till att fatta ett riktigt dåligt beslut".

De sista månaderna har jag förändrat min livsituation en del. Skaffat bil, köper en hund till osv. Jag vet att båda dessa leder till både ett enkare men också svårare liv. Men jag har bara detta liv och just därför måste jag ju prova. Hellre ångra att jag gjort för mycket än för lite. 

Nu väntar 5 arbetsdagar och sedan är det dags för lov, det känns helt underbart. 

Alltså, det här med att gå i väntans tider är så pirrigt, långsamt och ganska så underbart. I går ringde hembesökaren från Hundar utan hem. Det visade sig att hon bor ett stenkast ifrån min pojkvän. SÅ hembesöket dirigerades snabbt om till hembesök hos pojkvän. Och som den lilla by Blacka är så visade det sig att de två inte var helt anonyma för varandra. Så i morgon em har vi bestämt träff. Det får bli lite eftermiddasgkaffe och en pratstund. Jag är så himla ivrig och längtar så mycket. 

Så nu gäller det bara att hålla tummarna för att de tycker att jag, Kimmo, barnen, särbon och hela min livsituation passar för en liten busig tik. Hoppas, hoppas, hoppas!

  Just nu som Bonnie Bus, senare blir hon en Freja