Jag har haft en intensiv dag och har hunnit med mer än vad som känns rimligt för en vanlig dag. Sovmorgon, en sväng till jobbet, tur och retur till Sörping x2, hjälpt faster att handla, vilat middag, fixat mig, inhandlat en tvättmaskin och fått den levererad. Och sen, slutligen sjunkit ner i en fotölj på Stadsvakten med goa Annika och fina Ulle. 

Vi räknade raskt ut att det var 8 (!!!) år sedan vi var samlade alla tre på en gång. Helt galet. Men vi har ju setts lite pö om pö och hade ganska så god koll på varandra. God mat, god dricka och goda bloody mary senare så fick jag domen från Ulle. Tjejen som är någon av de mest hörbara, synliga, troliga, tokiga, underhållande människor som jag känner och så säger hon i ett enormt asgarv att "du är ju som jag fast x3". Vem av oss har sämst självinsikt?   

Hur som helst har jag haft en otroligt trevlig kväll. Vi har pratat i fatt om jobb, familj, framtidsplaner, dåtidsmisstag och annat. Vi har upptaterat varandra om det viktigaste. Somliga av oss pratar mera medan andra är mer tystlåtna vilket skapar tusen nya frågor. 

Men om jag tar några steg tillbaka, zoomar ut, intar helikopterperspektiv så är vi en orginell treklav. Iallafall med tanke på det yrke vi valt. Jag är skild, har varit sambo och är nu särbo, nummer två är skild och singel, nummer tre är skild och har just byggt klart ett hus i Jursla och ska efter många år sammanföra två skilsmässofamiljer. Vi är alltså en brokig skara. Vissa bitar har vi gemensamt och andra inte. 

Det är så givande att prata med likasinnade, med sådana som varit med om samma resa som jag oavsett om de bär min historia eller motpartens. Jag lär mig massor. Som jag älskar det, att utmanas i tanke och känsla. Sen så kan jag tycka att vissa saker är svårare än andra att älta. Som min sjukdom och min oförmåga att instruera yogaklasser. Det gör ont för dar min identitet under nästan tio år. Att älta hur jag gick totalt förlorande ur min skilsmässa är också svårt för det river upp så många sår. Inte så att jag mår känslomässigt dåligt utan mer att jag blev totalt ekonomiskt bortkollrad. Men den tiden är över och jag försöker hantera det nuet jag nu lever i. 

Sen kan ju inte en sån här catchingup-kväll rulla på utan att vidröra det som hemma hos mig är det onämnbara. Och det märkliga är att jag har absolut inget att säga, inget att förklara, inget att berätta. Jag överlåter tyckandet och tänkandet åt de andra. De har givetvis massor av tankar, observationer och funderingar. Jag lyssnar, halvt om halvt, samtidigt som jag väljer att skicka sms. Jag hör dem lite doft tala om kontrollbehov, onaturligt klängig, obehagligt intresserad, översocial, för bra för att vara sann och allt detta medan jag kollar av med telefonen var stortösen är. 

Jag traskar i väg för att kunna ringa ifred. Jag vill säga gonatt till mitt hjärta. Behöver höra hans röst, den gör mig behagligt lugn och jag mår bra. Det är så underbart att jag vet vad jag ska göra för att må bättre när det känns lite knasigt. 

Nu har jag landat in hemma. Djuren blev glada. De ville ha kvällsmat. Sonen som hade legat och glott i luren behövde en pratstund och Tyratösen sover med pojkvän och bästa kompisen hemma hos sin far. Jag har kollat över morgondagen och jag har tandläkarbesök och BUP-samtal framför mig. Det kan bli både slitigt och krångligt. 

Jag känner mig ändå nöjd över att att jag är den jag är. Ja har så många att älska och så många att vara nära. Just nu står djuren i fokus hos mig. Jag har full koll på vad som händer lilla Freja och vi kan liksom inte hejda oss i längtan. Oj, så välkommen hon är. 

Djuren är mitt stora intresse. Jag mår bra av dem. De tvingar ut mig när jag har oont. De peppar och lyfter mig. Jag blir en bättre människa när de är hos mig. Tyvärr har jag blivit som beroende av Hundar utan Hem. Det finns så många som farit så illa och som behöver oss så väl. 

I morgon går ännu en lastbil full med omplaceriingshundar från Irland mot Sverige. Och jag ska följa deras tur för om en månad är min lilla tös med på resan....