Jamen så kom då dagen, som vissa tyckte var "den största dagen i ens liv". Sorry to say... men två barns födelse, dop, konfirmation, studenter, mina egna examens, dotterns förlovning, begravningar, hundadoptioner, hundbegravningar å fastersförlust (efter föräldraförlust)... Kanske är jag galen men att bli 50 står sig slätt emot allt detta. 

Men absolut, dagen var bra. Jag uppskattade alla som tagit sig tid att maila, messa, skicka blommor, skriva brev och mycket mera. Jag hade ju faktiskt avböjt firande. En av många anledningar var att jag fyllde mitt i veckan, kraften fanns inte att fixa i hop något där och då jag i princip skulle bjuda mina nära på en fest där de blev uppassade av mig. Borde inte den som fyller år bli bjuden på en brakfest och bara bli servad och ha det gött?

Skit detsamma, nu har jag passerat 50. Ändå med en tacksamhet trots en massa aber. Jag blev, trots att jag undanbett mig, fint firad på jobbet. En gudomlig bukett, ett fint armband från mina älskade kollegor, blombud hem och samtal från närmast anhöriga. Hur fint var det inte att min arbetsgivare (den bästa jag haft under mina 26 år som lärare) bjöd båda Ulleviavdelningarna på tårta. Min födelsedag är ju på Chokladbollensdag så nu är jag lite skyldig att återbjuda. Å det gör jag så gärna.  

Så god!

Tacksam. Tänk att de visste att Edblad är en av mina absoluta favoriter. 

Själv fixelidonade jag på balkongen.

Finaste kollegan, Hanna, hade läst av läget. Jag älskar Mårbackapelargoner och har äntligen börjat läsa igen. Som jag längtar efter att sätta tänderna i dessa. Kanske blir det i helgen?!?

Bästa vännen skickade pricksäkert blombud. 

Å jag fixade tilltugg. 

Freja har sommarnjutit.  Det gläder mig. Själv väntar jag på min nästa kortisonspruta i höften på måndag. Vi förlitar oss på den behandlingen. Funkar inte det så vet vi vad som gäller. Röntgen, omdöme, ledutbyte.  Å landar vi i det värsta, att byta ut leden, ja då kommer jag aldrig mer jobba full styrka. Så för fasiken, håll tummarna för mig.  

För först kommer höfterna, sen axlarna å därefter knäna å sen rullar det bara på. Å det är inte rättvist för en femtioåring. 

Nu ska här mumsas kycklinglår innan det är dags för sängen. Jag önskar er alla en fin långhelg.  

Fy faan! Vilken plåga. Min KBT mer eller mindre tvingar mig att titta igenom och analysera Kimmos dåliga hälsa strax innan han vandrade över regnbågsbron. Allt för att min hjärna ska fatta att jag inte mördade honom.


Så jäkla svårt. Jag är visst fast i vinkelvolten.