Ingenting... Ingenting kan vara så efterlängtat och skönt. Ingenting kan väsnas och röra om och runt... Ogjort, jag vill inte att något ska vara ogjort. Jag vet precis var jag står. Där jag vill. 

Det finns inget som jag inte reder ut. Hör mig, hör när jag säger det innersta... Det finns ingenting som kan få mig ångra de val och de ickeval jag gjort. Lögner, svek allt som kantat min väg, ja det som gjort mig till den jag är i dag. Detta smutsiga spel som är livet. Jag kastade min slöja för länge sedan. Allt det gråa och vidriga la jag bakom mig. Jag valde att sköljas rent i fjällbäckarnas klaraste vatten. 

Milt och vackert fick jag återfödas i den klaraste av bäckar. Möta världen på ett sätt jag inte trott var möjligt. Ännu en chans. Vad har jag gjort för gott för att ständigt givas nya chanser? 

Trassel, detta ständiga trassel som livet och alla relationer bjuder på. Hur ska det hanteras? Vad står jag upp för? Vad är mitt viktigaste? Låt det vara ogjort, all smärta, all sorg, all saknad, alla misstag, alla lögner... Låt min sorg vara ogjord... 

Jag kunde inte räddas från något. Skärselden kom, jag tog mitt straff. Bränd, sotig och sårad tog jag mig rakt igenom och där... På andra sidan. Sköljd i den klaraste av bäckar kunde jag, Mia, träda fram. 

Osminkad, med håret hängande ner på ryggen, med kalla droppar över hela min kropp, sakta siprande neråt. Trassel, absolut. Hela jag, hela mitt inre men jag önskar inte att en sekund av mitt liv ska vara ogjort. Varje barfotasteg på vass grusväg, varje nervänd blick, varje bortvänd kind, varje handled som färgats röd, varje blekblå skugga under ögonen som indikerar hjärnskakning, varje ångesladdad kväll, varje sömntablett jag tagit för att slippa, Varje morgon då jag insåg att du trängt dig på, varje antidepressiva tablett jag nu äter,varje bortglömd natt jag vaknar och förstår  vad som hänt... Ogjort, det kan inte bli ogjort. 

Hör mig nu, jag har varit så tyst. Nu tänker jag ändra på det hela. Jag tänker vända på kakan. Nu är det dags att du backar undan för nu... Nu är det trassel som gäller. Du kommer önska att du var den som valt tystnaden. O vet du vad, trassel.... Hör mig, hör mina tankar, hör vad som gjort mig illa, kan du förstå, jag tvivlar... Men du behöver hjälp... och du behöver det snart. Det som gör dig illa, det som skapat det monster som du är... du måste be om hjälp annars... går du under....

Och framförallt... alla du möter och nästlar in i ditt nät. De som klistras fast, du måste släppa dem fria för du gör sönder mer än du skapar. 

Att ta ett kliv tillbaka, eller att försöka sig på ett helikopterperspektiv, ger oftast nya svar på livets eviga frågor. 

De senaste dagarna har blivit så mycket bättre än vad jag hade kunnat hoppas på. Julen har kommit och passerat och allt med ett lugn och en skön harmoni. Jag har umgåtts med de som står mig allra närmast, mina barn, min pojkvän, vänner, faster och kusin. 

Juldagen blev till en början en riktigt seg historia. Jag plöjde igenom avsnitt efter avsnitt av Homeland. På eftermiddagen så åkte barnen tillbaka till sin far och jag for till svärföräldrarna för lite mer julfirande. Julbord är fantastiskt men kan verkligen vända uppochner på en stackars mage. Mätt, jäst och allmänt slö så halvsov jag till nån film innan vi kom i säng. 

Annandagen blev det lite shopping, sen ett par lugna timmar hemma innan jag fick besked om att barnen skulle stanna en extra natt hos sin far. Det innebar att jag fick ännu en kväll ute hos älsklingen. Vi åt gott och passade också på att låna grannens bastu. Skönt och välbehövligt. 

I dag är det en vanlig söndag och ja, barnen, Mats och faster Stina har varit hos mina kusin Gittan och hennes man i Kvarsebo. God mat, god dryck och en massa nyttiga samtal färgade eftermiddagen och kvällen. Att världen omkring oss färgats vit och mjuk bidrog till en julig och mysig stämning. 

I morgon börjar en ny arbetsvecka, för de allra flesta, om än en lite kortare sådan. Själv får jag njuta av ledighet ett litet tag till. Det känns skönt. Tid att bara vara, låta dagen och sysslorna flyta med lusten och orken. Det är nu jag får lov att ha lov. Och det ska bli mer än lovligt skönt. 

Kvällsmys vid min lilla kamin. Jag njuter och livet känns underbart. 

De här killarna... de är ju bara för goa. De myser på sitt eget sätt. Helst ska ingen förstå hur mycket de uppskattar varandras närhet men sanningen och säga så står de varandra närmare än vad de vill göra gällande. 

Övermätta kollat vi nu på Love Actually. Det blir liksom inte jul utan den.

Bordet är fullt av godis, glögg o pepparkakor. Kaminen väser o sprider en överraskande värme.

Ja, jag har det bra. Ja, jag har en fantastisk jul.

Love is all around us....

tid att njuta, umgås, ätas, dela med sig av kärlek och gåvor. Men allra mest är det tid för gemenskap. Vårt hem är nu så färdigt som jag tänkt mig. Maten förberedd, klappar inslagna, godisskålarna fulla så nu är det hög tid för mina älskade att komma. Mina barn, min särbo, min bästa granne.

Jag ser fram emot en lugn, varm och skön julafton. Sen så vet jag att med tonåringar i huset så ryms det även plats för saknad, besvikelse, trötthet och konflikter. Men dem tänker jag hantera en i sänder.

Så till er alla, jag önskar att ni får en underbar julhelg. Med massor av kärlek och omtanke.

jag tänker längre än näsan är lång. Inte en chans att jag tänker utsätta mina barn ännu en än gång. Men... Om det vore upp till mig.


Jag vill somna varje kväll med dig. Känna din närhet. Lyssna till varje andetag. Krypa intill. Känna din hand runt mitt bröst. Din mage mot min rygg. Jag vill lyssna till dina andetag. Vara nära. Sträcka ut min hand. Lägga den mot din skuldra. Jag är helt såld, jag är sin utan tvekan. Men tyvärr så är min ryggsäck lite för tung och full. Så... Vi får väl se det som " den som väntat på nå gott..." Å det är väl en fyra år sisådär.... Å andra sidan... Ingen kan anklaga mig för att vilja tapetsera samma vägg med en gammal tapet...

Kan man bli annat än bubbelglad, mysvarm och kärlekfull när årstiden bjuder på en glimrande och gnistrande tisdag. Solen skiner från en vinterblå himmel. Luften är hög, klar och frisk. Varje andetag är som att skölja hjärnan i en fjällbäck. Rimfrosten får träden, buskarna och gräset att gnistra som om de vore beströdda med diamanter. 

Tack för den här dagen, den behövde jag. Att komma hem tidigt, när det ännu är dagsljus och få gå en lång promenad med Kimmo, helt utan stress och i min egen takt. Helt fantastiskt. Kimmo längtar efter snön, i brist på den så passar han ändå på att rulla sig i den lilla fröst som täcker gräset. Bara åsynen av hans glädje gör mig lycklig. 

Somliga stunder känns livet lättare än andra gånger. För mig är det här en sån stund. Och jag gör som jag brukar göra, jag lägger känslan på minnet. Planterar den i ryggrad och hjärta, allt för att ha lättare att hitta tillbaka till den en dag när jag behöver den. 

utan tvekan är allt stilla och bra. Jag lägger ännu en bra helg bakom mig. Fredagsmys med min älskade granne och Elis. Tyra spenderar som vanligt sina fredagar med den bästa 16-åringen som finns. Som mamma är jag nöjd och glad. Dét där två är som gjorda för varandra.

Jag är oerhört tacksam över att Heléne tog Kimmo på lördagens morgonpromenix. Jag fick chans att villa och bara ta det lugnt. Sen skjutsade jag ??:t till sitt julbord och åkte och storhandlade. Väl hemma igen var allt extremt lugnt och stilla. Barnen var i väg på lilljul med sin far och jag fick tid att se på film, dricka glögg, baka, tvätta och bara vara. Så himla mysigt. Jag passade på att plantera julstämning genom att se ett par filmer som totalt krossar när det gäller julstämning.

Barnen dök upp straxt efter 21 och straxt innan 22 slocknade jag. Sen så väktes jag runt midnatt, ett par gånger, av en mycket glad och positiv, men väldigt hungrig älskling. Han ramlade in straxt efter ett, med halva Mc Donalds menyer Med sig. Det var en välfylld påse han hade med sig.  Jag vill inte påstå att jag var så värst hungrig men vem kan låta bli att äta när underhållningen är fantastisk. Världens sötaste, alla kategorier, mumsade Big Mac, drack Cola och doppade Pomme i min säng. Sen hade han köpt typ étt kila Mc Nuggets men dem orkades inte med. Hjärtat var hungrig på så mycket, mycket mer än mat. 

När allt sen lugnat sig så sov vi till vi vaknade. Förvånansvärt, eller hur?

Lördagen ägnades till skogstur med granstöld, skorpbak, fix av köttfärslimpa, tomteparad, änglapyssel och mycket mer. Nu är det ännu lite mer juligt här hemma. Allt är stilla, allt är bra.... Och snart släcker jag lampan för att sova gott, samla kraft och energi inför en ny arbetsvecka.

En frostig och vacker skog att jaga gran i....

Jomenvisst! Det blev bra, men jag ska addera ännu en ljusslinga i morron.

Saffransskorpor. Gula, gudomliga och helt magiskt goda.

Å lillgrabbarna. De som låtsas att de inte alls gillar varandra. När jag vänder ryggen till ja... Då går det minsann att mysa till det. Runpa mot rumpa, eller Kimmo skedandes det lilla lodjuret, har jag å Kimmo varit borta en helg, ja, då skiter katten fullständigt i mig. Då ska det stängslas och strykas mot vovven. Jag är så glad att de har varandra.

Precis som jag är glad att mina barn har varandra, att jag och min kusin har varandra, att jag och min älskling har varandra.

Den här helgen har varit viktig för mig. Ett antal pusselbitar har fallit på plats. Jag har försonat mig med vissa tankar och gläds åt andra. Jag vill inte överdriva men... När jag nu summerar har jag insett vart jag är på väg och jag gillar det, massor.

Så, för att citera en gammal bekant....

Tack o gonatt o adjö för besväret!