God morgon vänner!

Då så har vi drabbats av lite strängare restriktioner pga Vovid-19. Ingen strosande i affärer eller fikande, inte ens om man håller avstånd. Jag gissar att vi har alla respektlösa människor att tacka för det. Alla som kört på som om ingen pandemi funnits. De som tog första tillfället i akt att boka en resa på höstlovet, som trängts på krogar och i barer och liknande. Förmodligen de som tror att de är odödliga för att de tränar regelbundet, äter rätt och tror sig vara i sitt livs form. De måste vara lätt dumma i huvudet som inte tagit till sig att viruset slår helt oberäkneligt. Unga starkt, medelålders i fin form har ju hamnat i respirator och tom avlidit medan vissa äldre har klarat det mycket bra. Vi bär ju alla ett ansvar inför varandra. Var är solidariteten? 

Jag tänker på alla som jobbar inom vården. Som de slitit och utan möjlighet till återhämtning i form av semester eller ens vanlig helgledighet. Nån skrev på sociala medier att "de har ju haft det lugnt ett tag". Ja, lugnare på coronafronten men alla andra fortsätter att vara vanligt sjuka och uppta platser inom vården. Lägg därtill ett antal coronapatienter som kräver så mycket extra i form av specialutrustning och behandling. Ni inom vården, ni är faan mina hjältar. Jag önskar jag kunde göra något mer för att stötta er än att hålla avstånd och "isolera" mig efter arbetstid. 

Ja, jag ska nu enligt de nya riktlinjerna inte träffa andra än de jag bor med... Jag har ett stort gäng med kollegor på jobbet jag inte bor med och ett 20-tal elever som inte har samma adress som mig heller. Att jag träffar dem i lokaler där jag inte kan hålla avstånd räknas inte. Bara i mitt arbetsrum står 5 skrivbord på en yta av ca 10 kvm. Svårt med avståndet där...

Jag får göra mitt bästa. Hålla tummarna för att viruset tar omvägen förbi min arbetsplats. Fast iofs har jag ju redan kollegor där som drabbats. Jag har full förståelse för att skolan är en viktig funktion för att hela samhället ska kunna fortsätta och fungera. Men det måste kunna göras mera. Kanske kan man ha varannandag-undervisning med en halva av klassen i taget. Då kan vi hålla avstånd och det blir kanske mer intensivundervisning. 

I dag skulle jag ha träffat Systeryster men valde att ställa in. Det skulle kännas kriminellt att strosa runt på stan och sedan ta en kaffe på ett fik. Det får bli hundpromenad utomhus med dottern istället. Vi bor ju inte heller i hop men sågs tidigare i veckan och varken hon eller jag har träffat någon annan sen dess. 

Jag väcktes ganska tidigt av sms-signal som meddelade att mina paket kommit. Ett från Apotea och ett från Shein. Precis vad jag behövde när mycket runt omkring är rörigt och stökigt. Allergimedicin och vitaminer är väl inte superkul men barnen behövde det och på Apotea är det galet prisvärt. Så nu finns det både tabletter, nässpray och ögondroppar till sonen. Tyra ska få kosttilskott för veganer. Från Shein kom 4 blusar och två härliga ponchos. Det känns som en härlig höstpresent till mig själv. 

Nu så hoppas jag att ni följer de nya råden. Det kanske kan bli lite tråkigare och för mig är det illa att inte få gå på gym då min kropp far illa av det redan efter en vecka. Jag får försöka balansera upp det med långsamma hundpromenader och de "hemmaövningar" som sjukgymnasten givit mig. 

Ha en underbar fredag!

God morron!

Om inte om fanns så skulle kanske många må så mycket bättre. Det där "omet" ställer till det för så många. Det ställer till det för mig. Jag tror att jag skrivit om det här förut men livet är som ett hjul, dess lättare och svårare perioder återkommer. Ibland regelbundet och ibland mer som en ryckig bergochdalbana. 

När vi börjar fundera kring våra val i livet och snubblar över det där djävla "om" då är det som Herr Ågren knackar på. Och gläntar man då på dörren är det kört. Jag har blivit ganska så duktig på att glänta på den där dörren, faktiskt öppna den helt, för att med full tillfredställelse slamra den rätt i ansiktet på den där jobbiga jäveln. 

Eftersom jag är i en livsförändring av modell större så trampar Herr Ågren runt i mina hasor. Det stör mig, det stör mig big time. Jag blir på riktigt förbannad. Det är hur lätt som helst att börja tänka tankar som "varför valde jag så då?", "Varför agerade jag inte annorlunda?". Jag vill på nåt knäppt sätt ta på mig hela ansvaret för så mycket, alltifrån sjuk arbetsmiljö till ofungerande livssituation. Men va fasen, jag är ju inte ensam. När jag gjorde mina val gjorde jag det inte med inställningen "Nu jäklar ska jag fatta ett beslut som jag kommer ångra." Nej, alla beslut jag fattar gör jag givetvis, som de flesta av oss, med inställningen att det är det bästa och mest logiska just då. Sen kan det ju faktiskt vara så att det man utlovats inte riktigt håller måttet utan snarare blivit en besvikelse. Som ett  felköp från nätet. 

Lite som det här, det verkade så bra både till färg och form. Figuren finns där men passformen är galet fel. (lånad bild)

Nu har jag omigen gjort en massa val och tagit beslut och jag är på riktigt nyfiken på hur det ska gå. Hur ska jag reda ut det här? Förändringen kanske inte leder till något bättre men det kommer leda till utveckling. Att utvecklas som människa är viktigt för mig. Jag dras till andra människor som är reflekterande och förändringsbenägna. De blir intressanta. Människor som ansett sig färdiga och klara vid 30 och som lutar sig tillbaka med inställningen att "sån här är jag" är inte kompatibla med mig, jag finner det oattraktivt. Och nu menar jag inte det sexuella utan mera interagerande. 

I går umgicks jag med "mina ungdomar", alltså min son, min dotter och min svärson. Personer som jag tycker är sinnesbilden av progression, utveckling, reflektion och framtidsplaner. Säkerligen kommer inte alla deras planer gå i lås men de har drömmar. De agerar aktivt för att nå det mål de har satt. Ibland behöver de ändra sina planer eller ta omvägar men de har liksom inte givit upp.

Andra gånger möter jag personer som "hamnat" nån stans av ren tur, eller otur. De hade inte planerat att vara där, de har inga tankar om hur de ska gå vidare men de är där... och de kommer vara där tills ödet vill annorlunda. Eller snarare att omständigheterna tvingar dem att agera. 

Jag jobbade en gång, som mycket ung, på ett lager. Jag pratade då med "gamla kvinnor", de var typ i den ålder jag är nu. De berättade för mig att de fick jobbet efter 9:an. De jobbade och sen träffade de en kille, blev med barn och därefter rullade det bara på. De tyckte inte alls om sitt jobb. De hade alltid söndagsångest och semestern var det som fick dem att överleva. De hade hållit på så i 30-40 år. Sånt är skrämmande. Jag jobbar inte för att kunna leva, jobbet är för mig en viktig del i livet. Det mest tragiska med dessa kvinnor var att de också kunde berätta att de som mycket unga drömt om att bli veterinär, farmaceput eller läkarsekreterare. Drömmar som aldrig blev av. Livet kom liksom emellan. När de väl fick barn var det inte läge att överge ett relativt välavlönat arbete. 

Jag har alltid velat bli lärare, jag har inte en dag önskat att jag valt annorlunda. Jag har hela tiden tyckt att jag utvecklats och mött utmaningar. Jag har liksom kunnat känna att mitt intellekt prövats. På inget sätt känner jag mig supersmart eller bättre än andra men jag känner mig nöjd med att möta prövningar. Det är det där lilla extra som får mig att må bra. Att jobba lite extra hårt, att läsa på lite extra, att bara vara där lite extra. 

Absolut har jag ibland tänkt tanken att jag skulle vilja jobba i kassan på Coop men bara "extra". Utöver mitt vanliga uppdrag. För att jag tror att det kan utveckla mig ännu lite till. Jag är inte en person som tapetserar om ett rum två gånger med samma tapet. Det ligger inte för mig. Å de som väljer att göra så ligger inte för mig heller. Förutsägbarhet inom vissa områden är inte min grej. Jag måste ändå tillstå att det ger en viss trygghet och jag har full förståelse för de som har sin ram som de håller sig inom. Även jag har en ram som jag trivs inom. Ambivalent inför detta och förmodligen lite motsägelsefull är vad jag är.

Ibland tänker jag "Det är tur att mamma och pappa är döda för mina livsval skulle tagit livet av dem".  Eller så kanske de skulle förstå, förstå så förfärligt väl. Min pappa tyckte utbildning var otroligt viktig. Något han själv blev berövad på. Sorgligt att hans lärare for till farfar Ossian och farmor Margareta och bad om att min far skulle få ta realen. Men nej, min pappa (en riktig vekling rent fysiskt) skulle bli dräng endast 13 år gammal. Min farfar skulle jag verkligen vilja säga ett sanningens ord. Att bli bonde var det enda som räknades i hans ögon. En mycket inskränkt person, en person som bär ansvar över en stor avkomma men på vilka vilkor? Vi som är ett par generationer efter inser det sjuka i det här. Det gör nog inte barnen till någon som är född vid 1800-talets slut. Jag som gärna hittar förklaringar till andra människors tillkortakommanden skyller i det här fallet på "hur samhället såg ut" på 1950-1960-talen. 

Och mamma, hon hade koll på det mesta. Hennes kompetens var väldigt stor. Hon kunde så otroligt många olika saker, de flesta inom hem och hushåll samt vård. Det var ju där som kvinnorna hamnade på den tiden. Den första generationen kvinnor som skulle både jobba heltid OCH ensam ansvara för hem och barn. Där började vägen mot utbrändheten, medelklassens kvinnor som fick dubbelarbeta.  Det som är roligt när jag tänker på henne är att hon faktiskt vidareutbildade sig på senare år. Det fick verkligen henne att blomma ut. Pappa gjorde nog det också när han blev ett ess inom det fackliga. 

Jag kan bli ledsen över att jag aldrig fick berätta för mina föräldrar att jag faktiskt är stolt över dem. Att jag ofta, ofta berättar om dem för mina elever i skolan och att ungarna där älskar dessa historier. Det är inte bara barn som behöver höra att de gör ett bra jobb, barnens föräldrar behöver åtminstone nån gång få höra det från sina egna barn. Jag lät nog aldrig mina föräldrar veta hur mycket jag har att tacka dem för. Jag har ju sagt tack många gånger men inte det där innerliga tacket för att de var de som de var. Det kom så mycket sjukdom i vägen att vi aldrig fick den tiden, fokuset låg alltid på annat. 

Jag tror nog, när jag tänker efter, att båda mina föräldrar skulle tycka att jag är ganska modig. Jag gör något nytt även om jag är lite rädd. Vad det sen blir av det är en helt annan fråga. Rent yrkesmässigt så tror jag att jag kommer utmanas i "östergötlands Rosengård" och när det kommer till det privata... Jag kommer äntligen kunna finnas där för MINA barn. Jag kommer ha öppen dörr för mina barn och vara tillgänglig för dem... Jag känner ganska starkt att jag har svikit dem lite de senaste åren. Kanske är det som så att jag alltid kommer ha en viss ångest och skuldkänslor över alla mina dåliga val som påverkat dem. Men de där valen har utvecklat både mig och dem en hel del. Och Tyra och Elis är de finaste av människor så helt "screwed up" har de inte blivit. Barn är alltid barn och de behöver sina vuxna. Så kan vi vända på det hela. Vi vuxna behöver finnas där för våra egna barn. De behöver iallafall känna att vi finns där på lika villkor. 

Nu så har jag flummat i tanken ännu en gång. Det blir lätt så när mina ungdomar varit här. De är så galet sköna och säger verkligen vad de tycker och tänker. De har tankar, inte bara nån form av krav på att mamma måste hjälpa. Jag gillar det. De är tänkande personer och jag känner en tacksamhet över att deras pappa och jag har fått just dem. Och jag är så klart oerhört tacksam över bonusen i form av världens finast svärson.

Nu önskar jag er en finfin torsdag. Det ser ut att bli en underbar höstdag, perfekt för en promenad ute i naturen så passa på att njuta. 

...när man är uppe innan Nyhetsmorgon börjat, ja då får man titta på travet...

God morgon på er!

Jag började min dag redan 04:30. Ozzy vaknade till när jag gick upp för att gå på toa. Först ville han ha mat, sen ville han gå ut och därefter kunde jag inte somna om. Jag låg kvar i sängen en stund och lyssnade på pod. Jag har hittat P3ID som mer eller mindre gestaltar och berättar om en känd persons liv. Intressant. Jag lyssnade på historien om Chelsea Manning som föddes som Brad. En mobbad kille som läcker krigsdokument till Wikileaks. När han döms kommer hon ut som kvinna. Hon benådas av Obama men sitter nu i husarrest då hon vägrar vittna mot Julian Assange. 

Jag klev upp vid halv sex och gjorde som jag brukar, släpper ut hundar, dricker kaffe och ser på Nyhetsmorgon. I dag smet dock Freja i väg från sin mysplats under filten ochh upp på övervåningenför att gosa med Tyra som spenderat natten här. I eftermiddag kommer även Peter och Elis på lunch så jag får verkligen mina depåer av barnen påfyllda. 

Jag hade tänkt taco till lunch men det fick bli ett omtänk, istället ska jag göra pastagratäng med grönsallad till. Jag gör den på kalkonbacon eftersom Tyra inte äter kött i annan form än fisk och fågel. Tänk så mycket roligare det är att laga mat när man lagar till fler än sig själv. Jag kan verkligen se mig själv vara den som bjuder hem barnen på söndagsmiddag lite då och då på samma sätt som min mormor bjöd hem mina föräldrar och syskon på middag nästan varje söndag. Tillfällen då man möts och skapar nya minnen samtidigt som man får en fin inblick i varandras liv. 

Nu har ljuset, så pass som det kan bli en gråregning höstdag, kommit till oss och det är dags att ta tag i dagen. 

Ha det bäst!

Gomorron!

Startar med en bild som har 4 år på nacken men är lika fin och värdefull för mig ändå!

Men alltså, hörrni! Det är för underbart och härligt det här med lov. Vanligt folk har semester och många tar ut den sammanhängande på sommaren. Vi lärare, de av oss som inte har bytt till 40-timmars vecka, har vår inarbetade tid och får därmed ledighet både sammanhängande och utspritt. Alla behöver egentligen lite ledigt på hösten. 

I dag tog jag sovmorgon till halv sju. Kan tillägga att jag somnade i soffan vid 19:30 så jag har sovit en sådär 10-11 timmar i natt. Helt galet, men jag tror att jag är lite utmattad. En kombination av jobb och privatliv. Jobbet är ganska så fantastiskt just nu. Jag har en superfin klass som ger mer än den tar. Det var ganska länge sedan jag kände att det var så. 

Precis som i går startar jag dagen på bästa sätt, med kaffe, favoritdoftljuset, hundmys och Nyhetsmorgon. Freja älskar filtar så hon ligger nu totalt gömd under en filt nära, nära mig. Katten har fått blötmat och ligger nöjd och sover i Kimmos Biabädd. Det är väl gött att ett av djuren fattat tycke i den dyra bädden. Kimmo ligger helst på golvet vilket inte är så bra då han får liggsår på sina armbågar. 

Tidig morgon betyder check av mailkorgen. Jag har svarat på ett par jobbmail. Det bekommer inte mig alls, fast många säger att man ska låta bli. Att svara i lugn och ro på mail, att kunna svara genomtänkt och tämligen välformulerat känns bara bra. Det skulle stressa mig mera att komma tillbaka och ha typ 100 mail i inkorgen att svara på. Det är då man börjar svara kortfattat, otydligt och säkerligen felformulerat så missförstånd uppstår.

I dag ska jag hämta Tyra, vi ska gå en loppisrunda, handla mat till i kväll och till vår tacolunch i morgon. Jag har ju en lista på en sisådär 10-15 saker som jag ska hålla ögonen öppna inför. Det blir en del farande i bil för mig i dagarna. Inget som är superbra för min kropp, det ger värk i bäcken, nacke och axlar. Jag måste komma i håg att balansera upp det genom att träna. Dessvärre sa jag upp mitt årskort på det lokala gymmet, jag trodde jag hade tre månaders uppsägningstid men det var det visst inte. Tror jag får slå till på ett 10-kort. Att träna hemma har jag aldrig varit bra på. 

Nu ska jag ta tag i dagen och hoppas att ni kan göra detsamma i ett lagom tempo.

Ha en trevlig tisdag!

God måndagsmorgon på er alla!

Så är det äntligen här; läslovet, höstlovet eller potatislovet. Kärt barn har många namn. Jag kan märka att ju äldre jag blir desto mer behöver jag de här kortare loven. Undrar om det beror på min ålder eller att mängden arbetsuppgifter har ökat?

I min värld är det extra njutbart att gå upp i vanlig tid men att sedan kunna sitta framför Nyhetsmorgon och dricka kaffe, ha tända ljus och bara ta det lugnt. Då jag nästan alltid är i säng före 22:30 så är jag ändå skapligt utsövd på morgonen. 

Den här veckan har jag, som vid alla lov, planerat in ett antal trevligheter och ett par måsten. Jag ska träffa mina ungdomar vid ett flertal tillfällen vilket jag verkligen längtar efter. Jag har också en del att fixa inför min kommande flytt. Jag väljer, både av ekonomiska och miljömässiga skäl att köpa så mycket jag kan på second hand. 

Under veckan som gått har jag köpt både sängbord, micro och en hylla av stringvariant. Känner mig nöjd. I dag ska jag förmodligen köpa två mattor och på onsdag hämtar jag en kökslampa. Det finns några saker som jag måste köpa nytt men de är det heller ingen brådska med. I morgon ska Tyra och jag åka till lite olika loppisar och secondhandaffärer. Min lista på saker jag ska kolla på är relativt lång så det gäller att jag laddar med tålamod. 

Ute är det riktig höst nu. Vädret är gråruggigt med ständig nederbörd i form av allt från finaste mistigt regn till rena rama hällregnet. Naturen däremot öser ut kaskader av färgprakt. Jag gillar det. Inte hällregnet men fukten stör mig inte och alla färger bäddar in  sig så mjukt i min själ. Att få kura i hop hemma med en kopp té under en filt och bara läsa en bra bok, se på film eller serier är ju hur underbart som helst. Allt detta utan minsta känsla av att "jag borde vara ute". Det är helt ok att gå i ide. 

Jag hoppas att du, ledighet eller ej, får en fin måndag!

Ja, hösten kan vara riktigt vacker, precis som de övriga årstiderna. Tyvärr är vi mindre förälåtande mot hösten än mot våren och sommaren. I natt har det varit riktigt kallt och, jag tror det i alla fall, stjärnklart. Det gav en riktigt vacker soluppgång. Njutbart och glimrande. Lite längre fram på dagen dök rusket upp. Regn och råkall luft. Omgivningen  blir som inbäddad i en grå, våt yllefilt. Oskönt och jag blir kall ändå in i märgen. 

Dagen gick i ett och jag hann inte riktigt hem på lunchen. Just därför drog jag från jobbet så fort jag kunde, eller det var tanken. När jag tittade på klockan så lämnade jag huset i vanlig tid för arbetsdagens slut. Så här ett par timmar senare känner jag mig fortfarande kall och sitter uppkurad i soffan med både raggsockar, halsduk och morgonrock. Brasan är tänd så jag hoppas på att bli varm vartefter. 

Nu är det bara tre arbetsdagar kvar innan lovet. Innan dess ska höstavstämningarna ut till elever och deras vårdnadshavare. Jag förväntar mig att jag kan göra det klart i morgon. Det hänger lite på huruvida alla andra undervisande lärare blir klara i tid. Eller så får jag helt enkelt skicka hem ändå och hänvisa till de som inte gjort klart i tid. 

Jag ser fram emot ledigheten för jag har planerat in lite trevligheter, precis som jag brukar inför loven. Högst och först på listan står att umgås med mina barn. Det kommer bli så himla mysigt.

Nu ska jag ta och avsluta det sista med hemmajobbet för dagen. Det är en härlig känsla när något man tror ska ta jättelång tid, vara svårt och bli krångligt går som en dans. Ja, inte riktigt men känslan är nästan sådan. Därefter blir det mer mys i soffan med mina pälsklingar och som vanligt kommer jag längta efter att få gå och lägga mig redan vi 20-tiden. Vanligtvis står jag ut till 21.30 men man vet aldrig. 

Önskar er nu en fortsatt skön tisdag.

Och där försvann helgen som en avlöning. Jösses vad fort det gick. Trots att det bara rasslade till så har jag hunnit med en hel del. Jag startade fredagen med att träna, dammsuga, plocka i ordning på lite småsaker, bubbla bubbelbad och somna i soffan vid 20:30. Jag höll ändå ut till halv nio, ändå bra med tanke på att jag  längtat efter att få sova från 18 varje kväll under veckan som gick. Innan jag slocknade beställde jag n ny säng, den kommer om 6-8 veckor vilket är ganska så perfekt. Får se om Kimmo kommer klara att hoppa upp i den eller om jag får snickra i hop en hundtrapp. 

Under lördagen skulle jag egentligen ha åkt in till Norrköping och köpt en grå soffa. En viss kommunikationsbrist med säljaren ledde till att så inte blev fallet. Med tanken att jag skulle ha en grå soffa kände jag att jag inte kunde ha min bruna kista som soffbord. Det ledde till att jag for in till stan och köpte ett soffbord via Marketplace. Väldigt prisvärt med andra-hands-möbler. Eftersom jag har hemmet fullt av djur känns det fullkomligt tokigt att köpa nya möbler, förutom när det kommer till säng då. 

Tidigare i veckan var jag över till Linköping och köpte ett barbord med två barstolar. De var i helt ok skick och kommer fungera finfint i mitt pyttelilla kök. Bra att ha som avlastningsyta men kan säkert bli perfekt att sitta vid och ta en kopp kaffe eller en snabblunch. 

Helt spontant i går em blev det ett soffköp ändå. Jag gillar modellen men på bilden såg den grå ut. När jag väl såg den live var den mera brunbeige. Priset var ändå så pass bra att jag inte kunde låta bli att köpa den. 

Så nu kan vi nog säga att jag har möbelemang så det räcker till. På önselistan står dock två fåtöljer. 

Under lördagen kom bror med fästmö förbi lite spontant. Jättekul. Det går allt för långt mellan gångerna vi ses men livet kommer liksom emellan. 

I går, söndag, kom Elis över på fika och middag. Jättekul. Han har så himla mycket med skolan att göra så tillfällena blir så få. Jag hoppas verkligen att vi kan ses mer när jag flyttat och bor i staden där han pluggar. 

Nu är det måndag och det är ett kompakt mörker ute. Jag blir inte direkt deppig av mörkret. Min nedstämdhet dyker istället upp på våren. Jag gillar mörkret då jag myser till det med massor av ljus, gott té, tjocka tröjor och gosiga raggsockor. Det enda är väl att jag inte gillar att gå hundpromenader i mörkret. Jag var på Biltema i helgen men glömde givetvis att köpa med mig hundlampor hem. Jag måste verkligen köpa på mig sådana under veckan. I väntan på det får det bli reflexväst på (vilket jag ändå har oavsett om hundarna har lampr eller ej). När jag ser på nyheterna känner jag ändå en tacksamhet över att jag inte bor i Luleå där det kommit 30 cm snö sista dygnet. 

Nu har vi fem arbetsdagar fram tills jag har lov. Jag längtar faktiskt. Det ska bli så skönt med lite ledighet. Men innan dess ska omdömen göras och skickas hem. Jag är nästan klar så jag hoppas verkligen att det ska gå smidigt och inte krångla. 

Nu så önskar jag er alla en riktigt härlig måndag!

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag omigen lägger nya pusselbitar till mitt livspussel. Rent krasst kan man säga att inget varar för evigt. Att pusslets motiv ständigt ändras.

På mycket kort tid har jag lyckats byta jobb, stad och boende. Skönt att alla dessa bitar verkar gått i lås inom samma tidsram.

I dag lades sista biten och kontraktet för lägenheten signerades av mig.

Bra start på det kommande året, att veta att jag har nån stans att bo. Det kommer bli mycket nytt. Nya rutiner, nytt gym, nya vardagsaffärer att handla i och att lära sig hitta snabba genvägar genom stan. Nytt och bra kommer även närheten till mina barn bli.

Förändring är inte alltid förbättring men de leder ju till utveckling i allafall.