Alla inlägg under januari 2013

Av Mia - 28 januari 2013 21:35

Hur stillsamt liv jag än lever så kommer jag inte ifrån alla dessa möten. Jag vill inte vara utan dem heller. Jag menar mötena med alla människor, stora som små som korsar min väg.

Det är inte alltid att jag, som Pollack säger, växer genom möten men jag jobbar på det. Ibland möter jag så många att det blir likt Karros kofta, himla rörigt.

Natten som gick var fylld av googlande. Mest kring olika cancerformer i rygg och bäcken. I min rädsla bad jag högre makter att ge mig fem år til... Smärtan sliter ner mig. Jag är långt från den Mia som fanns för två år sen.

Natten som var bar också massor av mormorstankar. Nu vandrar hon så nära kanten. Vi bara väntar på besked. Och hur illa det än låter så önskar jag att hon snart tar steget vidare. Min moster finns där, vakar vid hennes sida. Jag unnar verkligen min fina , 100-åriga mormor att få somna in.

När hon väl vandrar vidare står jag ensam kvar. Ingen mamma, ingen pappa, ingen äldre generation... Sorgesamt och tung. Men jag känner också tacksamhet. Hur många får eg känna en hundraåring. Nån som sett två världskrig, presidenter skjutas, månlandning, färgtv, video, mobiler, Dvd. Och mycket mer. Somliga människor här i världen får en att växa. No matter what!

Av Mia - 22 januari 2013 15:57

Det finns två sätt att se på det hela. Antingen "ropa inte hej..." eller "var glad för den stund du fick". Vad jag verkligen känner är en enda stor uppgivenhet.

Nya medicinen funkade i ett eller två dygn. Sen kom biverkningarna. Buksmärtor, hjärtklappning, andnöd och oro. I dag har jag, efter att ha pratat med reumatologen fått ännu en ny medicin. Läser man den bipacksedeln så verkar det inte ett dugg bättre.

Jag lyckades dock ta mig upp i morse. Tända i kaminen, tända lyktor och bjuda mina barn på en mjukt start på dagen. Men sen, efter att ha skjutsat dem till skolan så kom helvetesvärken. Bäckenet i ett skruvstäd, ryggslutet brännande och fötterna så ömma att jag inte vill gå på dem.

Med tårar fick jag krypa till korset och ta emot den hjälp som alltid erbjuds. Jonas fick hämta mina barn vid deras skolor. Det gjorde ont i mammasjälen. Det där att inte klara sig själv. Att tvingas ringa barnen och be dem vänta ett par timmar i stan. Det skapar oro i oss alla.

Det jag tidigare tagit för självklart eller tom blivit sur över att behöva göra saknar jag nu. Dammsugning, gå med soporna, handla och bära kassarna är saker jag saknar att kunna göra. Att kunna sitta, gå eller ligga ned utan ont skulle vara underbart.

Det är tungt. Psyket tärs nåt så alldeles. Jag försöker ändå suga tag i varje god stund. De är så få men det är de som leder mig framåt. Det kan vara en långsam promenad, en fika med en vän, att pyssla om mina små eller en biltur med mannen jag älskar.

Att jag idag inte hämtar mina barn kanske istället innebär att jag kan mysa lite extra med dem i kväll. Det är lite så mitt liv fungerar. Jag måste hela tiden prioritera, välja och välja bort för som det är nu orkar jag inte allt.

Även om min verklighet och vardag har krympt något enormt så finns där ännu en gnutta hopp. Hoppet om en diagnos, hoppet om rätt medicinering och hoppet om ett alldeles vanligt liv igen.

Och när jag blir bra igen, då ska jag försöka komma i håg, att det är ganska läckert att kunna skutta i väg med soporna till tunnan.

Av Mia - 22 januari 2013 15:56

Det finns två sätt att se på det hela. Antingen "ropa inte hej..." eller "var glad för den stund du fick". Vad jag verkligen känner är en enda stor uppgivenhet.

Nya medicinen funkade i ett eller två dygn. Sen kom biverkningarna. Buksmärtor, hjärtklappning, andnöd och oro. I dag har jag, efter att ha pratat med reumatologen fått ännu en ny medicin. Läser man den bipacksedeln så verkar det inte ett dugg bättre.

Jag lyckades dock ta mig upp i morse. Tända i kaminen, tända lyktor och bjuda mina barn på en mjukt start på dagen. Men sen, efter att ha skjutsat dem till skolan så kom helvetesvärken. Bäckenet i ett skruvstäd, ryggslutet brännande och fötterna så ömma att jag inte vill gå på dem.

Med tårar fick jag krypa till korset och ta emot den hjälp som alltid erbjuds. Jonas fick hämta mina barn vid deras skolor. Det gjorde ont i mammasjälen. Det där att inte klara sig själv. Att tvingas ringa barnen och be dem vänta ett par timmar i stan. Det skapar oro i oss alla.

Det jag tidigare tagit för självklart eller tom blivit sur över att behöva göra saknar jag nu. Dammsugning, gå med soporna, handla och bära kassarna är saker jag saknar att kunna göra. Att kunna sitta, gå eller ligga ned utan ont skulle vara underbart.

Det är tungt. Psyket tärs nåt så alldeles. Jag försöker ändå suga tag i varje god stund. De är så få men det är de som leder mig framåt. Det kan vara en långsam promenad, en fika med en vän, att pyssla om mina små eller en biltur med mannen jag älskar.

Att jag idag inte hämtar mina barn kanske istället innebär att jag kan mysa lite extra med dem i kväll. Det är lite så mitt liv fungerar. Jag måste hela tiden prioritera, välja och välja bort för som det är nu orkar jag inte allt.

Även om min verklighet och vardag har krympt något enormt så finns där ännu en gnutta hopp. Hoppet om en diagnos, hoppet om rätt medicinering och hoppet om ett alldeles vanligt liv igen.

Och när jag blir bra igen, då ska jag försöka komma i håg, att det är ganska läckert att kunna skutta i väg med soporna till tunnan.

Av Mia - 17 januari 2013 21:00

När läget ändras, när jag känner att det vänder, ja då är det gött.

Morronen startade med ett uppvaknande av brutal smärta. Bara att släpa mig ner en våning, ta värktablett och sen ramla ner i ett hett bad. En dryg timma senare var vattnet svalt men det onda hanterbart. Åh vilken lättnad.

Så skönt att lite lättare i kroppen kunna gå upp och väcka min Finaste, på ett av de finare sätten. Sedan har dagen rullat på.

Handling, mormorsbesök, upphämtning an bröderna Karlsson, tvätt, strykning och lite matlagning. Allt orkade jag med utan vila. Ny medicin har jag börjat ta. Reumatikerpiller som ska dämpa inflammationerna i kroppen. Snälla låt dem hjälpa utan allt för många biverkningar. Hälsbrännan slog dock till efter 30 minuter men den kan nog pareras med Omeprazol.

Nu är våra minsta i säng. Hunden promeneras av sambon och jag lutar mig lite lagom trött tillbaka i soffan. Jag summerar dagen som en bra dag. Kanske inte kroppsligt men själen är glad och tillfreds.

Nu önskar jag er en go kväll och en skön fredag. Fredagar är väl bara helt underbara. Speciellt de som innebär att mina stora små gullungar kommer hem.

Av Mia - 16 januari 2013 14:29

Fika på jobbet med goa kollegor och fika med fina vännen. Sånt ger energi.

Av Mia - 15 januari 2013 22:06

En kväll som denna har alla möjligheter att bli och vara alldeles underbar. Nysnön gör världen mjuk och dämpad. Upplyst av stjärnorna som glimmar likt små lyktor. Eller som små upplysta hål i himmelens golv. Vad finns ovandär?

När hjärtat är mjukt och sårbart kommer den stora längtan och saknaden. Jag vill ha min mamma. Jag vill ha henne här. Jag vill att hon tar min hand, håller den, låter mig vila i hennes knä en stund. Kanske stryker hon mitt hår och gör min själ lugn. Alltid, alltid på min sida.

Det är sånt mammor gör. De välkomnar, lugnar, tröstar och älskar utan förbehåll. Min mamma hade förmågan att få mig fylld av trygghet. Jag saknar hennes röst. Hennes varma händer. Jag kan tom sakna hennes väsande andning. Ja, jag vet. Det är jäkligt egoistiskt av mig att önska henne tillbaka. Hon led, hon kämpade men... Jag är ju bara ett barn. Hennes. Och jag saknar och känner mig ensam.

Att få komma hem till min mormor. Att få sitta nära, hålla hennes vackra hand, stryka hennes panna ger min själ ro. När hon välsignar mig och talar om hur glad hon blir över mitt besök trots att det inte är torsdag värmer det mig. Vi pratar en stund. Jag hjälper henne upp och med maten. Kammar hennes vita hår. Hon är vacker. När jag frågar om jag får göra kaffe så blir hon kvinnan från förr, hittar värdighet i att kunna bjuda på något.

I från sitt "frimärke", sängen, känner mormor glädje över att kunna bjuda. Jag blir tacksam och till freds med att vi båda gläds över varandra. Sedan kan vi prata en lång stund om "moster Bibbis" toscakaka som är så god.

När man, som jag, varit sjukskriven väldigt länge börjar egenvärdet svika. Inte nog med den konstanta smärtan så är ekonomin en ständig oro. Känslan av att vara instängd i ett hörn och ha kniven mot strupen är ständig och total. Skamfyllt!

Obalans, missförstånd och otrygghet är väl de tre ord som beskriver min verklighet bäst just nu. Att formulera mina känslor och tankar börjar bli svårt. Allt ifrågasätts och misstros. Då är det lätt att tystnad och isolering blir ens bästa vän. Säger jag inget så kan inget hållas mot mig. Att gamla oförätter ständigt luftas gör mig orkeslös.

Jag saknar att jobba. Nåt så alldeles. Elever och kollegor. Att planera och studera. Att använda min hjärna. Jag tror jag pratar mer med hunden än med nån annan. Helt rörigt. Hur kunde det bli så här.

När smärtan kommer. När panocoden lämnar mig. Kroppen blir min fiende. Äter upp mig. Rädslan bankar på min dörr och inbland kastar den sig in, då just då. Då saknar jag mamma mer än nånsin.

Och hela tiden... i taket lyser stjärnorna.

Av Mia - 14 januari 2013 02:15

Dags att nysta i annan ände på spindeltråden.

Av Mia - 7 januari 2013 00:33

Liten människa söker ro. I kväll lite extra ledsen och besviken. Det är dock ingen fara. Under natten växer skölden och muren byggs på.

Barnen finns hos mig denna vecka, just därför orkar jag.

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14 15 16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards