När Bloggspace havererade bytte jag forum och hamnade här. 2012 var även året då jag havererade, kroppen gick sönder utan att jag vet hur eller varför. Jag vet inte heller hur den ska läkas.

Annars har året inte innehållit vare sig dop, bröllop eller nån begravning. Nästan unikt för att vara mig. Däremot har jag nyligen fått fira min mormors 100-årsdag.

Året som gått har utkristalliserat de riktiga vännerna, givit mig nya vänner, fördjupat min relation med de som är värdefulla för mig.

Jag ser fram mot 2013. Jag hoppas det är året då jag blir frisk eller åtminstone får rätt diagnos. Jag drömmer om att få återgå till mitt arbete och kunna bli den Mia som min sambo saknar, mina barn behöver och jag själv sörjer.

Jag ser fram mot nya dagar med underbara möjligheter och glimrande ögonblick.

Så här i det dallrande slutskedet av 2012 önskar jag av hela mitt hjärta Gott slut och ett Gott Nytt År till er alla.

I dag behöver jag en knapp, eller egentligen flera. Snabbspolning känns jäkla efterlängtad i magsjuketider. Eller kanske en rewind så jag kan backa tillbaka och ändra gamla beslut.

Jag vet att de beslut man en gång tagit sällan är förhastade. Då var de genomtänkta och kloka. Det är först senare som man, med mer erfarenhet, inser att man borde valt annorlunda.

Under året som gått har mycket hänt. Vänner har försvunnit och vänner har tillkommit. Jag har fått många insikter och lärt mig massor. Kanske är det ökad kunskap inom vissa områden som tyvärr får mig att inse att jag gjort en massa felbedömningar och felbeslut i livet.

När en sån insikt drabbar mig gör det ont och jag börjar genast fundera, hur ställa till rätta?

Somliga saker kan jag fixa, andra inte. Lite som livet är i största allmänhet. Eller hur?

Bit i hop eller bryt i hop. Fy fasen, jag har så ont. Snälla nån. Ta mig i famn, lyft upp mig, ta med mig dit där lindring ges.

Jag har bitit i hop så kindtänderna hotar att spricka. Tålamod, uthållighet och så vänlig röst som jag bara förmår. Varje steg hugger, dagens äventyr moler i höft, knä, lår, smalben och fötter.

Det onda under fötterna gör att jag inte vill gå. Som en blandning av förlossningssmärta, benhinneinflammation och ryggskott! Shit! Jag är ju så bra på att dölja... Men nu, just i kväll är tårarna nära.

Ångesten bankar på min port. Så blir det när jag måste låtsas. Låtsas att allt är ok. Gömmer mig bakom drömmen om den perfekta julen. Snö, brasa, god mat, paket och vackert tindrande barnaögon.

Räddningen, rent mentalt? På julafton är kidsen hos sina andra föräldrar. Krisar min kropp vidare kanske det är då jag måste åka in akut. Så länge tillgången på kodein finns så reder jag ju ut det mesta av livet. Men ska jag behöva ha det så här?

Jobbigt läge, svårsomnat i natt. Ingen panik dock, jag kan faktiskt sova på dagen om jag vill. Kroppen gör ont, själen med. Rygg, ben, huvud, käke(förkylning på G?) och handled värker. Själen svider.

"Ont ska med ont förgås", "Öga för ett öga" osv. Eller "Vänd andra kinden till". Vad ska vi välja? Själv är jag jäkligt ledsen över att jag så högljutt och gränsöverskridande gjort min åsikt hörd. Jag gillar mig själv bättre när jag kniper igen och trycker ner. Att jag dessutom var påstridig var ett mycket dåligt val.

Saker man vill säga, som kan såra, bör man säga lugnt och stilla. Det är svårt för konflikträdda Mia. När det sedan exploderar vet jag.... Det var jag som tände stubinen, varsågo och ta smällen.

Efter hantering av diverse explosiva varor darrar jag inombords. Inte bara jag, jag vet, men det här är min blogg. Då har jag himla svårt att bara fortsätta.

Med dunkande hjärta kommer 20 år gamla minnen tillbaka. Även yngre sådana. Och givetvis skuldkänslorna. Så klart allt är mitt fel!

Att vara människa, att ingå i ett sammanhang, att hålla relationer levande, så jäkla svårt. Vare sig det gäller jobb, barn, kärleken, vänner eller släkten.

Mitt svåraste är dock att bromsa i tid, att lugnt förklara min ståndpunkt i det hela. Och givetvis, med min medberoendestörning, tar jag utan omsvep hela skulden. Självklart! Har någon felat måste det vara jag.

Även om kroppen är öm och långsam kan jag inte annat än njuta. Den friska luften, kall och torr, men renande fyller mina lungor. Doften av snö, skog och röken från huset det eldas i väcker mysiga och lyckliga minnen till liv. Åsynen av världens lyckligaste hund som rullar, pulsar, hoppar och skuttar värmer i hjärtat. Ljudet av mina kängor som får snön att knarra för varje steg jag tar är lugnande och tröstande.

När jag vänder och sakta promenerar tillbaka biter nordamvinden mina kinder. Och då, just då, blir känslan oerhört stark. "Det är så skönt att ha hittat hem igen".

Även om kroppen är öm och långsam kan jag inte annat än njuta. Den friska luften, kall och torr, men renande fyller mina lungor. Doften av snö, skog och röken från huset det eldas i väcker mysiga och lyckliga minnen till liv. Åsynen av världens lyckligaste hund som rullar, pulsar, hoppar och skuttar värmer i hjärtat. Ljudet av mina kängor som får snön att knarra för varje steg jag tar är lugnande och tröstande.

När jag vänder och sakta promenerar tillbaka biter nordamvinden mina kinder. Och då, just då, blir känslan oerhört stark. "Det är så skönt att ha hittat hem igen".

Jasså! I dag blev det en sån dag. En av mina värsta och smärtsammaste. Bara att gosa ner mig i soffan, ta fram en mysig pocketbok och låta dagen gå.

Snö i massor ute kräver värme och ljus inne. En kopp te smakar underbart såna här dagar. Det svåra är bara att hantera längtan som trasslar runt i min kropp. Kan nån förklara för mig hur jag kan sakna Finaste redan när dörren stängs bakom honom.

Just nu längtar jag även till helgen. Då ska vi i väg på en liten tripp som innefattar god mat, dryck och givetvis massor av kärlek. Minnen ska skapas och varsamt lagras, insvepta i det vackraste av silkespapper. Med vetskapen om detta blir det lite lättare att ta en sån här tråkig dag.

Visst är det underbart. Härligt. Alldeles fantastiskt. Att ha flow! Jösses vad länge sedan jag kände mig i flow. Iallafall sådär totalt på både jobb och i privatlivet.

I nuläget jobbar jag ju inte så där är det noll flow. Kroppen är bara en spillra av sitt vanliga jag men ändå... På nåt jäkla vis har jag lyckats få upp humöret och fokusera på det som funkar istället för på det som liksom är trasigt.

Å andra sidan, tar du ifrån mig mina värkpiller går väl allt åt helvete. Jag är inte rädd för att jag är beroende för jag håller nivån stadig och när jag åt kortisonet i somras behövde jag inga alls.

Jag tror att min energi laddas av barnen, givetvis. De är mitt allt, det käraste jag har. Tyvärr har jag dem ju bara 50%. Eller... Kanske är det tur just nu eftersom min ork är så liten.

Allra mest laddas jag nog av min fina sambo. Han som orkar massera min rygg, höft, fötter eller vad det nu kan vara, i timmar. Han håller om mig när jag fryser, sträcker ut sin hand för att hjälpa mig över ett dike, hämtar kaffe, berättar, om och om igen, hur mycket och varför han älskar mig. Fantastiskt!

I kväll lockade Finaste med mig, mina barn, Kimmohunden och Pajsarkatten ut på en kvällspromenad i skogen. Snötyngda granar, pulsade i halvmeters snö, månljus, massor av fniss och skratt. Speciellt när vi i ryggläge gömde oss för diverse krafter.

Kimmohunden njöt nåt så alldeles. Han gillar att jobba både med kropp och sinne. Han sprang i förväg, vi spårade i cirklar och gömde oss sen. Åh vad han fick nosa runt för att hitta husse och matte. Efter ett tag tog vovven en egen sväng. I väg i full fart och borta var han. En halvtimma senare dök han upp. Skamsen och trött som ett troll. Bra tänker jag. Så sover han nog fint i natt.

Sova gott hoppas jag också på. Trots att jag nu, efter vår skogstur, knappt kan resa mig ur fåtöljen för att ryggen skriker. Eller stödja på fötterna då hälarna bränner. I såna lägen som nu, då vet jag att jag får betala. Betala rent fysiskt. Betala för att jag gjort sånt som är självklart för många. Men jag vill inte ge upp, inte ge efter. För jag är inte riktigt klar här än....