Jobbigt läge, svårsomnat i natt. Ingen panik dock, jag kan faktiskt sova på dagen om jag vill. Kroppen gör ont, själen med. Rygg, ben, huvud, käke(förkylning på G?) och handled värker. Själen svider.

"Ont ska med ont förgås", "Öga för ett öga" osv. Eller "Vänd andra kinden till". Vad ska vi välja? Själv är jag jäkligt ledsen över att jag så högljutt och gränsöverskridande gjort min åsikt hörd. Jag gillar mig själv bättre när jag kniper igen och trycker ner. Att jag dessutom var påstridig var ett mycket dåligt val.

Saker man vill säga, som kan såra, bör man säga lugnt och stilla. Det är svårt för konflikträdda Mia. När det sedan exploderar vet jag.... Det var jag som tände stubinen, varsågo och ta smällen.

Efter hantering av diverse explosiva varor darrar jag inombords. Inte bara jag, jag vet, men det här är min blogg. Då har jag himla svårt att bara fortsätta.

Med dunkande hjärta kommer 20 år gamla minnen tillbaka. Även yngre sådana. Och givetvis skuldkänslorna. Så klart allt är mitt fel!

Att vara människa, att ingå i ett sammanhang, att hålla relationer levande, så jäkla svårt. Vare sig det gäller jobb, barn, kärleken, vänner eller släkten.

Mitt svåraste är dock att bromsa i tid, att lugnt förklara min ståndpunkt i det hela. Och givetvis, med min medberoendestörning, tar jag utan omsvep hela skulden. Självklart! Har någon felat måste det vara jag.