Fredag. I dag har jag varit till apoteket, försökt skapa lite dammfri yta här hemma, umgåtts med min älskade bror och hans fästmö och givetvis Vickivovven, tränat en stund och nu landat i soffan i väntan på att få gå och sova. Sova är fasiken min bästa gren just nu. Jag lyckas dåligt men det får tiden att gå. Ljusa timmar är de bästa. När mörkret kommer så spelar det ingen roll vad klockan är, jag hoppar så gärna i säng och lyssnar på nån bok eller pod. Det är så mycket härligare att vakna tidigt och gå upp och se gryningen komma.Se hur solen färgar himlen röd. I dag köpte jag mig en naarcissist, stavas det så eller är det sjukdomen? Skit detsamma, jag hoppas att växten ovan ska slå ut med vackra vita blommor. 

Många äter taco med familjen i kväll. Jag hittade en gammal vän, feffisar. Det var länge sedan jag hetsåt dem så nu var det på tiden. Jag älskar allt med dem. Texturen, smaken, kryddigheten, vätskan... ja, allt. Jag, datorn, feffisar och ett par tända ljus leder in mig i helgen och fredagskänslan. 

I dag tog jag mig till apoteket. Det första hade inte det jag sökte och behövde men det andra kunde leverera. Jag fick bra hjälp och provade ut ett handledsstöd. Med hjälp av denna ska De Quervains skickas långt ifrån mig. Värmen och stödet är perfekt. Jag är positiv och det är ju halva grejen har jag förstått. O sen så måste jag bli bättre på att låta tummen vila från både mobil och dator, å allt annat man pillar med. 

När det är fredag är det inte bara matte som ska få smaskens utan mina älskade pälsklingar får sitt också. Lilltösen behöver lite hållhjälp och det bjuder jag så gärna på. Jag skämmer bort dem. Djuren alltså. De är till stor del det finaste jag har. Deras kärlek är liksom inte villkorard. De levererar alltid på topp. Hänger med mig, följer med, saknar mig, blir glada att se mig, de är helt enkelt så sjukt kärleksfulla att de nästan har förmågan att fylla hålet i mitt hjärta. 

Har vi inte alla ett sådant? Ett hål i hjärtat. Alla vi som mist, saknar och sörjer, vi som vågar vara ärliga, som vägrar bara vara. Vi som kan erkänna att något eller någon fattas oss och som lever med det, utan att använda det av oss som nåt förtäckt "tycksyndommighot". 

Ja, vi har alla sorger med oss i bagaget. Hur livet blir handlar om hur vi hanterar det vi serveras. Förlorade barn, saknade föräldrar, sjuka anhöriga, psykopatiska ex, kroppliga åkommor och liknande allt detta färgar oss. Och det är upp till var och en att hantera det hela. Att leva vidare med det vi fått i vårt knä. Men det är också viktigt att man anpassar sig själv till det pussel vars bild man vill ingå i. 

God morgon! I dag vaknade jag redan 05:30. Det är tidigt för mig med tanke på att jag har lov. Jag vet att världen är full av människor som skulle tycka att den tiden är sovmorgon, tidingsbud och bagare till exempel. Å andra sidan gick jag till sängs strax innan 21 så jag var mer än färdigsoven. Att jag lägger mig så tidigt har väldigt lite att göra med att jag är trött så dags utan mera med att jag dör tråkdöden av att sitta och titta på meningslösa program på tv. Då går jag mycket hellre och lägger mig och lyssnar på en skön bok. Min hjärna mår bättre av det. 

I går var min älskade dotter här. Jag bjöd på lunch och hade fixat så min kollega som dessutom är frisör klippte oss båda. Därefter blekte jag slingor i Tyras hår. Jag är inte bra på det och inser så här i efterhand att jag inte skulle lagt i blekmedlet i utväxten först... Men det kommer lösa sig vid kommande behandlingar. Kul var det ändå att Tyra blev nöjd. Hon behövde en förändring och med 20 cm kortare hår och lite ljusare ton blev hela hon lättare till sinnet. Tänk så mycket utseendet kan göra för insidan. 

Våren är verkligen på väg utomhus och då behövs det piffas lite inne också. En vit krysantemum fick ersätta den halvdöda julstjärnan. 

Mina palettblad har farit så illa under vintermörkret men nu äntligen har ljuset återvänt och vi har faktiskt haft sol ett par gånger. Inte mycket sol men tillräckligt för att jag ska se att växterna tacksamt sträcker sig mot ljuset. Just palettbladen återgäldar genom att de nya bladen får allt starkare och intensivare färger. 

Jag upptäckte palettbladen förra våren och har gått med i en facebookgrupp om just den här typen av växter. Det finns hundratals sorter. I gruppen talar man om andra och tredje generations av olika sorter och de heter fantastiska saker som Lazy lady och Golden wife... Nja inte precis de namnen men ni hajjar grejen. Jag är inte så fanatisk och sår inte egna frön men jag gläds när jag både ser och känner deras växtkraft. 

Även i dag ska det bli en tur till gymmet. Man kan tro att jag är hur vältränad och musklad som helst med tanke på hur ofta jag tränar men så är det inte. Jag jobbar på att motverka förfallet och förebygga stela och värkande muskler. En liten, kort träning varje eller varannan dag hjälper mig att kunna fungera mer som "vanliga",  friska människor. 

Om vi tar oss en titt ut i världen så duschas vi med tragedier såsom Coronavirusets spridning och i går ännu ett terrordåd. Den här gången var det skjutningar i Tyskland som ledde till, i nuläget, nio människors död. Sveriges befolkning har ökat och i nuläget är vi ca 10 300 000 invånare. Vädret berättar om frisk till hård vind på gång, skapligt väder i dag men regn och rusk i morgon. Lite lurigt väder alltså, lite som om det vore april men i år kommer aprilvädret två månader tidigare. 

Önskar er nu en härlig fredag! 

Klart att  även jag passar på att göra lovliga saker så här under sportlovet. Att börja med att göra undan vissa jobbgrejor är nödvändligt för att försöka få ner stressnivån som visar sig i hjärtklappning och ett allmänt jagat tillstånd. 

Kom på en grej i dag. Allt det här runtikringet som lärare gör verkar till stor del saknas på lärarutbildningen. Lärarstudenter som kommer ut blir väldigt överraskade och när nyutexade lärare står på egna ben blir chocken ofta enorm. Det kanske är dags att göra om utbildningen så att de är medvetna om att lärartjänsten är väldigt mycket administrativt och pappersgöreri. Annars kommer vi fortsätta tappa duktiga undervisare som drömt om att just få undervisa och sen ser sig själva fastna i pappersfällan. Kan vara dags för mig att vinkla skolfrågan och skriva ihop något nytt igen. 

En tredje insändare skulle kunna beröra alla rektorer som lämnar skolan för en lugnare, mer välbetald och behaglig tjänst inom den privata sektorn. Antalet rektorer som lämnar är gigantisk och det finns nästintill aldrig någon behörig rektor som söker ledig tjänst. Nope, man anställer en passande person som man sedan skickar på rektorsutbilning som givetvis är betald. När utbildningen är slut går rektorn vidare i arbetslivet. Kvar står en skola som under tre år haft en ny, obehörig  rektor som dessutom en dag i veckan inte funnits tillgänglig då den är på utbildning. Det börjar kännas allt mer som om skolan är en egen, märklig värld som lever totalt utanför det normala samhället. 

Nog funderat kring jobbet.... (svårt att låta bli för det är något av det bästa i mitt liv)

Mina kortlov, alltså höst, sport och påsk, brukar jag använda till att träffa vänner på ett avslappnat sätt. I måndags tog jag en tur in till Norrköping för en snabbis  till Vc. Där fick jag  en liten spruta, eller det blev två om jag ska vara ärlig. Nu sätter jag mitt hopp till att kortisonet ska fungera. O så vila.... hur faan vilar man höger hand och arm. Omöjligt. Man gör allt med händera. Kollar telefonen och klickar sig runt, skriver på datorn, fixar i ordning sig och det som kanske gör mest ont, går ut med hundarna. Freja är ju en mardröm att gå med då hon drar och rycker hela tiden. Jag ska fixa ett bättre handledsskydd och se om det kan hjälpa till. Kanske det begränsar mig i rörelserna och ge mig värme vilket kan jaga inflammationen på flykt. 

Därefter blev det lunch med H på stan. Vi har alltid så mycket att prata om när vi ses. Det är inte så ofta som jag dräller runt på stan men det är kul när jag väl gör det. 

Vid första anblicken ser nog det här ganska geggigt ut men det är just det som gör det så gott. Sallad med väl valda ingridienser småräkor, storräkor, kronärtskockor, rödlök och soltorkad tomat. Underbart. 

Att ta mina timmespromenader med hundarna medan det är ljust är en fantastisk lyx. Nu har det ju vänt så även om jag slutar halv fem kommer jag hinna gå innan det är kolsvart. Hundarna bryr sig nog inte men när det är ljust kan jag välja att gå mer skogsliknande promenader. Stormen Dennis har dock avskräckt mig under några dagar, jag vill ogärna få en nerblåsen gren i huvudet. 

I går hängde jag med den här tanten... Skämt åsido. Suss och jag träffades och vi har så sjukt kul ihop. Jag ville prova ett par jeans på HM och hon hängde med in i provhyttan. Där insåg vi att hon plötsligt förvandlats till sin egen farmor på en buss. Helt omärkligt.... Stilen med handväskan i knäet är obetalbar, stort asgarv blev det.  Och ja, jeansen satt som en smäck trots lite muffinsmidja och att det krävdes lite höftdans för att helt säkert slippa kameltå. 

Gårdagens lunch blev foccacia med kalkon och tomat. Lika gott som vanligt. Jag satsar ofta på ett säkert kort och det är verkligen det här. 

I går eftermiddag dök solen upp lagom till hundpromenaden. Det var ljuvligt och underbart. Som jag tidigare berättat så har jag slutat se mina hundpromenader som motion och pulshöjare. Det blev inget bra för Kimmo och Freja. De måste få gå i sin takt och nosa, nosa, nosa på allt som luktar gott. Ibland hinner vi långt på en timma och ibland bara ett par kilometer. 

När det kommer till träning så får jag ta den under kontrollerade former på gymmet. Den här veckan har jag haft gott om tid till att träna så jag har gått i väg en liten stund varje dag. Det är det bästa för mig. Inte ta i för mycket, inte göra för många övningar och absolut inte hålla på och lägga på en massa vikter. 

Nu har vi kommit fram till torsdag och jag ska hänga med Tyra, hon kommer hit och jag ska bjuda på lunch. Även min jobbarkompis kommer hit. Superbra med en kollega som är frisör "i botten". I dag blir det hemmalunch bestående av pastagratäng. Ett recept som mannen jag delar postlåda med har lärt mig. Rätten är en av mina topp fem favoriter. 

Nu önskar jag er en fin torsdag och hoppas ni har lika vackert väder som det är här. 

Ord har en glimrande förmåga att försätta mig i olika typer av känslor. Det händer att jag hittar författare som väljer just de orden som skickar mig rakt in i feelgoodmood. Viveca Steen är en, Marie Jungstedt är en annan. I dagarna har jag hittat ännu ett par nya, Ewa Klingberg, Lucy Dillon och Anna Janssons serie om Ödesgudinnan ger mig också en bra känsla. När jag är filterlös av stress kan jag inte mäkta med  att läsa något tyngre. Hjärnan orkar inte ta in faktainformation, iallafall inte mer än vad som måste göras för att reda ut mina undervisningssituationer. Jag får välja med omsorg så att det blir avkoppling och energipåfyllning istället för något som kräver eftertanke, reflektion och analys. 

Det här med ord har alltid tilltalat mig. Att välja ord som bär det som ska berättas och som är i nyans med det man vill berätta. Pläd och mugg är mer tilltalande för mig än filt och kopp. Varsamt vinner över försiktigt och gryning över morgonstund. Alla är inte som jag och för många är de enklaste orden eller de som kommer direkt till en helt dugliga. Jag gillar tanken på att det som sägs också ska skapa något i den som lyssnar eller läser. Finns det en sändare så finns det också en mottagare. 

I går var det min första sportlovsdag. Jag tog den till att rätta klart en hög med prov. Nu ska proven analyseras och kunskapskraven i IST ska bockas av efter form av uppnående. Varje elev ska få en av sex  bokstäver på varje kunskapskrav. Jag tog också en rejäl omgång i tvättstugan, skönt att hinna i fatt. Är det fler som är som jag, själva tvättandet är inget större problem, det som är tidskrävande är att få in kläderna i i garderober och byråer igen. Det kan ta 2-3 veckor....

Mina leder är i allt annat än topptrim. Tyvärr är höger handled på väg att bli inflamerad om den inte redan är det. Varje liten sublim rörelse gör ont, smärtan går hela vägen från tummen upp i axeln och ut i bröstmuskeln. Just handlederna är väldigt svåra att "vila i form". Piller är fina grejor, om man tål det. Naproxen och liknande ger mig magont samt ansiktsödem dag tre så det går fetbort. Kortison vill jag inte äta, då tar jag hellre en liten spruta rätt in i senskidan. Vi får välse vad Vc tycker är bäst just den här gången. Det är lite av roulette, beror på vilken läkare och vilken dag man dyker upp. 

På tv just nu pratar de om missförhållanden i hemtjänsten. Det finns bara en anledning till att det blir så, för lite pengar till just den sektorn. För lite pengar ger för få personal vilket ger att de som jobbar där får jobba för två, tre personer. Det är då misstag sker och att man missar viktiga saker och rutiner brister. Tänker på min egen mamma som låg på en kortidsplats på ett boende. Hon hade fått hjälp att komma ut på bakongen för att röka. När hon rökt klart larmade hon och ville in. Hon larmade många, många gånger. Ingen kom. Personalen som fick larmet gick in i hennes rum men där fanns ju ingen som ville ha hjälp och i sin sönderstressade arbetsmiljö hade den som jobbade just den här kvällen glömt att hen kört ut mamma. Det här var i oktober månad och det var kallt ute. Hon satt på en oisolerad balkong utan möjlighet att själv ta sig in. Fruktansvärt. Nu dog hon inte av den grejen men det gjorde henne fylld med ångest och oro som inte släppte förrän en månad senare, då hon dog. Hennes sista kväll och natt var inte direkt bättre men det är en annan historia som jag väljer att berätta en annan gång. 

Nu önskar jag er en fin tisdag. Var rädda om er i stormen!

Så kom vi då äntligen fram till helgen innan sportlov. Så välbehövligt men jag är så galet stressad på allt som måste göras på jobbet så jag hade förmodligen behövt jobba istället för att ha lov. All dokumentation och alla möten känns som en stor, tung ångestfilt över mig. 

Jag startade helgen med att se en föreställning om adoptioner. Det var fantastiskt intressant och jag hade ingen aning om de oegentligheter som omgärdat hela adoptionssustemet. 

Camilla Läckberg var gäst hos Skavlan. Givetvis gjorde Aftonbladet en artikel om det och jag ger mig den på att den som satte bilden medvetet valde dessa två. Det är ganska många år mellan bilderna och givetvis förändras man. På Instagram haglade kommentarer om Camillas viktuppgång. Man blir så less. Och det absolut vidrigaste är att det till största del är kvinnor som sänder elaka kommentarer. 

Våren är i antågande. Väldigt mycket tidigare i år än vad den brukar vara. Häcken runt huset har redan börjat veckla ut sina små blad. Även inne visar växterna att de är glada över att det blir ljusare för var dag. Mina Mårbacka pelargoner har börjat växa, de skjuter nya skott och ser ut att bli täta. Det är det man vill, ha knubbiga växter och inte långa rangliga. Dessvärre är ju mina palettblad lite mörbultade efter ljusbristen men jag tror de kan pigga på sig. 

Min insändare i Norrköpings Tidningar blev till viss del nerkortad. Inte helt oväntat då jag är en kvinna som älskar ord. För er som vill läsa den i dess fulla längd kommer den här.

Nu har det hänt. Det kom inte plötsligt utan har under en lång tid smugit sig på. Lärares uppdrag har sakta förskjutits från att vara undervisare till att bli en dokumenterare, utredare, analyserare och till viss del entertainer. 

Jag och mina kollegor har över en lång tid lastats på allt fler uppgifter utan att något tagits bort. Samma arbetstid men mer att göra. När undervisningsskyldigheten togs bort ökade undervisningstiden med ca 100 minuter i veckan för väldigt många vilket inte alls var syftet. Helt krasst är det två lektioner till som ska planeras, genomföras, utvärderar och efterarbetas. 

Kvartsamtalen på just en kvart byttes ut mot utvecklingssamtal på en halvtimma. Man kom på att det vore bra om alla elever fick en egen individuell utvecklingsplan som pedagogen ska skriva, helst tillsammans med vårdnadshavare och eleven. De elever som inte når önskad nivå ska få ett åtgärdsprogram som också skrivs i grupp med elev, föräldrer, mentor och specialpedagog. När elever bär sig illa åt och stör ska även det dokumneteras i en sk Anmälan till rektor. Ännu en blankett som ska fyllas i, lämnas in och hemmet ska meddelas. Det låter kanske väldigt bra men finns det någonstans nån forskning som visar att detta leder till ökade kunskaper hos våra elever?

Skolan har förändrats över tid och många elever blir sk h"hemmasittare". Då är det skolans ansvar att förändra sig så att eleven vill komma. För att hitta dessa elever innan det går för långt ska vi ständigt hålla koll på elevens närvaro. En frånvaro på 15% eller mer leder till en utredning med samtal, och mer dokumentation (ett häfte på 10 sidor) där elevens ska intervjuas, föräldrar svara på frågor och personal ska analyseraoch skärskåda  närvaron för att hitta mönster. Kommer detta leda till högre närvaro?

Resultatet kommer förmodligen inte att leda till högre närvaro utan bara sämre kvalité på lektionerna. Det är det enda jag kan ser att jag kan skära i just nu, jag får lita på min erfarenhet att klara timma för timma med klasserna. Nästan all lektionsfri tid jag har går åt till att ha möten, dokumentera och stå till svars. Att hinna rätta prov så snabbt som möjligt för omedelbar feedback har blivit en ömöjlighet. Snabb feedback är en dokumenterad framgångsfaktor som vi nu fått tulla på till förmån för pappersfylleri. 

Jag har arbetat som lärare i mer än 20 år och nu känner jag att måttet är rågat. All denna dokumentation som lagts till över tid och samtidigt har elevernas resultat minskat. De blir sämre och sämre och vi försöker trolla med statistiken. Respekten för skolans pedagoger är otroligt låg och ingen dokumentation i världen kan återskapa den. Känslan är att vårdnadshavarnas tyckande är viktigast och när något inte fungerar är det skolans fel. Allt föräldraansvar har försvunnit. Skolan ska se till att eleverna går på lektionerna, läser på till proven, lämnar sina mobiler, inte spelar spel på sina datorer under lektionstid, inte kränker vare sig elever eller personal. Jag bara undrar var tog föräldraansvaret, uppfostran och vanligt hyfs vägen?

Och vart tog förtroendet för oss pedagoger vägen. Vi har ändå gåt 4-5 år på högskola och universitet för att bli just lärare. Vi kan det här med skolan, gruppdynamik, våra ämnen, alternativa hjälpmedel och mycket mera. Vill skolan behålla sina mycket kompetenta lärare så behöver den del av arbetsuppgifterna som dränker oss förändras, alltså dokumentationen. Vi behöver känna respekt från våra huvudmän att de har förtroende för att vi faktiskt gör det vi ska.

Dokumentationsträsket måste bort annars kommer hela vårt utbildningssystem falla samman. Elever lärde sig och utvecklades långt innan detta kom till och enligt en hel del forskning och statistik tom bättre. 

Fröken M

Som en liten ängel på ett moln. Jag är så himla glad att Freja älskar sinnya bädd. Jag hoppas bara att hon inte tänker göra som hon gjort med de tidigare, bita sönder. 

Den här veckan, eller i allafall början av den är av det stressigare slaget. Eller egentligen inte så stressig utan mera välfylld. Vi har utvecklingssamtal på eftermiddagarna och har lagt in det på ett sådant sätt att vi jobbar sent måndag-onsdag och istället får gå hem tidigt torsag och fredag. Flera föräldrar är tacksamma över att de kan få en tid efter 16. 

Utvecklingssamtalen är något av det vikitgaste vi har att göra. Vi får träffa eleven och hens vårdnadshavare under en halvtimma två gånger per läsår och prata om det som är viktigast för dem. Det är så viktigt att det blir bra samtal där alla blir lyssnade på och kan känna sig glada och nöjda när de går därifrån. Eller åtminstone hoppfulla. 

Det ska bli så fantastiskt skönt med lov. Jag ska se till att träffa mina vänner, umgås med barnen, göra saker som laddar mig med energi och hoppas, hoppas att det kan vara lite sol ett par dagar. Det är så fantastiskt lyxigt när jag kan ta med hundarna ut på promenad medans det är ljust ute. Nu dröjer det inte länge, det brukar märkas redan vecka 9, att våren är på väg. 

Nehej, nu var min lilla fikapaus slut, dags att ta tag i arbetslivet igen. 

Önskar er en fin tisdag och extra grattis till alla namnsdagsbarn. 

Nu är det bara fem arbetsdagar kvar innan lov. Det är vällbehövligt. Jag känner i både kropp och knopp att det är dags för lite ledighet. Det är intensivtv på jobbet och hela tiden hänger massor av måsten och viktigheter över en. Jag har varit så galet trött sista veckorna. Med stor möda har jag hållt mig vaken till 21.  

Helgerna glider i väg ganska så fort. De fylls med det gamla vanliga, städa, tvätta, promerera hundarna, laga mat och kolla på tv. Inga storheter sker men det är skönt att ändå få göra saker i lugnt tempo. 

Just den här helgen har jag haft mycket utrymme till eftertanke, reflektion och analys av människor, situationer och händelser. Jag kan bli besviken på mig själv som av nån form av artighet fortsätter att vara i miljöer och situationer som absolut inte ger mig någon som helst positiv energi. Jag funderar mycket på varför jag agerar så, eller snarare inte agerar. Det är där problemet ligger, i mig. Jag ska ta mig en rejäl funderare på hur jag ska göra för att komma ikring dessa energitjuvar. 

Nu tänker jag sparka i gång söndagen. Hoppas ni får en fin dag.