Jag är som i nåt mellanläge eller badandes i mellanmjölk. Sverige är mellanmjölkens land och det märks på så många olika sätt. Alltifrån att vi hanterar rådande pandemi på nåt slags mittemellan till att våra politiska partier är mittemellan det mesta. Blaskigt, grått som gammalt diskvatten är vädret och det är som att det avspeglar min sinnesstämning. Just nu är nog ledordet rotlös och utan sammanhang. Jag behöver verkligen jobba för att känna att det är en mening med saker och ting, det och sen att träna. 

Nu när flytten blev klar och jag bara fick landa så passar jag på att känna efter. Jag har känslorna på utsidan och är skapligt filterlös. Tårarna ligger sjukt nära till hands. Inte så att jag bara är ledsen utan jag är lättrörd. Jag känner tårarna komma när jag ser reklamfilm om hur djur uttnytjas i turistindustrin, de kommer lika lätt när familjen Ingalls i Lilla huset på prärien får hjälp av sina grannar eller när jag Tyra berättar att Ozzykatten går och jamar på kvällarna. Tårarna låg på lur även när barnen var här på Annandagen. Jag fick så fina julklappar. Fantastiska handdukar av Elis och en mugg av Tyra och Peter. 

Det är jag och Tyra på motivet. Muggen är i emalj och jag älskar både formen och motivet. Kaffet har aldrig smakat bättre. Jag fick ju en mugg förra året också, då med texten Dog mum och då var det jag, Kimmo och Freja som motiv. 

Jag måste ändå säga att min "öppna spis" ändå blev riktigt mysig trots att man inte längre kan elda i den. Först tänkte jag att det var en onödig yta som äts upp av en spiskåpa men så här ser det väldigt hemtrevligt ut. Lägenheten är galet varm och man behöver absolut inte elda i den. 

Lägenheten är inte bara varm, den är väldigt torr också. Jorden i blomkrukorna torkar ut på  nolltid och jag är grusig i ögonen. Det får bli ögondroppar till att börja med och sen kanske en luftfuktare att ha i sovrummet. 

Jag firade ju julafton och juldag med mig själv. Frånsett ett par telefonsamtal, som är ovärderliga och besök av Syster Yster på juldagen så hade jag dagarna för mig själv. Jag startade min julafton med något jag älskar, köttbullemacka med rödbetssallad. Andra favoriter som jag satte i mig var gravad lax och ägghalvor med räkor. Jag har alltså inte förätit mig på julmat och det känns faktiskt riktigt bra. 

En ständig oro har varit det här med parkering. Det tickar 100 kr per dygn när jag står i parkeringshusen. Jag trodde man bara kunde välja månadsabbonemang men så enkelt var det inte. Varje P-hus har ett visst antal abbonemangsplatser och de 4 p-hus som ligger inom 1km radie hos mig hade inget ledigt. I dag fick jag hjälp av en fin person med en extra plats på sin tomt. Dessvärre är det 4 mil härifrån men det hjälper mig massor under lovet. Det innebär att jag är utan bil fram till skolstart men det innebär också att jag har ett ångestpåslag mindre. Jag funderar på hur jag kan återgälda tjänsten...

Det är tufft att vara ärlig och be om hjälp, att visa sig svag. Själv tycker jag om när jag kan hjälpa andra. Jag ser inte dem som svaga. Nu måste jag själv inse att ingen tycker att jag är mindre värd bara för att jag behöver hjälp. I coronatider är vi väldigt utelämnade åt oss själva. Jag tänker bla på det här med fysisk kontakt. Vilken sjuk bristvara det varit senaste tiden. Bara den lilla grejen att Tyra har fixat mina naglar ett par gånger gör så mycket. I dag fick jag både  ge och få en kram och det kändes så fint. Lite så där att jag kan leva på det ett par dagar. Jag hoppas verkligen att alla ni som lever med en krambar person uppskattar det faktum att ni kan få mänsklig kontakt. Jag har ju mina hundar men det är inte riktigt samma sak. 

Jag har traskat runt en del i min nya stad med vovvarna men då går jag där det är rastvänligt. I eftermiddags tog jag mig en tur på egen hand, slingrade mig fram på gågator och torg. Jag har alltid hyllat Norrköpings ljusinstallationer men Linköping är minst lika bra. När jag ändå var ute på egen hand passade jag på att stanna på Espresso House för en kaffe "att ta med". När jag är ledig och själv så blir det dåligt med kaffedrickandet vilket dessvärre lätt leder till huvudvärk. Det kan då kännas väldigt lyxigt att gå med en (miljöovänlig) mugg i handen. 

Om en liten stund är det dags för ännu en hundpromenad. Jag går oftare just nu men kortare sträckor då gammelhunden Kimmo har börjat halta. Han är vare sig tryck- eller böjöm och efter 20-30 meter ute slutar han halta så jag gissar att det är gamla leder som spökar eller kanske tryckksår som spökar. Det är ännu ej sår men huden är väldigt skrovlig och mörk. Jag avvaktar några dagar innan vi måste till doktorn. Vi har ju våran deal. Han ska få bli pensionär med allt vad det innebär i form av anpassningar men när det är ohållbart att hålla i schack via mat och ompyssling så ska han med sin tass i min hand få vandra över regnbågsbron. När det gäller honom blir det inte några livsuppehållande insatser. Jag ska ge honom världens bästa dagar när hans sista tid kommit. Vi har börjat redan nu, jag kan sitta 20 minuter på en kall bänk bara för att han ska får ligga i geggan och tugga på nån pinne han hittat. 

Jag önskar er nu en fin kväll och hoppas ni är friska och följer alla restriktioner som finns. 

Så kom då den sista dagen med klassen och med kollegorna på Mosstorpsskolan. Vi hade bara en timma till förfogande och den gick i en svindlande fart. Vemodigt men fint. Jag hade dock en inre stress så jag tillät mig inte att grotta ner mig i känslan. Tyvärr. 

Trots en fantastiskt fin julgåva från klassen så kom de små pärlorna med egna paket till sin fröken. Det kniper lite i mitt hjärta. 

Jag hade ju förlagt mina lurar. Letat överallt, både i det gamla boendet och det nya. Hittade dem ingenstans. Efter två dygn tänkte jag att jag nog hade råkat slänga dem. Därför åkte jag in till stan i går och köpte ett par nyare men en billigare variant. Det första jag hittar när jag kommer hem och kollar en gammal handväska är att air podsen ligger däri. Jag har inte en aning om varför de hamnat där utan är bara nöjd och glad med att ha hittat dem. 

När jag stuvat in det sista och lyckats få in katten i buren, på andra försöket, så åkte jag och hämtade Tyra. Hon hängde med mig hela dagen och agerade både hjälpreda och moraliskt stöd, eller vad man nu ska kalla det. 

Tyra är en kattmänniska. Jag är inte det. Ozzy kan känna av att det är en person full av kattkärlek som är på besök. Han har inte legat i mitt knä på år och dar men hos Tyra kan han mysa. 

När jag slutade på högstadiet fick jag den här Monstrean av mina lagkamrater. Den har verkligen trivt och är mer än dubbelt så stor. Jag älskar den och den gör att jag dagligen tänker på mina fina kollegor i Lag Grön. Jag blev så fantastiskt fint bemött och omhändertagen när jag började där. Under mina år har jag haft förmånen att träffa personer som är så härliga och i mina arbetslag på Mosstorp, de två jag hann vara med i, har lagledarna varit de bästa jag mött under mina år som lärare. Tänk att alla de bästa hamnat just i Skärblacka. 

Första kvällspromenaden gick till Trädgårdsföreningen. Det är en lagom promenad och vi njöt av de fina ljusinstallationerna. 

Området var dock mycket mindre än jag hoppats på så antingen kommer jag få slingra mig runt eller så måste jag välja andra promenadstråk när jag vill gå långpromenad med hundarna. 

Nu får ni bortse från pappkassar och kattbur och fokusera på den finaste storhunden som finns. Han har en favoritplats redan. Min säng i sovrummet är perfekt. Han är lite i fred men har ändå full koll på mig och allt som händer. Jag är nöjd så länge han väljer mjukare platser än golvet. Han är gammal och har sådana förhårdnader på armbågarna att de ibland spricker och det blir som liggsår. 

I dag inspekterade vovvarna även balkongen. Skön plats att svalka sig på för lägenheten är helt sinnessjukt varm. Så länge jag sitter i soffan och har koll kan jag ha dörren öppen. Jag måste köpa ett sånt där nät så att även katten får vara själv på balkongen. Just nu ligger han mest i garderoben. Lite sorgligt att tänka på. Kanske skulle Ozzy ha det bättre hemma hos Tyra? Men jag får nästan ångest av att tänka på att inte ha kissen i närheten. 

Nu ska jag ta tag i dagen då hantverkare snart kommer för att fixa badkarssidan. Den var loss redan vid besiktningen och det blev väldigt stökigt när jag skulle duscha hundarna i går. Det blir kanom när den kommer på plats. 

Jag önskar er en fin dag så hörs vi lite senare...

Mitt i december, så gott det går. Galet nära jullovet, nära ledighet, nära flytt, nära bristningsgränsen. För min del är själva bristandet att jag självmant lämnar en fantastisk arbetsplats, tyvärr belägen i en sjukt dålig kommun. Jag skäms över att jag givit den ca 22 år av mitt liv. 

Det här brytet borde jag gjort för länge sedan. Jag är som en gammal skomakare, trogen vid min läst. Jag är inte en person som lämnar, vare sig relationer, jobb eller vänskap. Jag hänger i, håller ut och alla andra klyschor. Jag har hängt i så många gånger trots att det gått ut över mina egna barn, kämpat och slitit. Men nu kom jag nog till en gräns. Nu är det nog. Jag vill att mina barn ska vara de barn som kommer först. Även om de i dag räknas som vuxna. Kanske hade jag aldrig tagit det steget om inte någon fått mig att inse att det är det enda rätta. Jag kommer aldrig kunna laga de förlorade åren men kanske kan vi väva en ny väv. 

Så om drygt tre arbetsdagar lämnar jag en arbetsplats som är kanon, en klass som är underbar och som har alla möjligheter att höja sin ribba makalöst mycket. Det är kämpigt för frökenhjärtat att hålla i hop. Jag tycker så mycket om varenda unge och det var år sedan jag kände att jag hade föräldrarna med på tåget på det sätt som jag känner nu. Samverkan när den är som bäst skulle jag vilja säga. 

Då tid att baka och julpyssla är en bristvara satte jag Tyra på att baka sin fantastiska kladdkaka med smörkräm. Den var god. Jättegod. Mitt sista fikabidrag till jobbet. Nu får någon annan ta över kaffekokningen på morgonen, hämtning av mjölk och kaffe och lite kex att tugga på då och då. Jag plockar i hop ljuslyktor och liknande som jag bidragit med. Kanske får de följa med till min nya arbetsplats. 

Efter mer än 14 dagar utan att ens glimta solen så bröt den helt oväntat igenom i dag. Jag blev så lycklig och nästan hög (kanske bidrog fikabrödet lite till det också). Eleverna hade rast precis då så det kunde inte bli bättre. Jag hade ju lovat dem att så fort solen bryter igenom så kommer vi bryta det vi gör och gå ut. Nu hade de redan rast så det löste sig. 

På eftermiddagen försvann hälften av min klass i väg på övning inför uppträdande. Jag fick snabbt tänka om för de 7!!!! som var kvar. Ja, jag vet att min lilla klass är som en halvklass. De är 18 och så var två sjuka. Det är en smidig liten grupp. Jag begär inte resurs för det behövs inte men ett par tre stycken har rätt till specialundervisning av speciallärare. Något som tyvärr inte blivit av. Kanske till stor del för att man inte har några speciallärare att anställa. Men visst borde man ändå kunna hitta någon med nån form av adekvat kompetens. Det här har jag en del att orda om men väntar med det.... Hur som helst, vi tittade på The snowmen och det fanns en liten smakbit av Tyrakakan som jag kunde bjuda "de sju" på. Det blev ju succé. Så pass att jag nu i kväll suttit och messat ut recept till föräldrar som "bara måste få baka den här kakan".

Eftermiddagen har jag ägnat åt omdömen, att fixa med avslutningskorten till eleverna och liknande. Det tar tid men är också ett sätt att mentalt avsluta. Jag har ju varit mitt aggressiva jag de senast 2 veckorna pga separationsångest. Man vet vad man har men inte vad man får, pengar är inte allt osv... 

Ja, Ja... nu har jag hoppat på det här tåget och åker med. Från början var det inte alls jobbrelaterat men det slutar på så vis.  Även detta en historia vi tar en annan gång....

Mina 2,5 år på Mosstorp har lärt mig galet mycket. Jag vet att jag kan undervisa på högstadiet men där är jag bara en ok lärare, som klasslärare på mellan är jag bra. Jag har också fått lära känna många nya personer som till största del överraskat mig med sin kompetens och generositet. Två personer glimrar lite extra. K och L. Men hur fina, roliga och hälpsamma har inte de varit. Jag kan omigen bli sjukt besviken på att Norrköpings kommun kan undervärdera två så glimrande pedagoger.  Hur jag blir i min nya roll, i min nya värld får jag återkomma till. Genomskinlig som jag är kommer ni få följa med även på den resan. 

Nu önskar jag er en finfin onsdagskväll.

Detta mörker är tärande, minst sagt. Inga värmeljus i värden kan ersätta solens energigivande strålar. Jag har sagt det förr men säger det igen, det finns platser på jorden som jag absolut inte är gjord för att bo på. Norrland, Shetland, Skottland och andra grådaskiga, vädermässigt, platser skulle totalt utarma mig. På andra sidan av myntet finns allt för varma och soliga platser. Jag är tydligen en mellanmjölksmänniska. Balans mellan värme, kyla, ljus och mörker krävs för mitt välmående. 

Mörkret gör mig såååå trött. Nästan direkt när jag kommer hem från jobbet funderar jag på när jag får gå och lägga mig. Jag är allt annat än mitt bästa jag just nu, tålamodet är lågt, irritationen hög och uthålligheten obefintlig. Jag vilar mig i tanken att även den här årstiden  har ett slut. Om mindre än 10 dagar så vänder det vilket ändå känns hanterbart. 

Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni hittar saker som ger energi och påfyllnad. Jag har en lista på bra-att-göra saker, den ska jag ta i tu med nästa vecka. När jag är på plats i mitt nya liv ska jag verkligen ägna tid åt att få ett hem där jag mår bättre och där jag känner att jag kan få återhämtning. 

Nu önskar jag er en fin tisdag. 

I dag påbörjar jag min sista hela vecka som lärare i Norrköpings kommun. Hur det känns? Bitterljuvt. Jag är något sorgsen men tillsammans med eleverna är jag supertaggad och engagerad. Eleverna är sitt bästa jag med mig och flera har, lite oväntat, uttryckt att de faktiskt gillar mig. Det låter väl konstigt att bli glad och uppåt över så återhållsamma komplimanger men det är stort. Jättestort. Det finns ett fåtal i klassen som är ganska sargade efter sina första år i skolan. Den här terminen har de börjat läka och fått visa att de är bra personer som man kan lita på. Det har aldrig varit tydligare för mig att man kommer så mycket längre med skratt, beröm och förtroende. 

Jag har sovit massor i helgen. I fredags var jag så slut att känslan var att "jag kommer inte orka". Sömn gör susen och i dag känns det mycket bättre. Givetvis finns känslan av att "det gäller att hänga i och hålla ut" kvar i både kropp och knopp. 

I går firades Lucia. Jag var uppe tidigt och såg sändningarna på SvT. Stämningsfullt och vackert men jag saknar verkligen luciatågen från dotterns musikklasstid. 

I dag är det en lång dag på jobbet, jag vilar mig i tanken att även den tar slut. Det känns alltid tyngst på morgonen men sen så kommer man på plats och allt bara rullar på. 

Nu önskar jag er en finfin dag. 

Känner mig galet trött. Skapligt orkelslös. Vill bara ta mig vidare och igenom...

Här, där jag är, hålls inga förberedelser inför julen. Den kommer i skymundan i år. Istället ligger full fokus på att packa, komplettera och planera. Direkt när jag kom hem i fredags satte jag i gång med att packa ner mina tillhörigheter i kartonger. 

Till största del går det fort och smidigt. Men så hamnar jag i en låda som måste gås igenom lite ordentligt. Jag ska rensa bort det jag inte vill ha kvar och emellanåt måste jag känna efter. Flera gånger drabbas jag av minnen och måste låta det ta sin tid. 

Som här... Ett vackert smyckesset från min mormors svägerska. Jag har faktiskt aldrig använt det, det är inte så ofta jag är på så pass fina tillställningar att sånt här glitter krävs. Det som är mest betydelsefullt är att det finns ett kort till med en personlig hälsning. Jag fick det i examenspresent när jag var färdig med lärarutbildningen, då hade Gullan varit död ett par år. Det värmer att hon faktiskt tänkte på mig, så pass mycket att hon gjorde i ordning presenten flera år innan min examen. 

Jag samlar på glasänglar. Det här är en fin som jag fått av en föredetta kollega. En av de som lärt mig mest och jag jobbat bäst med. Våra olika utbildningar, jag lärare och hon fritidspedagog, gjorde att vi verkligen kompetterade varandra. Att det skilde 15-20 år mellan oss var också en framgångsfaktor. 

10 år gammal klippte jag av mitt långa hår. Man gjorde ju så på 80-talet. Flätan har jag kvar. När Tyra klippte av sig sitt hår så satte hon det i en tofs och lät frisören klippa av det så att jag kunde få den till min "samling".

I går for jag runt och gjorde av med pengar igen. Elvisp, vitlökspress och en massa annt kom med hem. Nu borde jag väl ändå vara klar med inköp inför flytten. 

Elis dök upp på eftermiddagen för att ta tag i sitt lilla rum. Otippat mycket fanns att rensa och packa. Två säckar med saker som ska slängas fanns det på de ynkliga kvadratmetrarna som varit hans rum här. Jag tror han ser fram emot att slippa snedtaget. 

Nu ska den här veckan dra i gång. I dag dyker min ersättare upp och ska fasas in. Jag hoppas det innebär att hon kan ta några lektioner fram emot slutet på veckan så att jag får tid att sköta min dokumentation. 

Önskar er en fin dag.!

Så rev jag då av ett av de sista "plåstren" i går. Och det gjorde ganska ont. Jag berättade för min fina klass att jag inte kommer vara på plats i januari. Det blev en känslosam och jobbig stund. Flera elever blev ledsna, några ville byta klass eller skola. Jag mailade även ut information till föräldrarna och flera hörde av sig med så fina ord om vårt arbete under hösten. Sådana mail borde man ha med sig på anställningsintervjuer. 

När jag kom hem behövde jag skaka av mig dagen och det gör jag bäst genom att fixa med mina blommor. Jag gick bananas. 2 gigantiska Mårbackapelargoner och 4 stora fick hamna på komposten. Likaså 8 st palettblad. Jag är lite trött på att de skräpar så mycket. Istället gav jag mina svärmorstungor kärlek, ny jord och större krukor. Jag har fått de flesta av kollegan K. De såg för ynkliga och skrynkliga ut när jag tog över dem. De hade stått ganska så bortglömda på fönsterbrädan i personalrummet. Till sommaren gav jag dem ny jord och sedan dess har de vuxit väldigt bra. Jag ser fram emot att ha dem i mitt nya vardagsrum utan att behöva plantera om dem de närmaste åren. 

Efter planteringen invigde jag min nya dammsugare. Den är superbra men hemskt irriterande att man aktivt måste trycka in startknappen/på-knappen konstant när man dammsuger. Det blir jobbigt redan efter nån minut. Jag får väl dammsuga en minut i taget...

Onsdagarna är rent schemamässigt min jobbigaste dag, i gott sällskap av torsdagarna. Men därefter går det som en dans. Vi ser en gammal julkalender på jobbet vilket är mysigt. Det passar perfekt som avbrytande aktivitet när orken tryter. Och tryter, det gör den. Både för mig och mina elever. 

Ute är det nattsvart. Det är inget roligt när jag ska ut med hundarna. Tidigare, under november, har jag dragit ut lite på morgonpromenaden. Alltså att jag går lite, lite senare för att åtminstone få lite gryningsljus. Nu funkar inte det längre för då skulle jag komma försent till jobbet. 

Just därför ska jag nu ta tag i dagen, slänga på mig arbetskläderna och bege mig ut. Högtid att kliva in i denna onsdag.