Hur många gånger har jag inte tänkt just den meningen? "När ska jag lära mig?"  Det är så ofta jag säger och gör saker som jag sedan ångrar att jag gjorde och sa. Ännu oftare ångrare jag att jag inte fångat ögonblicket och sagt och gjort det jag verkligen borde göra och säga. Rörigt att hänga med? Gissa då hur det är att vara jag? Som en jäkla kaffekoppskarusell.

Hela mitt liv har jag intagit skuggposition. Utom möjligtvis under några få år på jobbet. Jag har curlat, skyddat och "ställt upp". Så här i nuläget känns det som jag ständigt ursäktat min person och alltid gjort val som jag främst trott gagnat de jag bryr mig om. Jag har aldrig valt det  dyrare av två alternativ, alltid tacksam och försiktig med vad jag önskar mig. Vare sig det gällt nya vinterstövlar när jag var tio år eller att beställa mat på en restaurang. Jösses vad många gånger jag nöjt mig med förrätten. I annat fall har jag själv betalat.

Det borde inte vara så. Allt i livet har ett värde och mitt borde vara högre. Men jag kan ju aldrig förvänta mig att andra ger mig det jag vill ha. Jag borde bara bättre se till att jag ger mig själv det jag vill ha. Dessvärre lägger jag allt för mycket kraft på att se till att andra blir nöjda. När ska jag lära mig?

I dag har jag haft ett bra samtal med en fin vän, ny men väldigt värdefull. Vi är lika men ändå så olika. Jag har en del att lära av henne. Och det kommer jag förmodligen att göra. Det som i det kan vara skrämmande är att "Kunskap förändrar och utvecklar". Utveckling kan vara svårt att hantera för de som står runt omkring. Men jag kanske borde strunta i det för en gångs skull och bara tänka på mig själv. Ställa krav. Inte bara tänka och vara tacksam.

Jag är jag och jag är ganska bra. Hade det handlat om jobb hade jag diskuterat mina arbetstider, utformningen av uppdraget, och givetvis lön och resultat. Nu gäller det ju inte jobb och då blir allt desto krångligare....

Jag är förmodligen en av de sällsynta patienter som blir besviken och ledsen över att slippa operation. Jag hade lagt allt mitt hopp till den där cystan på äggstocken. Bara den togs bort skulle jag bli fri från värk och smärta. Det visade sig, tyvärr för min del, att det var en sk funktionell cysta. Den har brustit någon gång den senaste månaden och är nu försvunnen. Sånt ska göra jäkligt ont, speciellt när den ändå var så pass stor. Konstigt att jag inte märkt det. Eller inte. Ständig smärta som lindras av pancod kanske maskerade det hela.

Med tårar lämnade jag mottagningen. Ångest, rädsla, oro! " Vad gör jag nu" Tankar om hur jag ska orka, och varför jag ska kämpa mera slogs inom mig. Skam, skuld. Alltid där. "pålåtsassjuk" Ursäkta mig för det jag inte orkar, ursäkta mig för det jag väljer att göra utan att egentligen orka. Alla inställda roligheter, alla tvingande måsten.

Tanketrängsel och känslostopp!

Ologisk och utmattad kraschade jag hemma i soffan. Ifrågasatt och misstrodd. Ironiserad och sårad. Ja, jag har ont. Ja, prover visar på inflammation i buken men... Var finns hjälpen!

När jag faller, som jag föll i dag är önskan stor. Längtan enorm. Att bli fångad, upplockad utan krav på motprestation. Ja, jag är ologisk. Kanske skulle även du vara det i mitt ställe. Döm inte utan att först försökt förstå.

Mitt liv kommer gå vidare. Det rullar på med eviga bortprioriteringar och missade trevligheter, sömnlösa nätter och mig som nejsägande mamma, sambo och vän. Innan du dömer mig. Tänk på en sak. Jag har inte valt det här.

Jag valde aldrig bort jobb, yoga, aktiviteter med mina barn, fester med mitt jobb, träffar med vänner och mysiga stunder med de jag älskar. Jag har inte valt soffläge, isolering och dålig ekonomi.

Det enda jag egentligen valt var att vara jag. Och just nu känns det som ett ganska dåligt val. Jag är i uselt skick därför ber jag, så ödmjukt jag kan, låt mig bara vara den jag är.

Är i nån slags andra andning. Kan bli så när man fått adrenalinpåslag. Jag får det av rädsla, irritation, ilska och en massa fler känslor. För att stilla rastlösheten tog jag en så rask promenad som kroppen tillåter med min fyrbenta bästis.

Jag har fått en otrolig störtning och massor av kärlek av min sambo det här året men... Tack vare Kimmo tvingas jag ut 2-3 gånger om dagen minst och går längre än till brevlådan varje gång. Det är ju så svårt att säga nej till bedjande ögon och gnyenden trots att kroppen värker och jag får stappla fram.

Jag ska se till att sätta larmet nu så jag kommer upp i tid i morgon det är en viktig dag för mig. Läkarbesök och mormorsbesök. Kanske, om jag orkar, tar jag svängen förbi jobbet. Jag saknar min vänner där. Sen så har jag en mer eller mindre stående kaffeinbjudan från en nyvunnen vän. Det värmer. Det är skönt att ha nån att prata med som liksom sitter i samma båt som jag.

Nu önskar jag er alla en god natt och hoppas ni får sova riktigt skönt.

Trist och trött dag efter en vakennatt. Löjligt lite aktivitet i går men det räckte för lilla mig. Kvällont och nattsmärtor. Vågade inte ta dubbeldos av pancod och sömntablett. Rädslan att vara omtöcknad i fall cystan brister stoppade mig. Vid tretiden slumrade jag till.

Kimmohunden hade också ont, nykastrerad som han är. Vi gnydde och stönade i kapp i soffan under natten. Att vi sov där berodde på att jag liksom inte tog mig upp en våning på kvällen. Bra beslut för då höll vi inte resten av familjen vakna.

Två korta promenader har vovven och jag gjort. Däremellan har vi slappat, sett på tv och läst. I går fick jag en hel kasse böcker av vännen Linda. Skönt att läsa sig bort till en annan miljö och andras bekymmer. Lyckliga slut hoppas jag dock på.

Jag är så jäkla känslig just nu att jag kan gråta till reklamfilm. Eller bli arg. Jag verkligen avskyr Zalandos reklam med en hysterisk skäggapa i bild i 4:ans ständiga pauser.

I morron är det äntligen dags för inskrivningsbesök på gyn inför min operation. Längtar efter att bli av med cysthelvetet som dinglar runt i min äggstock likt en tennisboll. När väl operationen är gjord får jag ta tag i allt det där andra som liksom är på vänt nu.

En sak i taget som min finaste brukar säga.

Boken jag läser just nu är:

Tänk vad fort tiden går. Iallafall när jag tänker tillbaka. Ändå kan jag minnas det som om det hände förra veckan.

I dag är det åtta år sedan jag, min bror och min moster vakade över mamma. Jag trodde verkligen inte att det var där och då vi skulle ses för sista gången. Att alla mina kommande frågor skulle få bli svarslösa.

Som jag saknat min mamma under de här åren. Jag har så mycket som jag vill berätta och fråga. Samtidigt har mycket hänt i mitt liv som jag gärna besparat henne.

En given sorg är att hon inte kan dela min stolthet och glädje över mina barn. "Mormors trollunge och mormors charmtroll"

I morgon är dagen för hennes dödsdag. Det låter hårt, ser jobbigt ut i skrift och smärtar inuti. I morgon kommer jag åka till hennes grav, tända ljus och kanske lämna en blomma. Besöket blir symboliskt. För min mamma finns inte där. Hon är här, nära mig, varje dag. I alla mina val, tankar och beslut.

Så klart. För jag är en del av henne, precis som mina barn är en del av mig och sin mormor och Gammelmormor och....

Livet går vidare. Saknaden finns alltid kvar om än något lättare att bära. Minnet av min mamma fortsätter dock att vara starkt och levande.

Har du nån gång känt dig så där skör, skör som mormors krackelerade porslinsvas? Vackra bitar som verkar sitta samman på nåder. Att i det läget välja att bita i hop och bara hantera läget verkar klokt, iallafall just då. Minsta rörelse kan få assietten att brista.

Lite så kan det vara med mitt hjärta. Så litet och skört. Det gäller att tänka och känna goda tankar, annars brister det. Tankar och åsikter om mig som person, mamma, kollega eller vad det än må vara måste slås bort annars kan det brista.

Min sista tid har varit en rörig sådan. All oförklarlig smärta, alla läkarbesök, all kamp för att bevara det sista av mig själv har varit tuff och hård. Läkarbesked och provresultat har varit en bergochdalbana. Inte lätt att leva i min närhet inte heller lätt att leva med mig själv. Ständigt otillräcklig och ständigt i tacksamhetsskuld.

Nu väntar jag på operation av den cysta som växer i mig. Den som först verkade vara så vanlig och god. Nu säger proverna annat.

Den sk Tumörsindikatorn är förhöjd.

Vad det här innebär för mig vet jag inte riktigt nu. Det jag vet så här på natten är att den gör mig sömnlös, både av smärta och oro. Jag ska ju räcka ännu lite till. Jag vill gärna vara dryg och räcka länge. Åh, om jag vore som Yes diskmedel ändå...

Ibland blir rädslan så där brutal. Suger tag, förlamar, förvandlar och förstör. Gör ont. Jag blir en annan. Jag vet det. Jag hör, ser och förstår det. Dessvärre kan ingen som inte varit här förstå. Rädslan att inte vara odödlig och ha massor av tid. Jag vill egentligen bara göra gott. Förstå hur ont insikten om verkligheten gör.

I dag mötte jag en vän som lurat döden. I dag såg hon pigg och fräsh ut som om hennes energifepåer var nyfyllda. Hennes ord till mig värmde och gjorde mig hoppfull. Ett "hör av dig om du vill, jag vet hur det är, jag har ju varit där" känns skönt att ha med sig.

Att inte vara som man borde mot de man älskar är svårt. Jag kämpar. Mitt i kampen försöker jag ändå strida för det som är viktigt för mig och det jag tror på. Det kan nog hända att människor uppfattar mig som otroligt stark, stolt och principfast men de senaste åren har jag fått släppa på nästan allt sånt som förr var ytterst viktigt för mig.

I kväll har jag varit, och kanske är, en spillra. Jag kommer somna med min hund nära intill, för det behöver jag. Med stor kraft ska jag försöka lägga de söndrande rädslorns åt sidan. I morgon är en ny dag då kampen ska fortsätta även om jag är oerhört liten, ensam, rädd och skör.

Rörig borde vara mitt andra namn. Jag missar betala räkning, betalar en annan två gånger och i dag kom jag två timmar för tidigt till min dotters utvecklingssamtal.

Ja, ja! Jag fördrev tiden med att handla presenter till sonen som blir 11 år i morron. Lite annat åkte också ner i korgarna. Brandvarnare, talgbollar, värmeljus och blockljus slank också med, sånt som hör vintern till helt enkelt.

Samtalet gick bra. Jag är otroligt stolt och glad över min dotter. Vet inte om jag själv skulle bli godkänd i dagens skola. Alla dessa mål omskrivna med svårbegripliga ord. Och jag är ändå lärare!

Eftermiddagen veks, som alltid på torsdagarna, åt ett mormorsbesök. I dag var på mindre gott humör. Det blev dock bättre efter kaffe och kaka.

Nu är kvällen här och jag saknar mina barn. Det känns alltid lite mer när Jonas har sina hos sig. I morgon eftermiddag kommer mina finingar och då ska min 11-åring firas. Tänk att det är så länge sedan han föddes. Jag minns det som om det var i går.

Jag är hans ängel. När vi möttes var jag ett spöke men det ändrades fort. Jag har aldrig varit så stark som då, vid vårt första möte. Aldrig har jag vågat visa mig så svag som jag gjorde, efter bara några dagar.

Att vi nästan två år senare ska ha smält samman som vi nu gjort verkar helt galet. Om man kliver utanför, intar helikopterperspektivet. Hade jag stått utanför och sett en vän genomgå det jag varit med om hade jag förmodligen fällt kommentaren "det kommer aldrig att hålla" .

Tänk att vi människor, efter att ha existerat i mer än 100 000-tals år, ändå kräver mönster. "Sånt gör man o sånt gör man inte". Efter en kraschad relation tänker man(åtminstone gjorde jag det) "så ska jag aldrig mer göra/tänk/tycka" å ändå ramlar vi dit igen. Söker mönstren, försöker kompensera och vinna.

När man som jag, startar en ny relation i 40-års åldern så är det omöjligt att rodda hem samma Feeling som i min förra relation. Jag kan omöjligt gifta mig, skaffa två gemensamma barn och liknande semestrar inom bara några år.

Nu har vi mer i våra ryggsäckar. Barn att ta hänsyn till, vår ålder, hälsa och ekonomi. Jag kan tycka att det är skönt. Att slippa det där jagandet. Jaga efter giftermål, barn, gemensamt boende mm. Jag kan njuta av och vila mig i tanken och känslan att nu är nu. Jag är nöjd. Jag behöver inget mer vare sig för mig eller som bevisning inför andra.

Jag älskar och är älskad.


Jag vet inte riktigt vart livet tänker ta mig nu. Jag har inte bråttom. Jag är inte på väg nånstans, det är här och nu som gäller. Att få stilla sig, krypa intill den jag älskar, känna tyngden av hans arm runt min kropp, hans hand runt mitt bröst, det gör mig lycklig. Riktigt lycklig!

Just där och då, när vi är nära varandra.... Då kan jag knappt greppa det. Han kom, som en främling och stannade som en vän. Den finaste som finns.

Varsamt ska jag kupa mina händer runt det vackra vi har. Jag vill inte glänsa eller skryta. Jag är bara så otroligt lycklig, stolt, nöjd, tacksam och glad över det som kärleken ger mig. Ingen kan lova att det är för evigt men jag tänker njuta som om känslan bär mig in i det evinnerliga.