När jag ibland skriver utifrån ögonblicksbilder, det som ett ett ögonblick eller nån minuts händelse skapar i mig gällande tankar och känslor, blir jag uppenbarligen ganska otydlig. Det kan också handla om att jag, utifrån min egen reaktion, känna att jag måste få ur mig en deL Då kan det också hända att de liknelser jag gör tas för sanningar utan att det var min mening. Jag blir helt enkelt otydlig när reaktionssprutan drar i gång. Då kan det vara bra att ta sig en extra titt på sitt senaste inlägg och ev redigera det. 

Tänk om livet var som en blogg med möjlighet till redigering... Den tanken känns spännande. Ska nog tänka en stund till på den och kanske, kanske blir det till ett nytt inlägg under dagen. 

Kram

Dessa märkliga händelser som utspelar sig i oss människor. De där subtila ögonblick med ord, handlingar eller ickehandlingar som totalt kan förändra. Känslor. En jävla företeelse som jag får spunk på. Mitt i en glädje kan man hamna i mörkaste mörker eller i total förvirring. Av bara ett ord eller en handling.

Om jag gör en totalt galen jämförelse... Tänk dig att du vaknar på natten av att telefonen ringer. Du är helt lugn när du vaknar men sen... Du hör rösten som säger; han somnade in alldeles nyss.... Ja, då förstår du hur sinnesstämningen totalt havererar.

Eller när du totalt ovetande bara leendes och frågandes får höra "jag tror jag älskar dig". Ja, då är man där... i den totala förvirringen och haveriet. Det här kan hända mig i allt ifrån djupaste sorg (när någon dör), i stunder av total lycka (vem vill inte höra att man är älskad), i den skamfyllda avundsjukan, i den där oron, i ilskan eller i besvikelse. När det händer mig så faller jag liksom Alice i underlandet. Ner, ner, ner. Blicken letar och söker efter hållpunkter. Var är den där jäkla kaninen nånstans, eller katten i hatten?

Ibland när det händer mig blir jag totalt stum. Jag stänger av och ner. Blir otroligt artig och trevlig. Korrekt. Allt det invanda och inövade sitter som en smäck. Jag låtsas att jag har koll på läget. Att det är jag som styr skeppet. I verkligheten så har mitt inre drabbats av en tornado. Jag kämpar med att strukturera upp de närmaste minutrarna. Andas. Vara lugn. Tänka igenom alternativen och konsekvenserna.

När det händer mig blir jag också så jävla arg på mig själv. Jag hatar att känna så här. Jag vill ju ha koll och framförallt, jag vill ju vara den som vet...

I kväll är Det en del som jag inte vet. Jag får lägga energi på att andas. Ta en min ut i taget. Fundera igenom hur nästa steg ska bli. Egentligen är det kanske ingen stor grej för de flesta men det är det för mig. Alla är vi olika och jag är van att ha koll. Just här och nu så krävs en hel del omtänk och det är lite jobbigt och svårt. Såna här grejor hör mammalivet till men.... Det gör också att den här mamman väljer att stänga av för det jag var med om och kände i kväll vill jag inte känna nån mer gång.

Nu så, nu kan det väl inte vara för tidigt?

Upp på vinden. Hämta påsarna med julbelysning. Jag har i överflöd. I mina gömmor fanns fådda, ärvda och egenköpta julsaker.

Så mysigt att plocka bort och fram. Fundera och bestämma. Själv och på egen hand. Underbart och glimrande att få pyssla i hop mina egna blockljusstakar. I år går de i vitt, silver och lite rött eller svart. Och som den spindelkvinna jag är så finns den lilla spindeln med. En fin liten sak som jag tycker mycket om.

Barnlös lördag betyder sovmorgon tills vovven vill ut. Eller tills matte är kaffesugen. I dag sammanföll de båda behoven. Nybakad frukostfralla och apelsinjuice kändes som en underbar kickstart på helgen. En liten tur hem till mig där jag matade kissen och hämtade lite grejor och sen drog vi iväg iväg till grannstaden med det stora möbelvaruhuset.

Inga stora inköp stod på listan. Gardinstänger, fästen och sen det vanliga.... ljus och servetter. Jag bara älskar att ströva runt där. Tänka, känna, klämma, fundera och planera. Mysigt att göra det tillsammans med nån man tycker om och trivs med.

När vi kom hem igen var jag ganska trött. Mn ork är inte nåt vidare sedan mina senaste infektioner. Efter nån timmas slumrande i soffan med huvudet i Mats knä så kom energin tillbaka. Iallafall så pass att jag orkade med en promenad till kyrkogården. Så himla mysigt att promenera tillsammans med Kimmo och Mats och bara småprata eller vara tysta. Totalt kravlöst.

Nu har vi tänt i kaminen, värmt på glögg och bara tar det lugnt. Lite senare blir det kantarellsmörgås. En riktigt härlig höstkväll där himlen är stjärnklar och luften underbart kall och hög.

... inser jag att mer än jag har ryggsäcken full. På gott å ont.

Så här mitt i veckan, lillördag å allt, har jag tagit tag i lite städning. Jag gillart. Massor. Dammsuga, svabba, damma, torka av och rent. Hitta de där små skrymslena där änglatofflorna trängs. Jag bara älskar min "fönstertvätt". Det klarar massvis, förutom fönster, speglar, kakel, garderobsdörrar, tavlor.... Ja, jag kör med min Kärcher lite överallt.

Tyra lagade sin underbara broccolisoppa i kväll, igen. Hon har den som slutprov på hemkunskapen. Hon har övat massor. Och jag njuter i fulla drag,

Njutbart kan man nog inte kalla min arbetsdag. Fy fasen vad vi vuxna i skolans värld ska stå ut med. Jag klarar det mesta men när det handlar om andra elevers säkerhet, ja... då är det jobbigt. I dag blev jag faktiskt oroad på riktigt. Alla ni som har åsikter om oss i skolans värld, bara för att ni själva gått i skolan bör nog tänka om. Bara för att man blir sjuk ibland så kan man inte ta läkarens jobb. Det jag hör, blir kallad och utsetts för skulle nog ingen vilja vara med om. Facket skulle få mycket att göra och orsaken till utmattningssyndrom känns oerhört självklara.

Nu, när kvällen är här, ja då är det inte utan att jag hastar runt med lite abstinens. Inte för att jag ska sluta röka (det där är ju liksom inte mitt projekt). Nej, min abstinens beror på annat. Jag längtar, nästan värker efter min underbara pojkvän. Jösses vad ung jag känner mig när jag skriver det. Eller mal placé. Men det är skrämmande. Allt det här nya. Att lära känna, att anförtro sig, att bara vara, att lita på, att vara avslappnad med, att visa sina svagheter...

Avslappnad... Jösses, jag är nog en av de mest överspända personer som finns. Ständigt på G. Full fart och oerhörd förvirring. Men... Den senaste tiden har jag själv uppmärksammat att jag far runt med ett leende på läpparna. Jag är så lätt i tanken och fladdrande i känslan. Tankarna vänder ständigt åt samma håll. Så stabilt och självklart. Allt som jag upplevt, allt som jag varit med om, den jag själv varit är som bortblåst. Lite naken, orolig, försynt men ändå framåt. Rädd men ändå modig nog att säga vad jag vill, vad som är ok. Våghalsig nog att bara krypa intill. Landa. Känna den underbara doften. Höra andetagen. Känna värmen. Ligga nära, nära. Liksom smälta samman. Känna att jag är den finaste som finns, känna att han är det mest fantastiska jag mött. Vilken känsla. Vilken lycka.

Lyckliga jag som så här, lite till åren, får vara med om att bli kär igen. Det är helt knasigt. Busigt. Oroande. Skrämmande. Fnissigt. Skönt. Underbart..... Det skönaste i det hela är att jag, får vara just jag. Jag behöver inte låtsas, spela eller vara någon annan. Jag kan bara vara Mia. Mia som behöver närhet, som vill ha värme, som älskar att vara hud mot hud, som vill ha alla jag älskar nära mig, som älskar när det är rörigt och svårt. Jag får vara den Mia jag är, hon som vill älska! mycket och ofta utan konstigheter. Jag vill liksom bara vara den jag är. Och det får jag. Så nu börjar en ny del i mitt, en del som säger mig att jag kanske äntligen har hittat den plats jag ska vara på.

Jobbar lite på att bli frisk. Det går skapligt. Att få hem mina barn är som en C-vitamininjektion. Att få besök av bror med underbart härlig flickvän är som att gå på steroider. Jag kommer åter upp på banan. När själen trivs så flyr bakterierna den här kroppen.

Vilken bra dag jag har haft. Först gymnasiemässa tillsammans med Tyra. Jag har lite svårt att fatta att min lilla, lilla tjej ska välja och börja gymnasiet. Men hon är så redig i resonemang och tankar att jag blir sådär pösmunkigt stolt över henne.

Dagen har även inneburit en hel del skratt. Det var inte utan missförstånd, trassel, och en hel del rondellspring som mina inneboende fixade sig inför kvällens stjärnsmäll. Själv har jag kladdad färg i hår och ögonbryn. Så här till hösten överger jag det röda och blir åter väldigt mörkt brun, snudd på svart. Jag trivs så. Det är lite som att komma hem.

Hem. Hem är väl ett undrbart ord. Innebörden är ju så magisk och fantastisk. Var det inte Paul Young som sjöng om att "where ever I lay my hat is home" Lite så känner jag det. Det är inte huset, lägenheten, platsen, sakerna osv som spelar roll. Det handlar om nåt helt annat. Jag har svårt att ringa in det men det är ju en känsla. Man/jag kliver in i ett hus och bara känner "här är jag safe, lugn, trygg" jag vet att jag kan må bra där. Att jag kan vistas och vara utan den där krypande känslan. Känslan att jag bara vill fly. Att jag vill undvika. Att jag vill fördröja. Hitta ursäkter. Välja annat att göra än att vara just där. Visst ligger massor av problemet hos mig när det blir så men det handlar nog väldigt mycket om kompatibilitet. När jag inte funkar i hop med nåt och någon så kommer ångesten, oron, rastlösheten,

Den största komplimang nån kan få av mig måste nog vara att jag somnar i soffan, lutad emot, med huvudet i knäet. Då är jag totaltt avslappnad och lugn. Att kunna visa mig med min guard totalt sänkt... Det är inget jag bara gör. Det är ju en sån sak som bara händer. Inget man kan planera, låtsas eller så. Lite som att totalt släppa taget och hänge sig när man... ja, du vet. Det i sig är ju den största av gåvor man kan få och ge.

I går var jag inne hos min fina granne, den bästa man kan ha, Heléne. Det var tjejkväll. Min älskade kusin var där och en del andra godingar. Det blir nåt speciellt när en bunt tjejer i varierande ålder umgås. Så mycket erfarenhet och omtanke som sprids. Jag fick ett nytt möte. Ett möte som innebar information, frågor och bekräftelse om en förgången tid. Så märkligt men ändå så självklart. Allt jag någonsin funderat och trott fick total bekräftelse. Jag blev bekräftad. En skön känsla att bli trodd. Att sen en del märkliga och snaskiga saker dök upp gjorde ju inte kvällen sämre. Jag måste nog erkänna att det är ganska gött när de på "den andra sidan" helt plötsligt öppnar dörrar och får mig att förstå en hel del. Och det är nu jag måste citera Strindberg "Det är synd om människorna".

Alldeles straxen så ska jag hoppa i säng, eller i soffan. I natt är det jag som sover i mammas gamla bäddsoffa. Huset kommer fyllas av underbara bonusmänniskor som sover här i natt. Själv kommer jag somna lugn och trygg men fylld av saknad. Jag har så svårt att somna utan att få ligga på min underbarastes arm. Det är liksom vaneframkallande och det gör mig beroende. Doften, känslan, värmen... Närheten och framförallt, den totala tryggheten. Den där som säger mig att jag är hemma, är svår att vara utan. Men, jag vilar mig i tanken och vetskapen att i morgon, då är min tanke den totala verkligheten.

Jo, jag trodde nog att det skulle dröja men nu är det ett faktum. Jag är förälskad, jag är kär och jag älskar. Och det är en galet underbar känsla.

Skrev ju i mitt förra inlägg att "jag är inte i min bästa form just nu". För 4 veckor sedan drabbades jag av lunginflammation. Efter avslutad penicillinkur krävdes det ytterligare en vecka med hostmedicin. Jag klarade sedan att jobba en vecka. I förrgår mådde jag inte bra. På kvällen hade jag feber. I går var min toppnotering 40,6 och bölden i halsen gav tårar vid varje gång jag var tvungen att svälja. Man sväljer förvånansvärt många gånger även om man inte äter eller dricker.

Efter världens yrsel och förvirring, där jag inte riktigt hade koll på var jag var ringde jag 1177. Turligt nog fick jag en omedelbar tid på jourmottagningen. Att jag var väldigt infekterad av något stod klart med tanke på att sänkande var 151 (under 10 är man frisk). Men jag hade ett negativt halsflussprov. Jag fick iaf en tiodagarskur Kåvepenin. Det har nog hjälpt lite redan. Jag klarade att gå ut på trappen och andas lite. Har även fått i mig lite fil.

Det känns ganska trist och mattande att jag drar på mig infektion efter infektion. Men som en vän sa i går, det är ju när livet lugnar ner sig som kroppen klappar i hop. Men knasigt nog är det ändå bra att det sker nu, när jag har så många fina människor omkring mig som stöttar och backar upp.

Nu håller jag tummarna för att jag bara ska bli bättre och bättre. Få tillbaka lite kraft och energi. Jag är ju så jäkla jobbsugen. Det är så speciellt att få börja arbeta i nya lokaler och möta nya arbetskamrater. Framförallt är det eleverna jag saknar. Det var sån glädje när jag i fredags slapp vikariera och kunde göra det jag ska göra.

På fredag är det tjejfest hos bästa grannen. Det vore ju kul om jag kunde vara med på den. Det är ju bara tre steg hemifrån så det borde gå om jag är feberfri. Jag har barnen då men de kan ju också komma och gå som de vill. Bara att jag kan tänka i de här tankebanorna är nog ett friskhetstecken.

Men nu är jag trött så jag ska kura i hop mig i sängen och försöka sova en stund. Jag behöver samla kraft för att ta en dusch lite senare i dag, jobbiga grejor det här med hygien. Iallafall just nu.