Så var då äntligen tiden här, när jag fick göra det sista för min faster. Jag har varit på banken och betalat begravningen så nu har jag en del att tycka kring banken efter det här. Tydligen ska man inte dö på en helg, dessutom och det viktigaste av allt; Inga inköp får göras på lördagen om personen i fråga dör på söndagen. Anledning?! Jo, inköp på tex apoteket under lördagen dras först på måndagen och då stämmer inte saldot från dödsdagen med det som antas vara kvar till begravningen. Nu rörde det sig bara om 500 kr men ett sånt här efftersläp borde inte få hända. Rent faktiskt så skulle det ju gå att se när köpet gjordes och det tas med i slutbalanseringen. Nu släpper jag det, då det inte finns något att göra åt det. Eller så kommer jag kontakta någon av cheferna för att be dem om en översyn. Inte för min del men det kommer ju ske fler gånger. 

I morse när jag vaknade var jag förvånansvärt pigg. Åkte hem och gick och tränade. Nu däremot känner jag mig lite matt och med världens huvudvärk. Tänker göra det här till en riktig vilokväll. Jag har tänt upp lägenheten med massor av ljus och lyktor, en kopp Göta Kanal och ett par knäckemackor känns helt rimligt när man kurar i soffan under en filt. 

Precis när solen gav upp och inte längre orkade sig över hustaken tog jag med mig pälsklingarna ut. Höstluftens klarhet och alla färger ger mig så mycket energi och harmoni. Huvudet fylls av tankar, hjärtat av kärlek och själen av lycka. Jag bara älskar att bo på söder. Jag gillar verkligen gyttret av olikhet, både gällande byggnader och människor. Kanske är mitt söder underrepresenterat av invandrare, jag tror det. Men det finns alltid något eller någon att titta på. Något som händer. Bara en sån sak som att de byggt om på lilla Coop Nära kan göra mig helnöjd. Plötsligt är det enklare att ta sig fram mellan hyllorna och allt är mycket lättare att hitta det. 

I morgon är ett oskrivet blad men på torsdag ska jag träffa min kära kusin igen. Tänk vilken lycka att en massa olyckliga omständligheter lett till att vi kommit varandra så nära. Här kan man verkligen tala om "Intet ont som inte för något gott med sig". Vi ska luncha tillsammans för att sedan åka och sätta blommor på Östra Stenbys minneslund. Det känns som det bästa och viktigaste att få göra nu, när allt är klart. Där och då kommer mitt totala avslut att ge plats för sorgen och saknaden. 

För saknar, det gör jag. Jag saknar alla samtal, all omvårdnad, alla skratt, alla berättelser och minnen. Efter att ha varit som i symbios så känner jag mig kapad. Det finns inget man kan göra åt det, jag vill inte ha någons medlidande, men det är ett faktum. Så många timmar, så mycket ansvar, så mycket oro, en hel del ångest och massor av kärlek, så blir det tomt. Sjukt tomt och väldigt ensamt. Inte ensamt på ett dåligt sätt utan mer på ett vemodigt vis. Jag behöver inte vara ensam men jag väljer ofta att vara själv. I detta "själv" ger jag mig utrymme att känna. Det är jag stolt över. När mamma dog fanns inte utrymme eller tid för barnen var små. När pappa dog var jag i en total kris redan innan. Jag har skjutit upp min sorg många gånger om. Inte för att någon tvingat mig, utan mer för att jag själv tvingat mig. 

När mamma dog hade jag en underbar chef som utan tvekan lät mig vara hemma så länge som behövdes. Hon visste hur det känns att förlora sin förälder. Men trots det så lät jag inte sorgen tränga in. Jag bara pyste lite. När pappa dog hade jag en ny chef, väldigt bra han också. Men då valde jag att börja jobba två dagar efter. Nu har jag omigen en ny chef (jag verkar byta chef så fort någon nära anhörig dör) som givit mig fritt spelrum trots att fastrar inte brukar räknas som närmast anhörig. Men jag tror hon har fingertoppskänsla och vet vad som behövs. 

Så skönt att ha lov. Att ha tiden till alla småärenden. Jag kan fixa allt utan stress och blanda upp det med saker som ger energi tillbaka. Långa sovmornar hade jag sett fram emot men iom att vi ställt om klockan så är jag ändå relativt pigg vid halv åtta. Tänk så mycket dag jag har att ta hand om och förfoga över sedan.  Jag hinner äntligen träna som jag vill, pyssla om i min lägenhet, rasta hundar, bara gosa med pälsklingarna och läsa i mina favoritböcker. 

Ja, det här lovet kom inte för tidigt. Jag behövde det, jag utnyttjar det och sen så laddar jag om. För vi har påbörjat en resa med flera stopp. Det här var det första, nästa kommer vid jul 

I dag gjorde jag dödsboanmälan, återlämnade larm och hjälpmedel.

Sorgligt, tyst och tomt.

Här har vi hängt, halvlegat i soffan. Lyssnat på gamla berättelser och väldigt ofta blivit ompysslad.

Kräftor, räkor, fika, fiskgratäng, dillkött, kålpudding och pizza. Rätterna som vi förtärt här är oändliga. O alla samtal, helt underbara.

Här sov hon. Och här hade vi garderobsgenomgång. Så himla cool o underbar.

Gästis! Med fina byrån o bästaste sängen. Min rygg älskade den sängen. Här har jag sovit som en prinsessa, både som 12-åring och som 42-åring. Jag älskar o minns tryggheten och omtänksamheten jag fick.

I dag, en del av ett avslut. I dag, ett överflöd av kärlek.

Kärlekens färg är ju röd. Då måste väl hösten vara en riktigt rejäl kärleksårstid?!?

Jag älskar färgprakten, dofterna, luften och mörkret. Äntligen får jag kura i hop mig med lägenheten fylld av ljus och lyktor. Extra vackert blir det med skålar fyllda av goda, röda äpplen.

Jag njuter. Det här passar min annars lite slitna själ. I mörkret med glimmrande ljuspunkter. Dammtussarna syns inte, de fungerar fint som ljuddämpare. Jag tar en kväll med Mia-tid. Långbad med allt vad det innebär. Mig gör det inget att hösten är här. Det betyder ju egentligen bara att vi är ett steg närmare den skira, underbara våren. Bara en liten vinter däremellan.

Dags att summera och sammanställa. Plocka, peta, röja och leta möjliga system och tankebanor.

Bland alla sparade fakturor gömde sig ett och annat "Aha". Många minnen och en del sorgsna suckar.

Jag förstår nu, precis varför jag valdes. Hon visste att jag skulle förstå. Bland nogsamt sparade fakturor kommer en ny del av berättelsen till liv. Du vet, den där om den vackra kvinnan som aldrig fick egna barn men som älskades högre och av fler än en mor någonsin kunnat.

Jag hittade hemligheterna, de som hon så förtvivlat gärna ville dölja för sina närmaste. Sina "bröstarvingar".
Jag kommer göra mitt bästa för att genomföra hennes önskan.

"Jag vill inte att xx går in hos mig, rotar runt bland mina underkläder och bestämmer över mina saker". En väldigt verklig önskan. Förankrad i 60-talets hierarki. Men en önskan är en önskan och jag tycker den är viktig att följa.

Efter ett antal timmars sorterande bland 7 års räkningar, utbetalningar och redovisningar, en dödsboanmälan från 2011 så känner jag siffror, minnen och önskningar snurra i mitt huvud.

Jag är berörd. Rörd och sorgsen. Ganska ensam och fylld av längtan. Alla dessa papper har givit mig ännu en inblick i finaste fasters liv. Ett ganska tufft sådant och jag känner med henne. Det fanns saker hon ville hålla i det tysta och tyvärr så måste de nu synas iom dödsboanmälan.

Jag har gjort mitt bästa för att följa min älskade plusmammas önskan. Och jag vilar mig i tanken att hon nånstans tycker jag gjort nog.

I kväll fäller jag tårar. Tårar av saknad, längtan och förståelse. Men allra mest för att jag nu förstår att hon förstod mig.

Papper över allt! Var ska jag börja?

Ett par timmar senare. I prydliga högar och sammanställningar.

Känner att jag hittat tänket, strukturen och formen. Också en känsla av samhörighet.

Sönder å trasig! Så lätt att bli. Alla jag mist o saknar. Nära och en liten bit ifrån. I igår grät jag för faster i dag för någon annan. Sorg är svårt och gör ont...

Vi fick ett vackert och värdigt "vi ses igen"

Jag tror att kistdekorationen blev som Stina önskade. Jag plockade det vackraste naturen erbjöd och skarvade med Stinas egna murgröna.

Med en ängel vid sidan blev det oerhört tårfyllt, känslosamt och vackert.

I morgon är det inte farväl utan ett "vi ses igen". Stinas sista timma övertygade mig. Jag kommer omigen möta alla de jag mist.

Att brevid henne maktlöst bevittna hennes kamp för att komma över till andra sidan var... ja, jag vet inte hur jag ska beskriva det. Omvälvande, känslomässigt, starkt....

Det som utspelade sig och sades mellan oss där och då har fått mig att totalt lita på att; på andra sidan väntar de vi saknat och längtat efter. I fasters fall tror jag att min farmor agerade mottagare.

Och jag är helt övertygad om att hon framförde min hälsning till mamma och pappa. Jag vet att hon gick till andra sidan med mina ord i öronen "Jag älskar dig, fina faster Stina".

Och i morgon kommer jag omigen viska orden "vi ses igen."