... det är ju de som är livet. Mitt liv är bra just nu. Men ge det en timma eller två så kan jag känna på ett helt annat sätt. Jag kan ha känslor under en hel dag som "vanligt folk" behöver flera veckor för att gå igenom. Det är asjobbigt, på riktigt. Som ett handikapp. Det som ändå är bra är att jag kommit med insikt att det är så jag funkar. När jag känner mig riktigt ur form kan jag vila mig i tanken att det går över och att det kommer gå över snart. Tyvärr är det ju så åt andra hållet också. När jag mår riktigt fint så kan det försvinna omedelbart efter bara en kort stund. Jag har ett antal triggers men jag vet om dem och håller på att skaffa mig verktyg för att hantera dem. Mer än man kan säga om andra. 

Det kan vara en sak, en person eller en händelse som triggar mig eller mera gör mig frustrerad. Folk som inte ser eller förstår att de faktiskt kan utvecklas som människa. De liksom tror att de är ett färdigt paket. Att det är så här de är och då får resten av världen anpassa sig efter dem eller att "sån här är jag" gilla läget eller skit i det. Jag kan aldrig förändra någon annan och ingen annan kan förändra mig. Viljan måste finnas där. Viljan till utveckling. Det kan röra sig om att personer kanske skulle behöva bli mer allmänbildade, ta hand om sin kropp bättre, hur man hanterar stress, bli tryggare i sig själva så de slipper söka bekräftelse i allt de gör eller bara hur man går in i en diskussion eller ett samtal.

De svåraste människorna är kanske de som klagar brutalt på andra men har exakt samma beteende. De är fullständigt utan självinsikt. Jag var en gång på en föreläsning (vet att jag nämnt det här i bloggen förrut) där föreläsaren sa "de personer som aldrig skäms över något ska man akta sig för. Den tanken har jag haft med mig och kan verkligen hålla med. De som inte skäms har varit de som skapat mest röra omkring sig. 

Vad tänker jag då att man kanske borde skämmas för? Inte det vanliga, om man råkar rapa, snubbla eller säga fel namn till någon. Utan mer för att man kanske inte bidrar eller genomför förväntade arbetsuppgifter oavsett om det är på jobbet eller hemma. Eller om man förväntar sig att få saker gjorda åt en fast man kan klara av att göra det själv. Att låta någon annan, som kanske är helt uppbokad, göra saker som man själv faktiskt har tid att fixa. Latmaskar! Jag har väldigt svårt för latmaskar. Alla har vi samma tid tilldelad i livet. Somliga av oss har fler uppdrag, jobb, familj, hem och liknande. Då tycker jag att det blir pinsamt när den ensamstående personen beklagar sig över hur mycket den har att göra. 

Minns en gång en gammal kollega som "var så himla trött efter jobbet" så hon bara åkte hem och sov, så att hon missade tiden i tvättstugan. Oj, oj oj, vad hon beklagade sig. Tjena, tänkte jag som efter jobbet hämtade två barn som var under 4 år på dagis, åkte och handlade, kom hem och lagade mat för att sedan tvätta, dammsuga, natta ungarna och sedan jobba ett par timmar hemifrån. Och det hände varje dag, varje vecka, för all framtid (nästan). Jag sa inget då, tänkte bara för mig själv "hon blir nog varse en dag". Och det blev hon. 

På jobbet är det mycket just nu. Alla nior går igenom de Nationella proven och det kräver en massa organisation och fixande. Man har en plan och om någon är sjuk så blir det snabbt en ökning av stressnivån. Hur det än är så tar man sig igenom dessa arbetsdagar också. Precis som med livet. Bra stunder passerar, stressiga dagar likaså, tillfällena då man är ledsen går över och de glada också. Allt rullar på som ett oregelbundet hjul. Jag vilar mig i tanken att allt går över,  inget är oändligt. 

Maskros, taraxacum, först så gul och lysande sedan en mjuk liten puff. Redo att sprida sig för vinden. Älskad av mig men jag är en av få som uppskattar dem. 

Dagarna går så där galet och fort. Iallafall när jag tänker tillbaka. De fylls med samma saker om och om igen. Jobba, vilket jag älskar, hundar, träna, laga mat, äta, sova och även mindre roliga saker som att tvätta fönster. Skönt att man slipper fönstertvätten varje vecka. När den är gjord så är den gjord, iallafall för årstiden. 

Vi är nu inne i maj, min absoluta favoritmånad vad det gäller naturen och känslan. Rent jobbmässigt är det nog årets värsta månad. Betygssättning och massor av nationella prov att både genomföra och rätta. 

Till hösten kommer jag att få en egen 7:a att vara mentor i samt utöka min undervisning med SO. Jag ser fram emot det då jag verkligen brinner för SO-ämnena, framförallt geografi och historia. 

I år har jag tillgång till en trädgård så här på hemmaplan så det blir en del fix i den. Rabatter och buskar ska få stenläggningar runt sig, pelargoner ska planteras om i utekrukor och nyinköpta bärbuskar ska planteras. Vinbär och björnbär har redan kommit ner i jorden. Jag önskar mig ett körsbärsträd också och två drivbänkar där jag vill ha sallad, rädisor och kanske något mer. 

I väntan på att nätterna ska bli frostfriastår här en liten armada med pelargoner och jordgubbsplantor. 

Morgonstund har guld i mun. På helgerna är morgonen min favorit. Jag går gärna upp tidigt, allt för att få lite egentid. Det är nog enda tiden på veckan som jag känner mig helt lugn, avslappnad och njuter av tystnaden. 

Ozzy älskar att sola sig inomhus efter ett par timmars strövande under natten. Jag gillar inte att han lägger sig på köksbordet men det är svårt att hindra honom. När solen försvinner från köket flyttar han sig till tv-bänken i vardagsrummet. 

På lördagskvällen tog jag med mig mina pälsklingar till Eliantorp/Doverstorp för en promenad. Där har jag varit tusentals gånger när jag växte upp. Min mormor är ju född här och sedan har familjen haft det huset som "land" fram tills jag var 27 år. Så sorgligt att vi inte kunde behålla det. När det blev aktuellt för min mamma att sluta hyra huset så hade jag småbarn och hade varken tid eller ekonomi till det. Jag hade kunnat prioriterat annorlunda men där och då gjorde jag det val som jag ansåg var bäst för familjen. HAde jag vetat det jag vet i dag hade jag nog gjort annorlunda. 

Att gå till gymmet en lördagskväll vid 18:30-tiden är smart. Då får man ha stället för sig själv. Alla andra verkar vara hemma vid grillen och hällt upp en kall öl eller ett glas rosé, så verkar det åtminstone om man scrollar sig igenom Fb-flödet. 

Under lördagen fick jag tid tillsammans med min fina dotter. Vi brukar ta nån dag i månaden då vi fikar, går en sväng på stan och bara hänger i hop. Pratar i fatt om allt som hänt och så. Jag älskar dessa träffar. Och lyckliga jag ska även få hem både henne och pojkvännen till mig på lördag på en grillkväll. 

Äckligt, jag vet! Här har det suttit en fästing på storhunden. Lillhunden har roat sig med att pyssla om det hela vilket resulterat i att det blivit som ett stort skrapsår som vätskar sig och kliar. Först efter en vecka och en massa omläggningar och plåsterspray verkar det vara på bättringsvägen. Kimmo når ju inte att slicka på sitt sår så jag funderade ett tag på att sätta tratt på Freja. Dessvärre når han att klia sig med tassen och han har rivit bort skorpan otaliga gånger. 

Här ligger den skyldiga till fästingmasakern... och ser helt oskyldig ut. 

Nu är helgen strax till ända. Ingen söndagsångest hos mig alls. Jag älskar mitt jobb och ännu mera nu sedanjag bytte arbetsplats och uppdrag. Tiden var inne och jag hade gjort mitt, det var dags att lämna över till nya, friska personer med en positiv energi omkring sig. Men som jag saknar eleverna emellanåt!!! De var verkligen bränslet som skapade ork. 

Jag önskar er alla en fin kväll, en härlig arbetsvecka och även om vi var glada åt regnet som kom så får det gärna bli lite varmare ute igen.