Somliga dagar är bättre än andra. Vilket i sin tur leder till att somliga är sämre. En sån tur att jag har hela färgskalan inom mig. OCH att jag nu för tiden inte är i närheten av min forna långsinta person.

Men, det är inte lätt att leva med mig. Inte alls! Föreställ dig då hur det är att vara jag. Huwa!

Det svischar vidare i mitt huvud. Massor av tankar. Jag försöker se scenario och dess konsekvenser. Hur, om, varför, hur länge? Ja, frågorna är många och svaren få.

Jag ser en vakennatt framför mig, men det gör inget. Jag kan sova när mina finingar blivit hämtade av sin pappa. Just i kväll känner jag starkt att jag behöver barfri tid. Tid att känna, tänka och dra slutsatser. Behöver vara klok, klok som en uggla. Jag älskar ugglor.

Min fina son kom svansande i kväll och önskade att "få stanna extra". Hjärtat vill bejaka men just nu måste jag sätta mig själv främst. För utan en klok mamma blir det inget bra.

O just nu måste jag uggla runt lite på kontoret och komma fram till nåt klokt.

Eller jag, det är jag som ska köra. Friakförklarad är det nu bara att vända blad, nonchalera och köra på. Köra på och köra slut. För jag har ju fortfarande ont och smärta.

Jag har inte så mycket till val nu. Efter reumatologens besked ger jag upp. Orkar inte leta efter svar som inte finns. Bättre då att leva på och strunta i smärtsignalerna kanske försvinner de då.

Lite smårörigt i kropp och själ just nu men det klarnar nog snart. När det landar in och mognar till sig. Har plötsligt fått en del på min "att göra lista". Så det är bara att sätta fart. Håll i hatten, nu kör jag.

Prednisolol funka bra men jag hivade in i princip alla biverkningar som man kan få av kortison.

Orudis åt jag i 5 dagar och började må bättre i ryggen men sen... panikont i magen.

Nu, pronaxen! Inflammationen dämpas efter två dar men... Trots fulldos av Omeprazol så slås min mage ut totalt. Den svullnar upp, bränner, sticker och smärtar. Det värker i njurarna och jag får hjärtklappning.

Vad göra? Det som gör ryggen bättre har sönder min mage. Hela kroppen blir helt påverkad av smärtan. Jösses kan man inte få det intravenöst eller så? Måste kolla upp det i morron.

Att känna är en gåva. Att ha tillgång till hela känsloregistret är om möjligt ännu större. Lite som målarens palett. Hur vacker blir en tavla målad i endast vitt och svart? Hur inskränkt skulle människor inte vara om de endast kunde känna glädje och sorg eller kärlek och hat?

Ett rikt liv är fyllt med alla nyanser. Omtanke, svaghet, oro, styrka, gillande, kärlek, svartsjuk, avundsjuka och ännu mer. Människan är en unik varelse. Vi kan lära av misstag, försöka rätta till dem och framför allt; vi har förmågan att göra gott.

Sällan mår jag så bra som när jag gör gott för någon annan. Det behöver inte vara stora saker eller givande av syra gåvor som berikar mig. Ibland räcker den lilla handlingen långt både för mig som givare och för den som är mottagare.

De senaste åren har jag fått många nya vänner och utökat min familj. Det vackraste med det är nog att dessa personer så frikostigt slösar med uppskattning för det jag gör för dem och jag gläds över deras omtanke om mig.

Kärlek är inte tungt att bära. När kärlek hälls över en så lättar tyngden av gammalt tungt bagage. Ingen kan ta bort hemska minnen eller otäckheter ur ens ryggsäck men kärleksfulla handlingar och skratt kan slippa bort vassa kanter och göra bördan lätt att bära.

Jag påminner mig själv. Det är nåt viktigt. Något som man både ska kunna ta som självklart men även vårda som den sköraste av blommor. Vad menar jag? Kärleken!!!

Man blir förälskad. Faller totalt. Sedan utvecklar sig det hela, djupnar till kärlek och att älska. När man väl nått dit är det dags att börja jobba, om du inte gjort det tidigare. Ingen relation i världen överlever om du inte jobbar för den.

Kanske är det lite som att cykla. Du har gjort det förr, du kan det men... Nu är det en ny väg. Med nya utmaningar. Långa, fina raksträckor där du bara kan trampa på och allt flyter, men så kommer de... Uppförsbackarna. Tunga, slitsamma och jobbiga. De suger musten ur kropp och själ. Det sköna är att ofta följs de av en härlig nedförsbacke. Mmmm, passa på och njut.

Kärleken, likt cykelturen, tar sig fram i både med och motvind. Det luriga är att du kanske cyklar en annan väg än din älskade och det innebär att era upp och nedförsbackar kanske inte alltid stämmer. Dåligt?! Inte alltid. För den som har nedförsbacke och medvind kan puscha den som just påbörjat sin uppförsbacke i motvind. Och det mina vänner, det är kärlek det.

Tillbaka till påminnelsen! I kväll ska jag påminna mig själv lite extra om att jag är lyckligt lottad som blivit puschad så länge i min uppförsbacke. Och kanske, kanske kan vi njuta av min lilla raksträcka som jag befinner mig i.

Alla dagar är ???-dagar!

Utanför fönstret sjunger vintern sin absolut vackraste sång. Solen strålar ner från en klarblå himmel och snön gnistrar vackrare än i en Disney-film samtidigt som det bara är någon ynka minusgrad. Somliga dagar är det svårt att inte älska vintern. Ändå bor det ett sug i mig efter våren. Längre dagar med ännu fler ljusa timmar och naturen som tar sats inför sommaren, finns det något bättre?

Även i dag finns det en massa "borden" och "måsten" hemma hos mig. Helt kallt tar jag bort alla borden och kör endast på måsten. Det gäller ju att ransonera med energin så att det räcker till det viktigaste. Förkylningshostan gör sitt med kroppen och det gäller att parera svackorna som kommer under dagen.

Jag har en hel hög med grejor i hallen som borde tas tag i. Det är saker efter mormor som gick bort för en dryg vecka sedan. Dessvärre kan jag bara ta tag i sådant när lusten finns. Just nu finns den inte och som min sambo så bra sa; Kan vi gå runt högen kan andra också göra det. Han är klok han.

Troligen kommer jag välja att ta en längsam hundpromenad och sedan lägga tiden på att fixa till mat och dukning inför att mina svärföräldrar kommer hit. En dag i längsamhetens tecken men det är minsann inte fy skam det heller.

Livet! Livet är fyllt av variationer, händelser som fyller oss med minnen. Somligt vi upplever och går igenom är bra och lyckligt annat är dåligt, svårt och tungt. Ändå hör allt till, i själva livet. "Delad glädje är dubbel glädje". På samma sätt tycker jag att delad olycka eller sorg är lättare att bära.

Min älskade mormor dog i går morse. Det var helt väntat. Hon var över 100 år gammal. Jag vet att hon var färdig här på jorden, hon kände att det fanns de som väntade på henne på en bättre plats. Hon har upplevt två världskrig,sett elektricitet och rinnande vatten bli var mans egendom, månlandning, tv-apparatens intåg, datorer och telefoner uppfinnas och minska i storlek. Hon har även fått 2 döttrar, 5 barnbarn, 12 barnbarnsbarn och 2 barnbarnsbarnbarn. Efter sin mans död levde hon vidare i närmare 30 år. Det är ett långt liv, massor av dagar och enorma minnen hon skapat. Jag är tacksam över att ha varit en del i hennes liv och över att h ha henne i mitt liv.

Nu blir det tomt. Det känns som om sorgen är tre gånger så stor som väntat. På något vis sörjer jag även mamma och pappa som inte heller finns kvar här på jorden. Det känns amputerande att plötsligt bära ansvaret av att vara den äldsta generationen i mitt led. Det gör fysiskt ont, hela tiden. Hjärta slår hårdare än vanligt, det bor en rastlöshet och tankspridhet inuti mig. Tårarna lurar bakom ögonlocken hela tiden. Ensam är ett  målande ord som stämmer bra in på mig just nu.

Jag har nog inte känt ett sånt stor behov av stöd och omtanke på väldigt länge. Turligt för mig så har jag flera fina vänner som ger mig just det stödet och omtanken, utan att jag ens behöver be om det. Är det inte sagt så av någon, för länge sedan, "när det blåser hårt så vet man vems ens riktiga vänner är". Lika glad och rörd som jag är över de som strömmar till lika illa berörd blir jag över att de som verkligen borde finnas här bara är som bortblåsta.

Jag vet att sorg är svårt att hantera för många, speciellt för de som inte själva upplevt den. Men att i ett sånt här läge inte säga något alls är bra mycket sämre än att "säga fel saker". Att få en kram, en klapp, bli hållen i handen en stund är så mycket värt. Det skapar repekt, tillit och en känsla av att vara värdefull. När det uteblir så lagras även den känslan inombords och läggs på minnet, förtrolilgheten är bruten.

Men... sånt är ju livet. När det stormar gallras agnarna från vetet, eller hur det nu var.