Vilken ljuvlig dag jag hade i går. På flera sätt. Som ni redan vet startade morgonen med egentid och hundpromenad. Det låg fortfarande ett molntäcke över oss på förmiddagen så totalt bråttomlösa drog jag till gymmet. Sambon tog sig an vår häck som till stor del bestod av 2 m långa lönnslynor. (heter det så eller är det slanor?)

Det grövre trädgårdsarbetet faller helt utanför mina ramar. Jag har hand om växtlighet inne, arrangemang och planteringar ute men inte gräsklipp, trädbeskärning eller häckar. Jag är med och planerar anläggning av nya saker, bär sten och liknande men rafsa och räfsa är lite som att dammsuga, det går mindre bra. Jättekonstigt men det är något med de rörelserna som så lätt blir lite okontrollerade och därför gör stor skada. 

Gymmet är lite som att jobba för mig. Ett måste. Det är det eller att gå till sjukgymnasten flera gånger i veckan. Jag har gjort mina turer till sjukgymnasten och känner mig färdig med det. Visst hjälper det men det är tom något med själva yrkesnamnet SJUKgymnast. Jag blir sjukare bara av att gå dit, fokus blir på det i mig som är sjukt och jag vill fokusera på det som är friskt. Det borde heta något annat, friskvårdare, hälsokonsult, ni förstår säkert min tanke. Dessutom känns alltid miljön mer sjukvård än friksvård. Det är jättebra för många men det fungerar inte på mig. 

På gymmet var jag ensam, inte många som tänker på styrketräning vid 9-tiden en lördagsmorgon. Det var dock några tappra själar som var på något pass i källaren. Jag gav mig själv en rejäl genomkörare av överkroppen. Provade många nya övningar och kan i dag knappt lyfta armarna över huvudet. Träningsvärken är brutal men ändå skön.

Under tiden jag var i väg hade Mats fixat i ordning båten. Allt klart och vi for i väg. Ja, inte direkt då för först vaar vi tvungna att leta efter mina små lurar som jag ständigt slarvar bort. Den här gången var det inte mitt fel då de lirkat in sig i mina gympaskor i sportväskan. 

Vid båtplatsen var det lite kö. Många fler än vi som ville ut på Glan. Jag såg flera som tog sina små båtar ut för att fiska. Så mysigt! Nu hade också molntäcket lättat och solen stekte över oss. 

Att lägga ner sig, låta solen bränna över kroppen som bir varm och mjuk var helt gudomligt. Det finns inget annat att göra än att bara vara. Jag lyssnade på poddar men också på min ljudbok. Just nu lyssnar jag på Gänget av Katarina Wennstam.  Det är en författare som jag kan rekommendera. Man ska börja med Smuts som ingår i en annan serie men aktörerna i böckerna vävs samman även om det är olika serier. 

Sjön suger som bekant. Jag är ju lite selektiv i min kost och fastnar gärna i olika saker att äta. Jag tycker något är gott och då äter jag det ofta och mycket, tills jag tröttnar. I går mer eller mindre hetsåt jag körsbär. Supergott men inte helt snällt mot magen. 

Den här lilla pajsaren börjar bli berest nu. Omberg, Göteborg, Öland, Danmark, Tyskland. Det gäller att ta hand om sin tomte även när vi inte är i juletider. 

Hur underbart är det inte när man semesterlandar? Som att andas ut efter att ha tagit en djup inandning, hållit andan och sedan bara pysa ut luften. Glimrande. 

I tisdags var Elis och jag över till Linköping, levererade en dammsugare till Tyra och gjorde sedan IKEA. Tyvärr hittade vi inte allt som sonen skulle ha men destomer till mig. Jag håller på och försöker få till en mysig liten hörna åt mig själv i sovrummet. En plats där jag kan dra mig undan till, jobba med datorn i knäet, läsa en bok, lyssna på pod eller liknande. Jag har ju ett stort behov av egentid, tystnad och återhämtning och speciellt under terminerna. 

Min egen lilla hörna, givetvis med plats för hundarna. Mjukt, skönt och avslappnande. När jag sätter ner mig här tar dogsen plats i sängen. 

Bild direkt ur verkligheten. Det här påminner mig starkt om att jag måste köpa klädkrokar. Högarna på våra byråer växer sig enorma under en vecka. 

Under onsdagen hämtade jag upp Veronika för vår årliga tur till Lundby Handelsträdgård. Vi brukar åka när de har 50% men i år var vi lite tidiga så priset var ännu bara nere på 25% rabatt. Urvalet däremot var fantastiskt. Jag fick med mig massor hem. På onsdag förmiddag ägnade jag mig åt omplantering av mina lådor och krukor. 

Före - en låda med rötta penséer 

Efter - fina hängpelargoner, margueriter och lite grönt. Det kommer bli jättefint när de rotat sig och hittar växtkraft och bullar till sig. 

Vid poolen var det ganska glest, några små sticklingar med Flitiga Lisa stod på tillväxt. 

Mest nöjd är jag nog med det här arrangemanget. Jag köpte petunior, en blomma jag egentligen inte gillar för de är galet klibbiga när man ska knipsa bort de överblommade blommorna. Men måste säga att de redan nu är tacksamt frodiga. Runt poolen har jag valt rosa växter, i trädgården är det klassiskt klarröda pelargoner. Att jag valt rött i trädgården beror på att jag tycker rött ter sig så vackert mot husets fasad. 

Att vara ledig innebär också att jag tar mig tid att laga en bra frukost. Det blir ofta en äggröra med skinka och tomat. Givetvis med massor av Biggans Kebab och vitlökssås. 

När det är så varmt ute blir det extra viktigt att planera promenaderna med hundarna. Kimmo lider i värmen. Han behöver få röra på sig på sina egna vilkor, han är ju en ganska så gammal och trött farbror som lätt blir anfådd. Tjock har han blivit också för han lyckas sno kattens mat varenda natt. Han tar sig tom upp på köksbänken på något märkligt sätt. Man kan höra hur han smiter ner och sen ställer sig på bakbenen, fiskar efter skålen och sen smaskar i sig. I början var han inte lika proffsig utan kattskålen for i golvet. Numera kan man hitta skålen längst ut på köksbänkskanten, helt tom förstås. 

Alltså... kolla smilet på den här lilla tösen. Så här lycklig är hon på väg hem från skogen. Toktrött men så glad över att ha fått springa ur sig all överskottsenergi. När man kommer till skogen är hon som en leksak som man dragit upp så pass att fjädern hotar att gå av. Hon gläfser och nästan skriker, när jag sedan släpper på kopplet drar hon i väg i full fart. Som en hund på racingbanan. På våra 2 km så har hon nog gjort det tredubbla. När Freja är glad och lycklig svämmar mattehjärtat över. Kimmo däremot travar å sin höjd lite brevid oss, käkar massor av gräs och kanske, kanske bjuder upp Freja till lek när vi kommit in i den mossbeklädda skogen. 

Att vara ledig på riktigt är när jag får tid att läsa bok. Jag lyssnar oftast på böcker men det är för att jag gör en massa sysslor samtidigt. Vanligtvis finns inte den tiden att "bara läsa" men på semestern gör jag det. Nu ska jag läsa klart en bra bok jag lånat av en kollega. 

Att brevid mig ha en skål med bär att snaska på medan jag läser är ju bara lyx. Sommarlyx! 

Jag är en morgonpigg person och njuter av att gå upp lite före alla andra. Då dricker jag kaffe, kanske målar naglarna och ser något bra på tv. Det är en sådan skön start på dagen. Sambon har förstått det här nu och ligger kvar en extra stund i sängen bara för att jag ska få den här tiden för mig själv. 

Nu har dagen vaknat på riktigt. Jag ska strax ta hundarna på deras första promenad och sedan bege mig till gymmet. Under tiden klipper sambon häcken som vuxit sig "kämpanhög". Därefter blir det nog en tur ut på sjön för det ska bli riktigt varmt i dag. 

Dagen i dag har alla möjligheter att bli fantastisk. 

Så kom då midsommar hit till oss i år igen. Det är en glädje och fest för så många men jag hör till de vemodiga och tycker att det är bitterljuvt. April och maj har precis passerat och mitt sinna börjar stabilisera sig. Efter många år med katastrofala vårar rent sinnesmässigt är det bara att konstatera att jag troligen lider av vårdepression. Inget som i nuläget behöver medicineras men det är slitsamt. Livet som vanligtvis är mig så värdefullt och kärt blir så lite värt och väldigt tungt att reda ut. Nu när det är ett faktum så hoppas jag att det blir lättare nästa år. 

Jag har ändå rent instinktivt gjort alla rätt, fokuserat på återhämtning, tränat, ätit hälsosamt, undvikit sådant som söndrar mer än det bygger upp. Nu ska jag ta vara på tiden under min ledighet och ladda batterierna för att vara redo inför höstens nya utmaningar. 

När midsommar passerat kom dagen då min lilla, stora tös fyllde 20 år. Det är helt ofattbart att denna vackra människa redan är 20 år. Minns det som i går när vi checkade in på förlossningen och en ny fas i livet började. 

Sista bilden på mig med Tyra i magen. Helt ofattbart hur ung jag ser ut. Som ett barn... När jag sätter det i perspektiv är känsla oerhört stark att jag verkligen börjar bli gammal. Mycket kan man rå på men inte tiden. 

Första bilden på mitt förstfödda barn. Trött, slut, ont men också väldigt lycklig och stolt. 

När jag satte mig ner och bläddrade i gamla album blev mitt hjärta varmt. Tänk så många stunder av lycka jag upplevt, så många glädjerika stunder. När jag för en kort stund tittar i backspegeln är det inte sorgen, saknaden, misslyckandena jag ser. Jag ser kärleken, livet och samhörigheten. 

En av mina älsklingsbilder. Min mamma sitter på trappen till Anneberg, huset min mormor föddes i. Det blev senare vårt "land". Här skalar mamma potatis på samma sätt som potatis skalats under många decenier på just den här trappan. Lilla Tyra, bara året gammal är med och inspekterar. Efter den här dagen på landet hade lilltjejen med sig 5-7 fästingar hem på magen så vi fick gå till vårdcentralen för hjälp. Efter det blev jag något mer rutinerad som mamma, inte låta krypande barn vara i gräset halvnakna. Själv kan jag inte minnas att jag haft en enda fästing innan 25 års ålder. Var kommer alla fästingar ifrån?

En bild som jag skulle "få faan för" om hon visste att jag la ut. Skämt åsido. Första födelsedagsfirandet för Tyra som sker på helt och hållet hennes vilkor och på hennes planhalva. Hon och hennes sambo bjöd in till en mysig fika hemma hos sig. Fruktsallad, chokladsås och fikabröd. Trångt, varm men så kärleksfullt. Fina ungdomar som är så varsamt rädda om varandra. Stor lycka att de valt varandra och nu också valt att ta ännu ett steg i sin relation. Jag är så omåttligt stolt över dem. 

I dag är det en regnig dag. Jag skulle egentligen ha åkt och plockat jordgubbar men jag tror att det istället blir en tur till en handelsträdgård. Flera av mina utomhuskrukor står tomma. Jag har många små sticklingar av egna pelargoner men de är så ynkliga ännu. Vår altan kräver lite större växtliget. Jag älskar att ta skott och plantera om. Det är ett av mina stora intressen och just därför är det värt att lägga lite pengar på det. Det skänker mig en sån stor glädje. Jag pysslar, plockar bort vissna blommor och blad, stöttar och behandlar när spinn angriper. För många kanske det skulle ses som ett pensionärsnöje men för mig är det en form av återhämtning, nån form av meditation. 

Nu ska jag ta tag i den här dagen, göra mig i ordning, rasta hundarna och sedan fara in till stan och hämta upp V för en tur. Därefter är tanken att jag ska åka på mamografi. Undet 5 år har jag struntat i det. Jag tror jag är rädd. I år har jag lovat mig själv att det ska bli av. Hoppas att jag inte slingrar mig ur i sista stund. 

Första semesterdagen! 

Då jag la mig lite senare än vanligt i går kunde jag också sova ett par timmar längre. Dagen har ju en tendens att bli otroligt lång om man går upp vid 6. Kände mig ganska så utvilad när jag vaknade och skapligt stressfri. Ni vet, den där känslan när man kan unna sig att ligga kvar i sängen en stund, kolla igenom nyheterna och uppdatera sig om situationen där ute i världen. 

I dag tänker jag nyttja tiden till att landa, stänga av och starta om. Ta ett par timmar till vård av mig själv. Jag är så tacksam över vad min kropp har klarat under det här läsåret. Jag har inte haft en enda sjukdag pga mitt kroniska tillstånd, EDS. Jag har haft ont, varje dag, men inte på samma sätt och inte med samma kraft. Jag kan också glädjas åt att jag har sluppit inflammationer i knän, armbågar, handleder och axlar. Det som liksom hänger kvar är nedre delen av ryggen, bäcken och sittben samt bröstkorgen. Om jag summerar det hela är det mest sittbenen som emellanåt är överjävliga. 

Min envisa träning förbättrar alla områden förutom sittbenen. Det är för många muskel- och senfästen som påverkas. Här blir det som att välja mellan pest och kolera. Avstår jag träningen så blir andra delar av kroppen sämre. Så jag tänker att jag hänger i och håller ut. 

Det här halvåret har jag, som jag berättat tidigare, lagt mycket kraft på att bli starkare. Både till kropp och själ. Det har kostat på. Ibland blir man nästan sämre i jakten på att bli bättre. Jag har mina issues men jag jobbar på det, hela tiden med en strävan att bli en bättre människa. Min övertygelse är att man aldrig blir färdig eller klar. Människor som bemöter livet med inställnigen att "det är sån jag är" har jag lite svårt för.  Man är inget alls. Möjligen så är man i ständig förändring, eller borde vara. Det blir så tokigt när omvärlden, livet och omständligheterna förändras om man inte förändras och utvecklas med dem. 

Min första semesterdag, jag har redan hunnit lägga en toning i håret, pratat med en kollega från mitt gamla jobb samt fixat en krämig äggröra. Nu när jag är ledig och inte behöver äta frukost jättetidigt tycker jag det är väldigt mysigt att göra iordning något som är både gott och nyttigt. Det blir ofta något med ägg som man håller sig mätt på en längre stund. 

Jag är så lyckligt lottad att min superfina kollega L har höns och jag har möjlighet att köpa de underbaraste av ägg. De är krämiga, gula och smakar väldigt mycket. Skalen är allt ifrån vitaste vita, glimrande gröna till mjukt bruna. Som en palett gjord av naturen. 

I går kväll efter min träning hämtade jag Tyra och hennes sambo. De hade varit en vecka i Monte Negro. Jag är så glad för deras skull. De har möjligheten att göra så mycket tillsammans och de tar verkligen vara på tiden. Peter studerar på heltid och ska nu sommarjobba, Tyra jobbar heltid och pluggar halvtid. Då hon inte är fast anställd blir det heller ingen lagstadgad semester. När vi andra är lediga jobbar hon som mest. Just därför är jag glad åt att de kunnat spara och verkligen unna sig en veckas ledigt utomlands. De hade haft det helt underbart och var bubbliga av alla fina upplevelser. Vilken gåva att få vara mamma och svärmor till så fina ungdomar. 

Nu ska jag fortsätta med dagen vilket innebär en tur till affären samt att besöka och smycka gravarna. På hemmaplan får jag glädjas åt ett fint blomsterarrangemang som jag fick av en elev jag besökte under gårdagen. 

Efterlängtad av så många, nedräknad och drömd om... Sista arbetsdagen innan en lång semester. Just i år har inte min längtan varit så stor. Jag har ju under det här läsåret bytt arbetsplats och kanske bidrar det till min känsla av att jag hade kunnat hänga i ett tag till. Eller så är det andra omständligtheter som gör att ledighetssuget inte finns där fullt ut. 

Jag har mentalt förberett mig en tid nu. Planerat lite kring hur mina dagar bör se ut för att det ska bli så bra och lugnt som möjligt. Träningar, hundpromenader, träffa vänner, hänga med mina barn, ja egentligen sånt som jag redan nu gör ofta men kanske i lugnare tempo, längre stunder och så. 

Mitt liv är inte ett klassiskt familjeliv utan mer av en annan sort. Jag har inga resor eller större utflykter inplanerade. Det är ju lite på gott och ont, jag försöker se det som något gott. Oftast går det bra men kan ibland kännas lite fattigt och tomt. Jag får tänka att jag är min egen lyckas smed och se det vackra i det lilla. 

Det händer inte ofta nu för tiden men ibland. Kanske beror det på åldern, att man blir "klokare" med åren. Men sociala medier kan bli en bedrövlig källa till inre oreda. Jag tänker på att andras lycka kan bli som ett hårt slag, att man genom att se in i andras liv känner en saknad i sitt eget. Den här veckan är det många av mina vänner som firar in sin semester på de mest storartade sätt, sen så har vi midsommar som genererar massvis med stora fester med sill, jordgubbar och grillningar i en enda lycklig röra. 

Ibland smärtar det mig, ibland är det mer ok. Känslan av att det var så här det blev, allt jag önskat och drömt om som aldrig kommer min väg. Livets väg har varit allt annat än rak och tydlig, den slingrar och krumbuktar och väldigt ofta är det en jäkla uppförsbacke. Jag hör til ldem som gillar vardagen för då är det minst synligt och kännbart hur mycket i livet som jag saknar. Då rullar liksom allt på. Dagarna som går är livet jag har. Vardagarna med ett jobb jag älskar är riktigt bra dagar. Jag har verkligen aldrig ångrat mitt yrkesval. 

 I dag var det med ett visst vemod jag lämnade min arbetsplats bakom mig. Jag kan redan se fram emot och längta efter uppstarten i augusti. Jag har stora förhoppningar om att kommande läsår kommer att bli ett av de bästa i mitt yrkesliv. Tufft, men lärorikt och utmanande. 

En nästintill tom korridor, bara en massa mobler och liknande långt därborta som ska in i förrådet. Det finns några tappra människor som jobbar ännu några veckor innan de får ledigt. Under den tiden ska de fixa så att lokalerna är redo för oss till höstterminen. Då ökar vi antalet klasser med två. Spännande ska det bli. 

Lärare följer ett annat årshjul än ?vanliga? människor. Vårat startar i augusti o slutar i juni.

För mig blev det ett konstigt år. I oktober lämnade jag Ektorpsringen efter 20 år. Tyvärr inte när jag låg på topp. Allt för mkt hade ändrats den senaste tiden för att det skulle vara vemodigt att gå. Jag var inte heller ensam om att släppa taget då, vi måste varit runt 10 lärare minst som valde att lämna under ett par månaders tid.

Som ett sista farväl gick jag på skolans avslutning i onsdags. Jag träffade några få av mina gamla kollegor, där än fler byter arbetsplats till hösten. Jag fick krama om mina gamla elever som nu går vidare mot högstadiet.

Själva avslutningen var tyvärr den sämsta av de som jag varit med om. Glädjelös skulle jag vilja säga. Känslan var att ?nu gör vi det här så det blir gjort. Jag hoppas för skolans skull att det bara var ett mellanår pga stora organisationsförändringar under året.

Innan eleverna dök upp.

På torsdagen fick jag uppleva Mosstorpsskolans avslutning. Skillnaden var brutal. Här var det stolar som eleverna satt på, en hög scen som byggts upp, röda mattor, strålkastare, rökmaskin, konfettiregn och allt detta ledde till en otrolig feststämning.

Här var känslan att man gick in i en konserthall. Proffsigt!

Under förra veckan nåddes jag av förändringsbesked på jobbet. Av den tråkigare sorten. Jag bara kände att jag orkar inte ta den känslan nu för då blir jag supernere, jag fick stoppa undan det och tänka att jag hanterar det efter skolavslutningen när allt lugnar sig lite. Föreställ er sen den glädjen när jag under torsdagen fick veta att allt blir som det var tänkt från början och som jag tänkt.

Jag är ju ganska ny på jobbet fortfarande men har hittat mina favoritmänniskor. De är underbara och gör att jag trivs så ofantligt bra. Det räcker därför så bra med att en av dem byter hus och stadie till hösten. Skulle det blivit fler hade jag inte sett fram emot hösten på samma sätt.

I dag är det lördag, solen skiner och jag tror att jag ska ta vara på den. Jag vet inte riktigt hur än men en hundpromenad med vovvarna lär det iallafall bli. Kanske lite bokläsning på altanen och givetvis en stunds träning.

Har du nånsin fått ett sandkorn i ögat? Säkerligen. Du vet känslan. Det skaver och irriterar. Gör ont. Det enda som hjälper är att gno i ögat. Det både lindrar och smärtar värre på samma gång.

På samma sätt kan ord och handling sätta sig i hjärtat, eller kanske mer i själen. Det gör ont. Känslan av att ha blivit bedömd, och fått en etikett på mig gör ont. Speciellt när etiketten är så nedlåtande och kategoriserande.

Jag är som en ö mitt ute i havet. Inte särskilt stor men ogästvänlig. Jag skulle vilja skriva att jag dragit mig undan och slickar mina sår. Det uttrycket påskiner att bättringen finns inom rimligt räckhåll. Det stämmer inte alls överens med mig. Den här kvinnan känner sig själv och vet att den tagg som tryckts in i hjärtat sitter där den sitter.

Man kan alltid ångra det man sagt men det går aldrig att återkalla. Vissa saker man får höra är lättare att slå ifrån sig. Jösses! Elever i aggression, frustrerade barn, stressade kollegor... ja, ni vet. Sånt kan man sålla. Speciellt jobbrelaterade saker, där har man ju faktiskt betalt. Andra saker kan vara svårare.

Jag tänker på när man får höra saker från någon som faktiskt betyder något för en. Där du investerat en massa i relationen. När man får höra av någon som är relativt lugn och sansad att man hamnat under en mindre smickrande flik i egenskapsregistret då gör det ont.

Jag tror inte jag är unik om jag säger att hela min kropp och själ i sådana lägen ställer in sig på flykt. Och just den där flykten kan se lite olika ut beroende på vem man är.

Att prata hjälper mig väldigt mycket när sånt här händer. Att prata med de som älskar och värnar om mig och de mina. De som förbehållslöst älskar mig. De är inte många med de är en fin liten skara.

De lyssnar och försöker rent verbalt peta bort taggen. Jag lyssnar och min hjärna och mitt sunda förnuft förstår precis men inte mitt hjärta.

Taggen sitter där den sitter. Den kommer sitta kvar och när det blött klart kommer den kapslas in och bli omgiven av en hårdhet. Det här hårda gör att det kommer bli ännu lite svårare att nå in till mig.

När det kommer till relationer som är avgörande och viktiga för en gäller det att väga orden på guldvåg. Man vet aldrig när man avfyrar just den där sista tagen som slutligen gör hjärtat stenhårt så att det helt slutar att slå.

En vacker bukett från en av mina finaste. Mest för uppmärksamhets skull.