Att veta hur saker och ting ska bli är lugnande. Men att veta hur saker kommer att vara, hur processen fortskrider kan vara både jobbigt och bra, på samma gång. Jag känner mig ganska välbekant med hur en sorgeprocess fortgår. Vilka stadier man alltid måste ta sig igenom. Lika är det med separationer, alla dessa faser som man ska ta sig igenom.

Det är allt annat än kul när man är helt uppe i ilskan, eller ledsenheten, eller ångesten. Men det drabbar en ändå och på nåt jäkla vis måste man gilla läget och vila sig i tanken att det går över.

Inget är ju konstant. Allt är föränderligt. Människor, djur, natur och samhälle. Allt förändras och utvecklas. Inte alltid till det bättre men alltid till nåt annat. Alla val vi gör, stora som små, påverkar och och håller processen rullande. Ibland är vi väldigt medvetna om att vi står inför ett val som kommer att leda till en stor förändring. Andra gånger bara väljer vi utan att verkligen förstå innebörden av de steg vi faktiskt tar.

I dag, när jag inte är arg utan mera i sorg och ångestläge, väljer jag verkligen att stanna upp och tänka till. Rent fysiskt innebär det inte att jag står till för sådana här dagar är promenader det som känns allra skönast. Det och praktiska sysslor under tystnad. I morron är det en ny dag och kanske en ny fas. Beroende på om och hur så får jag se hur jag tänker hantera det.

Känslor. Logiska eller ologiska. De kommer. Hur som haver. Jag kan inte göra som mormor sa. "Nu lägger vi allt i kappsäcken och knyter ihop" undrar vad hon lagt i sin säck under åren.

Jag har varit arg i kväll. Jättearg. Arg på mig själv. Arg på mina föräldrar som lämnat mig innan jag var redo. Arg på alla som svikit, arg på mig själv, för alla jag svikit. Arg för att jag inte blir förstådd och för att jag inte förstår. Så där jättearg att tårarna kommer. Samtidigt så blir jag så liten. Jag blir den lilla lilla Mia. Hon som kryper i hop och måste bli hållen om.

Det känns avskalat och naket. Jag är liksom bar. Som att stå i provhytten en marsdag. Huden är blåvit. Varje ven lyser starkt. Och det finns inga snälla tankar om en själv. Var är jag, var är min kraft? Var är min styrka, var är jag?

Jaa, var är jag? Vem är jag? Jag är här. Hela jag. Varje bit. Jag är både ont och gott, stark och svag, arg och glad, engagerad och likgiltig. Jag har många sidor, färger, vinklar. Jag är inte unik på något sätt. Alla har hela spektrat inom och utom sig. Vissa bitar är starkare och andra syns svagare. Somliga egenskaper försöker jag medvetet framhålla medan jag försöker dölja andra.

Man behöver inte älska hela mig, alla mina sidor. Men för att respektera mig behöver hela jag accepteras. Meningar som börjar med "ta inte det här som kritik" eller "Inte för att klaga men" är vare sig respekt eller något annat än just kritik och klagomål. Sänkningar, manipulation och förtäckta krav klarar vi oss alla utan. Eller hur?

När solen nu strålar ännu en dag så ska jag mata den goda vargen lite grann. Säga snälla saker till mig själv för det behöver jag. Det behöver vi alla så finn ditt eget positiva, uppmuntrande mantra och säg det så många gånger att det slutligen är den absoluta sanningen.

Jag hörde för länge sedan historien om indianpojken som frågar sin farfar, shamanen, om det goda och onda. Farfadern beskriver det som två vargar, en på vardera axel. Båda vill vinna och pojken undrar vem som kommer segra. Svaret är glimrande "den varg du matar".

Den här historien har följt mig genom livet och fungerar på nästintill allt. Avundssjuka, svartsjuka, ilska, bitterhet, kärlek, hat....

Så länge känslan får näring kommer den fortsätta att finnas där. Ju mer du ältar och hittar problem desto starkare flammar elden. Väldigt funktionellt på negativa känslor och upplevelser. Vänder man på det blir det lite annorlunda. Hur är det med kärlek och lycka? Hur mycket måste man mata för att det ska finnas kvar? Katerina Jonousch sa i ett radioprogram en gång att det finns rent fysiskt inget som heter "att kärleken tar slut" det handlar om att man slutat mata den delen av sitt liv. Intressant!

Det blir ju ganska osmickrande för en själv om man sätter in sig själv i sambandet. Jag är lätt att komma över/glömma såvida jag inte.... Å så kommer tusen tankar på måsten. Man är alltså bara någons "fix idé". Finns det då något som ens är äkta, riktig och genuin kärlek? Ni vet den där osjälviska som inte kräver, inte tvingar, inte mästrar och begär? Jag vill ju gärna tro det. Jag vill ju gärna tro att det finns människor som är "som gjorda för varandra". Där frekvenserna stämmer, där hela ens väsen liksom synkas.

Jag kommer fortsätta att leva med min förhoppning och tro, jag kommer fortsätta att mata den varg som med bestämdhet hävdar att själsfränder finns.

När jag har egentid får jag tid till att tänka och känna. Att reflektera, utvärdera, analysera, pröva och ompröva är viktigt för mig. Det behöver inte gälla stora saker, känslor, händelser eller val. Det rör sig om allt ifrån bästa promenadrundan till hur jag ska göra med mormors gamla matgrupp.

Inom somliga områden här i världen känner jag mig ganska kunnig och säker inom andra är det sämre ställt. Jag kan tex lätt ge tio förklaringar till varför jag väljer en viss läsinlärningsmetod till en viss elev. Inom andra områden är jag ganska osäker. Jag är inte duktig på att tapetsera eller måla om möbler. Men jag provar gärna. Det som ställer till det för mig, och kanske känner ni igen er, är om någon återkommande ifrågasätter er kompetens. De första tio gångerna så är det ganska lätt att slå det ifrån sig men sen.... sen så kommer tvivlet.

Det där jävla tvivlet, det är en otrevlig historia. Bryter ner och söndrar. Skapar underläge och oro. Då gäller det att vara väl rustad med strategier att hantera det eller först och främst "ifrågasättarna". Man får helt enkelt bli som gåsen. Liten lagom fet om fjäderdräkten så att det rinner av en. Funkar oftast fint men inte om man är i beroendesituation till den som ifrågasätter. Är man i en sån ställning så kan ju det hela leda till mer än lovligt tråkiga konsekvenser.

Vad menar jag egentligen? Kanske inget specifikt eftersom det här är ett tankesvammel men... Tänk dig att du är patient och beroende av din läkare, tvivlar han/hon på dig blir det allt annat än bra. Eller om din chef återkommande undrar vad du egentligen håller på med. Eller om din vän/partner/förälder osv... Hajar du nu?

Jag är ju också en sån person. Åtminstone inför mina barn. Jag skulle ju fullständigt (nja deras far skulle nog gripa in ganska raskt) kunna sänka dem och göra dem till rädda små varelser. Just i den relationen är det omöjligt för mig att bli en ifrågasättare. Jag respekterar och älskar mina barn alldeles för mycket för något sådant. Jag gör varje dag och stund mitt bästa för att peppa, stärka och få dem att bli flygfärdiga. För jag hoppas att när de väl flyger ur boet så ska de ibland, alldeles frivilligt välja att flyga hem till mig lite då och då.

Är det inte det som detta meningslösa (jag ser det ibland som så) ifrågasättande leder till? I första hand trasig självkänsla och självförtroende men i nästa led även söndrade relationer. Jag tar gärna kritik men vill ha den konstruktiva varianten. Säg inte till mig att gardinen är snesydd utan berätta hur jag gör för att rätta till det. Säg inte till mig att jag är dålig på att städa, tala istället om för mig vad som är viktigast att hinna med.

Framförallt vill jag klara mig utan den kritik jag får för att den som utdelar den själv ska må bättre. Just det sistnämnda har jag mött på ett antal arbetsplatser men lyckligtvis sluppit de senaste tio åren. Jag har mött människor som sagt sig vara mina vänner men de har efter en etablerad relation lite "under bordet" matat mig med sänkande kommentarer och kritik. Så här tio år senare önskar jag att jag satt ner foten och sagt ifrån, inte bara låtit bli att svara i telefonen tills det hela dött ut. Men, det är en av mina svagheter. Jag har svårt att säga ifrån, men jag övar mig. Har faktiskt lyckats riktigt bra ett par gånger det senaste året.

Ja, ännu ett svammelinlägg från mig. Ibland är tankarna lite som spindelns nät. Det verkar mest gå kors och tvärs men backar man en bit så framträder ett mönster. Oftast ett mycket vackert sådant.

Den här sommaren är galet fantastisk och fin. Varm, solig, mjuk och generös. Den värmer min hud, smeker min kind, glöggar min hud. Den går in i djupet, driver vätskan ur kroppen. Den är krävande. Gör mig kladdig och fuktig på dagen, sjöblöt på natten. Sätter mig i arbete genom att tvinga mig att tvätta handdukar och sängkläder dagligen. Men det är ok. Jag gillar läget. Jag ska minnas det i oktober när regnet öser ner eller varför inte under en slaskig promenad i februari.

Otack är världens lön och människorna är ett otacksamt och missnöjt släkte. Jag lider med hunden. Han kommer liksom inte undan hettan. Det enda som hjälper är sena kvällsbad i någon sjö. Vi har fått några riktigt fina kvällsdopp tillsammans.

I dag är det ännu en dag när termometern landar på +30 grader innan klockan är elva, i skuggan. En oplanerad dag ligger framför mig. Det känns ganska bra. Jag borde stryka lite men det höjer ju tempen ännu ett par grader. Det blir nog till att söka upp en skuggig plats och hoppas på att en svag vind kommer åt.

What comes around goes around, karma, det jämnar ut sig eller varför inte min personliga favorit "få igen för gammal ost". Det är ju bara helt strålande. Bjud på gammal ost och själv få en rejäl matförgiftning. Snacka om omedelbart skipande av rättvisan. Som att gräva gropen och själv ramla däri.

Jag är inte en hämndlysten person. Jag orkar inte hänge mig åt sånt. Förmodligen är jag på tok för lat. Men livet är ju helt underbart ändå. De som förtjänar mina hämndaktioner får oftast vad de förtjänar. Utan att jag behöver göra något alls. Livet slår tillbaka på ett eller annat sätt vartefter.

Varför ältar jag detta kretslopp av gärningar? Vet inte riktigt. Kanske pga något jag hört eller sett. Förutom den här kvällens lilla djupfundering har jag mest surfat på lättjans våg denna fredag. Handlat, slappat, promenerat vovven, lyssnat på bok och slutligen haft en mor-och dotterkväll. Tyra och jag promenerade en sväng på stan för att sedan käka hamburgare på Trägårn. Knasmätta tog vi en promenad genom stan, tittade på allt vackert och funderade på att käka glass men vi kom fram till att det var omöjligt att trycka ner mer i våra mätta magar.

Nu har vi just kvällskissat hunden. Det är fortfarande ohyggligt varm men jag ska ta en kall dusch och sedan försöka sova lite. För i morron är en ny dag där vi alla får vad vi förtjänar.... Eller inte....

Jag kan liksom inte ge mig. Det ligger för mig just nu. Det här med tacksamhet. Jag är så tacksam över en lånad bil som gett mig och mina barn mer kvalité på sommardagarna. I morgon kommer jag dessutom att storhandla, bara en sån sak. Fylla skafferi och frys för en tid framåt.

Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag läser peppande meddelande från min älskade kusin. Tänk att vi funnit varandra efter så många år och trots sådan stor ålderskillnad. Jag är också otroligt glad åt att mina barn tagit henne och hennes man till sina hjärtan. Det är så gött när de säger saker som "mamma, visst var Nicke rolig när han öppnade dörren och sa...." Eller "Gittan jobbar ju på sjukhuset så..." Underbart !

Jag är tacksam över katten Ozzys bus och framfart även om han störde faster Stinas sömn, jag gläds över Kimmohundens framsteg. Att gå i koppel är kul. Att möta tre, fyra hundar per promenad är toppen. Kvällsbad i Ågelsjön med tillhörande simning är spännande och inte läskigt alls längre.

Jag är glad och så otroligt tacksam över att min rygg sköter sig någorlunda. Jag kan göra så mycket. Jag kan orka att vara den jag är. Framförallt så vågar jag nu planera in saker. Jag kan säga JA och veta att jag kommer genomföra det. Jag vet att jag kan vara någon att räkna med.

Ja, jag är glad. Ja, jag är tacksam men framförallt är jag fylld av kärlek. Det finns så mycket vackert och underbart omkring mig. Så mycket att vara glad åt. Givetvis finns det tusentals små problem, hundratalet större och en handfull riktigt jävliga men vet du vad? Jag fixar det. Jag kan lösa det på egen hand om jag måste. Men det är det fina i kråksången. Jag måste inte det för runtomkring mig har jag min egen hejarklack och den kan bära mig långt.

Jag kikar in i mitt sovrum. Vad ser jag? Långa, slanka ben. En smal midja på en fantastisk kropp. Blont hår ner till midjan. Vem är det, vad är det? Tankarna förs till en nordisk amazon. Men... Det är min dotter som vräkt ut sig. Hur är det möjligt att något så vackert, fulländat, starkt och personligt är sprunget ur mig?

Jösses i havet. Livet är finurligt. Allt jag någonsin önskat har hon.... å ändå är hon inte nöjd. Hur ska jag kunna få henne att förstå att om 15 år kommer hon vara jäkligt nöjd med den hon nu är. Tänk om jag var nöjd med den jag var för 15 år sen....

Man kan aldrig ge någon annan sin egen visdom. Vi försöker ge av vår vishet men det landar skralt. De foton vi tog för tio år sen och skämdes för är i dag vårt mål.... Varför är det så skamligt att åldras. Varje rynka, varje grått hår, varje svullen artär borde vara en hyllning till den person vi i dag är...

Varför är ålder en skam men visdom en gåva? Det ena kan ju inte komma utan den andra....