Faktiskt mer än ok. Så har dagen varit. Fokus på våren, hundarna och naturen. Jag känner mig landad efter den enorma dipp jag hade häromdagen. Sorgen och saknaden finns där men det är ändå ok. Inte bra men ok. 

Mina djur hjälper mig hela tiden att hantera livet. De är så bra att i kväll har jag lånat ut storhunden. Han ska bli skedad och klappad på utan dess like och lilla Freja får mysa själv med mig. 

I morgon får jag utvärdera insats och resultat. 

Så nu önskar jag er alla en god natt. 

Pöss!

Skön promenad i den värmande solen. Isen hade släppt o Kimmo tog sig ett litet bad.

Och Freja njöt av att få gå lös. Hon kom mycket bra på inkallning. Men vid vattnet valde jag att koppla henne.

Mina älskade, trognaste, mest kärleksfulla... Kimmo och Freja. Alltid här, alltid angelägna om att vara till lags. De vill vara nära, känner minsta förändring i sinnelag, de vill bekräfta och bli bekräftade. 

De gillar varandra också, äve om Kimmo låtsas annat. Men ett par gånger om dagen så gör de sin dans. Freja slickar mungiporna på Kimmo, han gäspar, hon slickar hans gom. Han morrar, hon stoppar in hela huvudet i hans mun. Men, när matte tycker det blir för ljudligt eller läskigt så säger hon ifrån och då slutar de bums.... för en stund. 

När vi omigen, på ett hemskt sätt, får erfara att världen är allt annat än god då gäller det att inte fastna i rädsla och fientlighet. Jag försöker kanalisera och fokusera på det goda som finns i min närhet. Jag plockar fram allt som jag är tacksam för. 

Mina barn, min pojkvän, mina vänner, min granne, mina syskon, min lägenhet, min bil, mitt jobb, att jag inte har någon livshotande sjukdom, mina djur, att mina basilikafrön redan börjat gro, att bilen gick igenom besiktningen, att jag har någon som vill lyssna när jag behöver prata och väldigt mycket mera. 

Ofta är det lätt att fastna i det som man saknar, inte har och insikter om att livet inte blev som man tänkt sig. Men just i dag kan jag känna starkt att det blev inte som jag tänkt mig när jag var 25, men vad visste jag då? Oc av allt jag upplevt i livet är det nog bara något som jag verkligen ångrar och borde gjort på annat sätt. Jag har gjort massor av felval och tokigheter men de har också format mig till den jag är i dag. 

Nu får ni, om ni vill, göra som jag - glädjas åt Kimmos och Frejas bus.
 

Njuter, busar, springer ut, fyar, torkar o bara myser. Jag unnar verkligen alla att få uppleva den Lycka o glädje det är att få ta emot en omplaceringsvalp.

Lilla Freja Bus älskar att slockna mitt i leken. Hon mosar in sig mellan mig o soffryggstödet. Med magen i vädret storsnarkar hon.

Hon är så fin. Hennes teckning är magisk. Jag önskar är djupt förälskad i hennes lilla ansikte.

Hon är så yttepytteliten.


Å hennes sår... Det är skapat av veterinären som tagit prover. En dyr historia men det verkar inte vara nån fara.

Nu kommer jag hoppa i säng. Tillsammans med en best som ligger på tvären och med litenfisen som ligger fint i sin korg. Sova gott, ja, det kan jag lova er att vi ska göra.

Pös på er, o tack för alla fina och goa meddelanden. Det värmer verkligen.

Att börja tänka, längta, fundera, reflektera, spara, följa, söka och leta...för att sedan hitta. Hur underbart är inte det. Jag har tidigare beskrivit känslan som vid att vänta barn. Det är verkligen så. Skillnaden är väl att jag vet vad jag väntar på. Men jobbet och ansvaret är nog ungefär detsamma.

Nu är hon ju här. Den lilla vovven som hette Bonnie Bus. Hos oss är hon numera Freja Bus. O bus är det i henne. Men jättemärkligt... Första gången Tyra ropade "Freja" så lyssnade hon. Måste varit tonfallet.

Nu är hon här. Kimmo verkar gilla henne. Ozzy bryr sig inte. Men Kimmo, vår storhund, tror att han måste beskydda Freja mot katten. Jag gissar att kissen blir lite stressad av det. Kimmo har väl aldrig morrat eller skällt efter honom men nu så kan han knappt visa sig utan att få en utskällning.

Freja Bus frös som en tok när hon kom och jag fick med en gång höra att hon måste få kläder. Det blir kul. Undrar om jag kan hitta nån variant av bävernylonsoverall?

Fulsnygga är hon. Med världens sötaste ansikte. Jag bara älskar hennes bruna öron som både kan stå rätt upp och vara gulligt vikta.

När hon kom mot mig. I koppel ledd av "hundarutanhem" så slogs jag av att hon är så liten. Hon är bara en tiondel av Kimmo. Iallafall viktmässigt.

Min faster har den senaste månaden tjatat om att JR inte är några mysiga och gosiga hundar. De vill inte vara i knäet. Det verkar stämma dåligt. Den här lilla tösen verkar vilja vara jättenära och helst ligga på bröstet och snuffa i halsgropen.

Nu ska vi bara försöka hitta rutiner och vanor som passar oss alla. Viktigt att få lillfisen att förstå att kissa gör vi ute, det andra med för den delen. Det jag noterade bums var att hennes matvanor är sisådär och bordsskicket obefintligt. Hon kastade sig över maten. Dök ner i sin skål, tog ett par tuggor o sen sprang hon fort till Kimmos skål. Där får jag allt sitta och vakta.

Nu så är mina vovvar lite lagom gulliga, avvaktande och mysiga mot varandra. Jag njuter av att se dem tillsammans. Det här kan nog bli åtminstone hälften så bra som jag drömt om.

Åsikterna har varit många inför det faktum att jag tänkte skaffa en hund till. Precis som att massor av människor har lösningen på min smärtproblematik. Men nu kan jag stolt säga; ännu en gång har jag, bara jag, fattat ett beslut för min egen skull. Jag har under många år varit djurfri, inte för min skull utan för andras. Jag är vuxen, jag har struktur och planer för hur jag vill genomföra detta. Det här som helt enkelt är mitt liv. Å vet ni vad, jag tänker aldrig någonsin mer vara hundlös. Och, jag är på inget sätt dum i huvudet. Jag är snart 43 år gammal och jag vet att en hund är ett mångårigt åtagande, det är på inget sätt en nyhet för mig. Sådana kommentarer får mig bara attundra och jag skulle lätt kunna kasta tillbaka en sten till den som sitter i glashuset. Så vitt jag vet har jag ännu inte tagit mig vatten över huvudet... Något som stenkastaren kanske har. 

Nog om detta. Jag hoppas att det var i all välmening som ert blev lite tokigt. Känns bara konstigt att bi behandlad som en fjortonåring när jag i min ålder levererat och rett ut mer än de flesta. 

Nu verkar det vara dags att få nån timmas vila innan sista kisspromenaden. Å de nyvunna polarna verkar acceptera varandra.

Våren är på ingång. På Fb ser jag hur mina vänner storstädar, putsar fönster, fixar i trädgården och liknande. Jag tycker de är så duktiga.

Just nu säger min kropp nej till sådana aktiviteter. Då får jag istället fokusera på själen och dess boning. Nu blir det en månads rensning.

Energitjuvar ska bort, dålig stämning likaså men framförallt så ska mitt inre spolas rent. Gammal lagrad skit i lever o njurar ska jagas i väg. Och under den här perioden ska jag försöka att nogsamt undvika att vare sig äta eller dricka sånt som är dåligt.

Mina intentioner är goda så får jag väl utvärdera om sisådär 20 dagar. De första 10 har ju gått bra.

Till i morgon har jag laddat med en liter ingefärsdetox.

Skön känsla, den där när det faller på plats. Att vara sjukskriven är såååå jobbigt för mig. Jobbigare än själva smärtan, åkomman, sjukdomen. Jag äts upp av dåligt samvete, oro, och framförallt av känslan hur min hjärna sakta men säkert skrumpnar i hop. En gång i livet lät jag sjukskrivningen försvaga mig så att jag blev någon som inte är jag...

Vid lunch i dag så entrade jag skolan. Och vem möter mig med öppna armar? Vår allra bästa, goaste och finaste slöjderska. Så underbart att bli mött så. Sen så kom alla fina ungar, mina goa miniarbetskamrater. De berättar att det varit rörigt, att de gjort sitt bästa, de berättar hur många sidor de gjort i sina böcker och vill veta hur det ska bli med läxorna. Vilken lycka! Jag är saknad, efterlängtad och behövd. 

Med en gång tänds nåt i mig. Kalla det lust eller vilja. Jag känner suget. Ni vet det där som kan liknas vid ett bekräftelsebehov. Jag vill inte lämna över, jag vill styra själv. Jag vill ha koll, jag vill få planera och räkna ut och tänka. 

Jag är ju speciallärare men med mentorskap i en helt fantastisk klass som jag också får undervisa i mitt favvoämne, engelska. Jag vet att de jobbar i uppförsbacke men jag vill vara med och puffa dem uppför. 

Efter massor av kramar och vänliga ord från kollegor så gick jag till chefen. Och han var toppen, han lyssnade och tänkte till. Jag vill, trots hälsan, få undervisa så mkt som jag orkar. Vi spikade engelskan och sen gör jag så mycket som kroppen räcker till. Jag kan komma och gå som jag vill. Bara en sån sak gör ju att jag plötsligt tror att jag kan fixa vad som helst. 

Så kommande vecka kommer jag fokusera på engelska i år fem och  dagliga tillfällen med min lilla favoritkollega. Å sen så får vi se. Kroppen kan göra ont men om själen inte får sitt så värker det än värre. Jag är ingen hemmasittare, jag behöver få göra det som jag är bra på och jag tror att jag är ganska bra på att undervisa. 

Just den biten av dagen gav mig bomull runt hjärtat. Det finns en anledning till att jag stannat 18 år på samma enhet...

När jag kom hem så vände jag bara för att sedan ta hunden med mig till hundgården. Vilken lycka. Solen värmde fortfarande och fåglarna kvittrade och hela Vrinnevi luktade vår. Underbart. Jag satte mig i en slänt och bara var. Omgiven av fyrfota vänner som på ett magiskt sätt får en att landa i nuet och känna total lycka. Att se Kimmo gräva, springa, lukta, smaska gräs och äta jord... Det är underbarheter. 

Att sedan få glida in till grannen på en kopp té innan jag skjutsade Tyra hem. var också mysigt. Jag är väldigt glad åt dessa stunder. Helené är en fantstisk människa. Hon stöttar mig när jag är orolig, rädd, har ångest och liknande på samma sätt som vi kan asgarva åt de knasigheterna som vi ofta hamnar i. Hon älskar mina djur och hjälper mig massor med hundpromenader, hon handlar med mig och hon hjälper mig väldigt mycket i vardagen. Hon finns helt enkelt där och hon är alltid villig att lyssna. Jag önskar att alla fick ha en sådan granne. 

När Tyratösen landat in hos sin far så begav jag mig hemmåt. Mannen i mitt liv var på väg. Efter en vecka så var han väldigt efterlängtad. Den första, lite flyktiga kramen ute på gården sa så mycket. Kroppen, själen, hjärtat och hjärnan... alla hade de längtat, saknat och värkat efter. Livet blir så ibland. Vardagen är svår. Speciellt när man har varsitt hushåll. Det blir så mycket frånvaro. 

Jag gillar iofs att längta om det uppvägs av att vara längtad efter. Och som den obotliga optimist jag är så tror jag att så är fallet. Jag är ju kvinna, på inget sätt unik. Men det man vill höra är ju att man är fin, saknad, efterlängtad... Och på samma sätt vill jag säga det till den jag längtat och saknat. 

Visst är det konstigt, ibland finns känslan där så tydligt men orden som beskriver den saknas. Det hela blir liksom lite torftigt och sammanfattas i "Jag älskar dig". Jag tror att jag måste bli bättre på att nyansera mig och föra fram det jag verkligen vill ha sagt. Berätta om mina tankar och funderingar för ingen är ju tankeläsare. Och man kan aldrig förändra en annan människa, den enda man kan förändra är sig själv. 

I morgon är en ny dag och då ska jag göra mitt bästa för att hämta kraft, energi och styrka. Precis som alla bör göra varje dag. Människan, denna fantastiska varelse, anpassningsbar och formatibel, så fylld av tro hopp och kärlek. . .