Den här helgen har varit riktigt bra. IKEA besök med Tyra. Storhandling en sen lördagskväll, familjemiddag på söndagen, tänt ljus på mammas grav samt hämtat ut paket som Tyvärr hamnat på min gamla leveransadress. 

Solen tittade fram över Norrköping. Så välkommet att vända näsan mot den. 

Härligt att få lite kökshjälp. Brorsan fick uppdraget att steka köttet. Det blev perfekt och det bästa är att det blev två fina matlådor över till mig. 

Det var otroligt mycket snö på kyrkogården. Vi tände ljus där, både hos mamma och mormor/morfar. 

Temperaturen skiftade skapligt mycket mellan Linköping, Kimstad och Norrköping. Kimstad vann med 5 grader kallare än de två olika köpingarna. 

Nu är det strax dags för hundarnas kvällspromenad. Det blir som vanligt en tur genom Trädgårdsföreningen. Jag tycker det är magiskt vackert nu när det ligger inbbäddat i snöfluffet. I morgon startar en ny jobbvecka. Tänk så fort tiden går. Bara tre veckor kvar till sportlovet. O för det har jag bra planer. 

Nu önskar jag er en fortsatt trevlig söndag och en bra arbetsvecka. 

Kimmohunden, han älskar att hänga på balkongen. Jag tror det beror på värmen i lägenheten men också att han får en utekänsla i kroppen. För en tid sedan hittade jag en knöl i hans armhåla (om det nu kallas så på hundar) Nu har han fått en på vänster höft. Han visar inga tecken på att ha ont, han kan bjuda in till lek och älskar att gå långt och länge. Själv känner jag en tacksamhet för varje dag han är kvar hos mig. 

Blurrigt, jag vet. Men dessa vallar som bildats då 30 cm snö kommit är som en välsignelse. De ljudisolerar samt håller lillfisen safe. 

Alltså detta!!! Bara titta, som magi. 

Vintern, han älskar vinter. Och när den kommer kombinerat med plaskande fontäner, ja... Då är vi helt sålda. 

Glimrande!

Allt blir som förvandlat. Grått, tryckande, mörkt och trist byts mot vitt fluff. 

I kväll var det magiskt ute. En nästan full måne, en nästan stjärnklar himmel. Underbart. SÅ tacksam att få ta del av detta och njuta. 

Så har det då blivit tisdag, igen...

Helgen var tuff, jag blev besviken. Eller jag kan inte säga att det var en oväntad besvikelse utan det blev snarare en bekräftelse. Jag har mkt att säga om det här men tänker vänta med det. Känslorna behöver landa lite. Hur som helst. Söndagen gick verkligen i telefonsamtalens tecken. Jösses!!! Så många fina vänner som hörde av sig, bror, barn, kollegor, kusiner och jag vet inte vad hur många som jag pratade bort dagen med. 

Måndagen blev en försiktig historia. Fortfarande ganska skör. 

Sen så händer så där magiska grejor som att personen från förr steppar in, kollar av läget. Vill veta hur jag sovit, hur jag mår, hur dagen varit och hur jag planerar kvällen. Det känns skönt att ha någon där som vill checka av läget. Tacksam för det. 

På jobbet känns det ljusare. Jag börjar hitta min funktion. Sen kan vi kanske ta en stund att prata om min blivande arbetsbelastning. 8 klasser, 66 elever som jag noterat behöver hjälp. Lärarna adderar 5-10 per klass. Jag ska alltså specea 10-12 elever per klass varje dag. 10x8=8.. 80 elever varje vecka... Nej, det går inte, speciellt om samtliga ska ha egen planering. Det är orimligt!!!! Som Kirschti skulle sagt. 

Hur som helst, jobbet kommer jag reda ut, inga problem. Det löser sig, jag måste bara hävda min proffesion och prioritera. Många verkar tro att jag verkligen kan lösa elevernas svårigheter som genom ett trollslag. Det kommer inte ske. 

I eftermiddag har jag varit på en fin promenad. Hundarna var med. Det var forrtfarande ljust. Mysigt. Vackert att promenera in mörkret. Trevligt att göra det under samtal som behandlade allt ifrån snödjupet i Luleå till pandemin i världen. Jag kan bli imponerad över att åsikter och tankar trängs för att komma fram. Njutbart, jag har saknat att samtala. Är mycket glad för det här. 

I morgon har vi studiedag på jobbet. Jag har ett par digitala möten inbokade och ett par på plats. Dessutom kommer jag behöva ägna en hel del tid till beställningar. Känner att jag fått fria tyglar och fullt förtroende när det gäller att bygga upp spec.undervisningen på skolan. Det känns bra. 

Nu ska jag se till att hundgodiset i ugnen snart blir klart, ta ett bad, ta kvällskissen med hundarna samt hoppa i säng tidigt och lyssna vidare på ljudboken, och kanske skicka en godnatthälsning till nån som är i större behov av att sova än jag. 

Bergochdalbana - det är liksom livet. 

Veckorna går fort och helgerna bara rinner i väg. Jag är ändå rätt nöjd att vara tillbaka på jobbet. Det finns ganska många frågetecken som ska redas ut. Schema ska göras, arbetsrum ska fixas men framförallt måste jag ha material till eleverna. 

I dag har min mesta tid gått åt till att just kolla läromedel. Jag har skrivit en lista som uppgår till 8-9000. Det känns väl ändå rimligt. Jag frågade om budget men fick visst fria tyglar. Jösses!!! Jag har också gjort schemaförslag för de olika klasserna. DÅ är det bara kvar att försöka få alla att gilla läget även om jag inte "räcker till" helt och fullt. Det är 8 klasser, drygt 140 elever och bara en av mig. Här gäller det att begränsa, vara tydlig med att tillägg inte kan ges i nuläget. Se till att jag inte drunknar i oförutsedda ärenden där jag ska släcka bränder. 

Det här kan bli bra, bara jag får styra upp det lite. 

Nu är min rast över så det är bara att hugga i igen. Ha en fantastisk dag. Det tänker jag ialla fall se till att det blir. 

Jag tänker en hel del på hur männsikor är. Hur deras självinsikt fungerar och hur deras självbild är. Ibland är jag spot on andra gånger får jag revidera mina tankar. 

Den sista veckan har jag tyvärr blivit väldigt besviken på någon som jag tycker om. Alla mina tidigare funderingar som kanske var ett kanske har visat sig vara ett ja. Tyvärr, för det med sig en massa extra jobb för mig men det är väl bara att ta tag i det. Allt som jag trott, och blivit besvarat med att "så är det inte" har nu visat sig vara "exakt så".  

Det mest frustrerande med en sån här grej är att den som sviker mig ser sig som fullkomlig och har noll i förståelse för att jag blir ledsen och sårad. Så kan det ju inte få fortsätta. Det tar bara energi. Det enda rätta är att totalt bryta. Börja om på ny kula och ta nya tag. Öppna den här dörren och se vad som vill komma in. Eller faktiskt själv välja vad som ska få komma in. 

Bara lite röj o fix först. 

Känslan Av Sammanhang är viktig. Superviktig faktiskt både när det gäller inlärning men också socialt. Hur många av våra hemmasittare blir just det för att de saknar KASAM. Hur det blivit så har lika många förklaringar som det är olika individer men det finns ett antal stora drag som man ser. Psykisk ohälsa, NPF-diagnoser, utsatthet på skola eller jobb, oro över familjesituationen och väldigt mycket mer kan skapa känslan över att inte höra hemma eller ingå i ett sammanhang. 

Vad gör man då åt detta? När det gäller barn och ungdomar så ligger det stora ansvaret på samhället, skolan och de instanser som kan kopplas på och in. När vi kommer till vuxna är det lurigare, givetvis finns det verktyg för att hjälpa men vanligtvis går det genom vården. Första instansen kan vara vårdcentralen eller om du har jobb, via företagshälsovården. 

Jag har mött ett stort antal elever som varit/är hemmasittare. Många fler på högstadiet än mellan, och givetvis fler på mellan än på låg. Ganska naturligt, små barn är lättare att tvinga i väg till skolan än äldre. En del ungdomar går i väg på morgonen och driver sen runt på stan eller hamnar hos nån kompis. "En skola för alla" är verkligen inte det. Man kan inte knöka in eleverna i samma form. Dessa stora, anonyma skolorna med långa skåpsklädda korridorer där toaletterna är äckliga och närheten till ett centrum är stor, är som gjort för att elever ska avvika eller inte alls komma. 

Jag har mött vuxna som blir "hemmasittare" också. Vanligtvis förklär man sin frånvaro med massvis av VaB varvat med egen sjukdom. Ju mer de är borta desto mer ångest får de när de kommer till jobbet. Till slut kan det räcka att de kommer med bilen till parkeringen så utlöses ångesten. När det gått så långt är det otroligt svårt att komma tillbaka. Det brukar bli en längre tids sjukskrivning och därefter arbetsträning på annan arbetsplats eller eventuellt studier för att helt sadla om. Sverige har väldigt många långtidssjukskrivna och det tycker jag är oroande. Det gör mig på riktigt ledsen. Jag önskar att alla ska ha ett arbete och känna glädje över det. Inte så att man måste längta till jobbet men det ska kännas tryggt och att man emellanåt kan skratta med sina kollegor. 

Genom mina år som lärare men också när jag arbetade på lager eller med dementa har jag haft kul på jobbet. Jag har känt mig viktig och behövd. Jag har haft en känsla av sammanhang. Om jag varit sjuk så har jag välkomnats tillbaka och känt att jag varit saknad. 

Nu har jag bytt både stad och jobb. Jag har börjat bygga upp min känsla av sammanhang. Jag lär mig något nytt varje dag, alltifrån nån ny faktakunskap till hur en kollega "är". Det ligger inte för mig att tassa på tå men jag inser att jag bör hålla igen lite. Jag har 140 elever att lära känna och  tjugotalet kollegor. Här får man passa sig så man inte trampar i det berömda klaveret. Under gårdagen rätades ett antal frågetecken ut, givetvis fylls det på nya igen men det är ju så det är. Jag kände mig ändå lite bättre till mods och humör när jag gick hem. 

Så här såg min anteckningsbok ut efter två veckors observationer. Jag hade skrivit in alla anteckningar i ett dokument men min dator har valt att haverera så jag kommer varken åt dokumentet eller min mail. Svårt att få överblick i den här röran men jag lyckade änså lösa EHT-mötet på ett tillfredställande sätt. 

På jobbet använder sig eleverna av Polyglutt. Jag har ingen direkt uppfattning om det digitala hjälpmedlet men blev glad att se att min gamla bloggvän har flera av sina böcker med här. 

Nej, det är inte superkul att laga mat åt sig själv. Jag gör det på helgerna men i veckorna blir det matlådor från ett storkok eller som här, en snabbvariant av kyckling och pasta. Till det ett stort glas rött, i form av tomatjuice. Jag älskar tomatjuice. Drog i mig en hel liter i går. Skulle nog kunna leva uteslutande på den under en längre tid. 

Freja ligger och trycker i sin puff vid elementet, hon är en liten fryslort. Det blir inte lättare för henne när Kimmo, som helst vill ha det riktigt svalt väljer att gå ut på balkongen. Då står balkongdörren på glänt och det blir kallt i lägenheten. Det är som med småbarn, svårt att göra alla nöjda samtidigt. 

Han har fortfarande inte förstått att han kan putta upp dörren utan blir stående i väntan på att jag ska komma och öppna upp åt honom. Kimmo är nog inte den skarpaste kniven i lådan men han är verkligen den underbaraste hund man kan tänka sig. 

 Mjukstart. Jag la mig ganska tidigt i går och vaknade redan vid fem i morse, jag gick inte upp då men sov inte så mycket där efter heller. Det har varit en del "spring" i trapphuset sent i går kväll och under natten. Det bor ganska många yngre i huset och Freja vaktar rejät på kvällar och nätter. Hennes skall har väckt mig (och kanske flera grannar) tre, fyra gånger under natten. Jobbigt och väldigt svårt att träna bort. 

Som vanligt på helgmornarna kollar jag på Nymo och ger mig själv en lugn start. Jag har inga stora planer för helgen, ett par måsten och några borden och sen så vi får se vad som görs. 

Nu önskar jag er alla en riktigt fin helg!

Så blev det då dags för mig att komma i gång med mitt nya jobb. Jag har en del tankar om struktur och introduktion. Jag har ännu ej fått inlogg till dator eller nån mailadress vilket känns lite hopplöst. Jag behöver få sätta mig in i kommunens digitala hjälpmedel och liknande.

Lite snö har det också hunnit komma och vinterskorna har åkt på. Ändå ganska trevligt när det blir lite ljusare ute.

Staden är mysigt pyntad och jag känner ändå att jag kommer kunna trivas här. Ända gisslet just nu är bristen på en vettig parkeringsplats till ett rimligt pris.

Det är många nya intryck på en väldigt bred front. Det här rör till det i min hjärna och jag drömmer helt galet mycket. Jag vaknar helt sjöblöt och lätt uppjagad. Det blir gärna så här når jag genomgår stora förändringar. Jag vet att det brukar ge sig efter nån månad.

I dag är det elevstart för mina ?gamla elever?. Jag saknar dem och hoppas att de kommer fortsätta vara världens bästa även utan mig.

Nu ska jag avsluta min rast och fortsätta att observera i klasserna. Jag har två kvar att göra i dag.

Önskar er alla en fortsatt fin måndag och ta det försiktigt ute. Det är riktigt halt.

Jag startade årets sista dag med en rejäl smäll. Vatten på ett klinkergolv blir väldigt halt speciellt om man inte har någon badrumsmatta. Jag föll handlöst med huvudet in i väggen, högersidan in i toastolen och ena armen drog jag i dörrkarmen. Så här 7 dagar senare så har jag fortfarande superont i revbenen. Bara att andas smärtar. Att harkla sig, hosta eller gud förbjude; nysa är galet jobbigt. Nu har jag iallafall en badrumsmatta. Den är inte vacker och en bättre och snyggare står överst på shoppinglistan. Jag tror att jag ska slå på stort och även köpa en sån där matta/halkskydd för badkaret. Ja, jag vet! Det är lite pensionärsvarning på det, men när man bor själv blir det extra viktigt att säkra upp sitt hem. Jag måste röja undan fallfällorna såsom sladdar, fotpallar och liknande. 

Det är viktigt att försöka ha alla bestick i lådan, det vet vi sen tidigare. Jag hade inte ens en besticklåda så jag passade på att köpa en samtidigt som jag köpte badrumsmattan. Jag vet att man inte ska "springa i köpcentrum" just nu men för mig var det verkligen livsviktigt med mattan och kan man slå två flugor på en gång kan man lika gärna passa på. 

Alltså kolla här! Vilken utveckling när det gäller bokning av tvättider. Vilken skillnad mot när jag bodde i min förra lägenhet. Jag kan boka på plats med hjälp av en tagg eller så kan jag logga via en hemsida. Helt fantastiskt smidigt. Efter 10 dagar i min nya lya så tog jag verkligen tag i tvättandet. Det var nog den renaste tvättstuga jag varit i. Det kommer nog ta ett tag innan jag kommit in i hanterandet av att tvätta i tvättstuga på ett tidseffektivt sätt. Förhoppningsvis kommer det i framtiden stå mitt namn när jag bokar och inte den tidigare hyresgästen. 

Kanske är det Linköpings vackraste gran. Enormt praktfull. Det är väl pyntat här i stan. Alla pratar om Norrköpings ljuspromenad och den är verkligen fantastiskt men här i stan är man inte mycket sämre. 

Sankt Lars kyrka. Det finns många vackra gator och gränder här. Jag kan se fram emot att promenera runt här när våren kommer smygande. 

Häromdagen fick jag och mina pälsklingar besök av vännen H. Så mysigt och härligt. Det skapade nån form av normalitet. Just nu är min längtan stor efter struktur och rutiner. Jag vill också komma i gång med mitt nya jobb, se vilka mina nya kollegor är, vad är det för elever och hur mitt uppdrag kommer att se ut. Spännande, skrämmande och intressant är ord som kommer till mig. 

Avslutar årets första inlägg med en bild på mysfian. Det blev ingen årskrönika 2020, ibland finns inte lusten eller orken att sammanfatta och summera. Känslan i mig är att nu vill jag blicka framåt, kanske för att det gör lite för ont för att blicka bakåt. Tid läker alla sår men ärren består. I början stretar och stramar det i dem men med tiden blir de mjukare och de kommer sedan att bli som ett minnesmärke över det som en gång varit. 

Nu önskar jag er en fin Trettondag!