Som gamla pappa skulle sagt fast mer i form av "Schleeten". Jag vaknade med halsont och under förmiddagen kände jag febern komma smygande. Inte hög på något vis utan helt hanterbar efter ett par alvedon. Trodde jag skulle få gå hem efter elevslut men håll stången till 17.

Efter det blev en stressig handling då jag varit borta mer än önskvärt från mina pälsklingar. In med matvaror och ut med hundar. Älskade fyrfotingar! De får mig alltid att må lite bättre.

Egentligen ville jag bara inta ryggläge i soffan men i kylen låg ett paket blandfärs som behövde tillagas. En timma senare är jag sex matlådor rikare. De är duktigt fyllda med kålpudding. En bra att laga just den rätten på.

Jag har ganska mycket att hålla rätt på. Saker som ska göras, samtal, möten och liknande. Det är så det blir i mitt yrke. Det går oftast bra men i kombination med tex halsont eller andra mer privata åtagande så blir det lite mattande.

Jag märkte det redan förra veckan. Jag slog i hop redan halv nio och var helt slut. Därför kommer jag nu sätta mig själv i centrum ett tag. Välja bort konflikter, saker som gör mig ångestfylld eller som på annat sätt stjäl energi.

Jag ska istället fokusera på sådant som ger. Träning (när febern släppt), svampplockning, fika med vänner, hundpromenader, kattmys, bokläsning och mycket mera. Och just därför kommer jag stänga av och ner så tidigt som möjligt. Bli lite onåbar, bara för att vara lite rädd om mig.

Så när du inte får tag i mig, tänk då att det är för att jag tar hand om mig själv.

Nu lite mys med den här killen.

Over and out!

Så därja! I kväll insåg jag en sak. Vad jag är bra på, faktiskt jättebra, och hur det kan tas tillvara.

Jag ska tänka o fundera lite och sen är det dag för agerande.

Känner mig full av idéer och tankar och tror jag har något bra framför mig. Äntligen!

Ska inte säga att jag är chockad. Men jag är skakad. Efter att ha tryckts upp mot väggen med hot om att jag sviker så görs en kovändning.

Nu talar vi om nivå al'a tioåringar. Vi häpnas, förvånas och försöker räkna ut varför. När ska kniven landa i ryggen på oss.

Jag skriver oss för jag är inte ensam i det här. Skönt nog. Jag har ett par tre, fyra till med mig som agerar och reagerar.

Har pratat och berättat för mina barn i kväll. Det är så himla fina och kloka ungdomar, ja Tyra är ju faktiskt vuxen nu. Milt sagt så blev det jäkligt ledsna, besvikna men framförallt arga. Kanske är det tanken på att folk dömer mig efter min spelmissbrukandes pappas rykte. Jag är inte han, har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Tösen är ganska klok. Hon summerade det hela med "den här jävla sommaren har vi knappt sett röken av dig, men det var helt klart värt det".

Sen diskuterades det en hel del och mycket kom upp till ytan. Vi pratade om sorg, vad sorg gör med människor, prestige, fördomar, förtryck, och botgörelse. Kanske är det det jag försökt göra, bot. Typ rentvå mitt namn men det gick ju uppenbarligen åt helvetet.

Skönt nog finns en handfull personer som backar upp mig till 110%. Det är så gött att veta. Och vet ni vad, jag föredrar den handen framför allt det andra.

Nu andas jag in, andas ut och tar nya tag. Trycket har lättat och allt känns bättre. Så glad åt kusin/storasyster G och min ganska så nyvunna kusin/vän K. Vi samordnar oss på det sätt som var önskat. När jag slirar och blir mer än lovligt rörig dyker lilla syster Yster upp och får mig på banan.

Att få prata med vännen K gav klarhet, framförallt när det gäller mina egna känslor och agerande. Gött att ha alla dessa så nära. Och givetvis, storebror som är så kunnig, klipsk och klurig. Som utan omsvep ser hela bilden och hjälper mig vidare. Tack för alla råd i dag. För ditt klarspråk. För att du sätter ord på min oro "alla tror att äpplet inte fallet så långt från trädet".

I kväll, lite mindre ångest, lite mer kärlek, lite mer kraft och styrka. Men framför allt "jag var där, från början till slut och det kan ingen ta ifrån mig".

Så jäkla nöjd! Hon fick upp tiotalet abborrar och njöt fullt ut. Svor som en borstbindare och var så himla glad. Så tacksam över att jag kunde ge henne den här dagen (2012)

Jag är sjukt trött. Har inte sovit nästan något i natt. Efter ett par samtal i går kväll blev jag helt slut. Men mer upprörd än sovtrött.

Efter att ha pratat med min kloka G har nu planen utkristalliserat sig. Jag är klar, färdig och bryter nu upp. Här finns inget mer för mig att hämta. Det bara drar ner mig och svärtar.

Jag har gjort mitt bästa, det jag verkligen ville. När jag nu inte får göra klart så väljer jag att kliva åt sodan och låta andra kliva fram.

Jag är arg i dag. Skitarg, blandat med ledsen, sorgsen och det skapar en skavande ångest.

Förmodligen tänker jag längre än vad som är sagt men har svårt att låta bli. Jag upprörs av tänkbara scenarier och känslan av att lägga ner är stark. Gör jag det så bryter jag ett löfte men i det här läget är det nog försvarbart.

Det är dags nu, tid att släppa taget. Vet exakt var i processen jag är. Trots det tar stenåldersmänniskan över allt för ofta.

Trotsade all rim o ranson genom att tvinga upp min tunga, sömndruckna och smärtande kropp i morse.

Ett möte redan 8:20 tvingade mig till jobbet. Tanken var att gå hem sen. Ville inte. Inte hem till en annan sorts stress och den där jävla saknaden. Den skriker i hela mig så fort jag är ensam.

Trotsade det mesta och stannade kvar på jobbet. Den där platsen där jag trivs. Där jag tror och känner att jag är behövd och uppskattad. Bättre att trycka i lite morfin och sen få tramsskratta med de bästa kollegorna som finns.

Hem till pälsklingarna. Hundpromenix och sen soffläge. Trött, luddig och lite matt bestämmer jag mig för att hoppa kvällsmötet. Tänkte istället glida in i lite välbehövlig sömn. Då plingar ett SMS till. Gulliga F önskar att jag kommer på mötet.

Så jäkla skönt och så lätt det blev att omigen trotsa och köra på lite till. Att vi fick skratta, lära och fika var inte heller fel.

Sen hem igen. Ut med fyrfotingarna i regnet. Med hundar måste jag trotsa alla väder. Efter en korttur blev jag sjukt godissugen. Å vilken tur för mig att jag tog hem fina faster Stinas alla överblivna kexchoklad, tofegodisar och annat.

Efter en halv kitkat sitter jag nu och fulgråter. Gråter för allt och för ingenting. Trötthet, smärta, saknad men kanske allra mest av tomhet.

Det går över. Jag vet. Men just nu gör det ont och för första gången på många, många år tillåter jag mig själv att vara ledsen.

Ledsen så där så jag snorar och blir helt svullen i ansiktet. Så att lillfisan blir orolig och vill in innanför morgonrocken.

Visst, det gör ont men det lättar efter att jag fått bryta i hop lite. Det kommer komma och gå i vågor en lång tid framöver. Och varför skulle det inte få göra det? En fantastisk människa har lämnat ett tomrum hos mig efter sig, och det måste både få kännas och synas.

Att få pauser i sorgen på jobbet är viktigt. Jag får inga skuldkänslor när jag stundvis är som vanligt och skojar och tjoar. Jag vet ju att det är när jag var sån som min faster uppskattade mig som mest.

Pöss till er alla som hört av er till mig, i stort och smått. Det värmer så otroligt mycket. Och flera av mina nya kollegor som generöst erbjuder sig att hjälpa till med set praktiska. Ni är fantastiska, er tänker jag behålla som vänner för all framtid. Och till dig som jag tappar masken inför och snäser och tjurar, det är bara för att du står mig närmast.

En påse med utlösande effekt!

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är Jag, Du är Du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
Ändra inte Ditt tonfall,
Håll sorgen borta från Din röst.

Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.
Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
Uttala det som ingenting hänt, sorglöst
Utan spår av skuggor.

Låt livet gå vidare med samma innebörd som
tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
gemenskap.

Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du
inte längre kan se mig.

Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.

[Bild]

Alltid älskad, oändligt saknad!
Stina 421002-170910

Kan man annat än få feeling en dag som denna. Strålande sol, klar luft och så pass varmt att jag ändå kan gå barbent. Att det är fredag gör ju inte saken ett dugg sämre. I kväll blir det kräftsmaskande och mumsande på en västerbbottenpaj. Bra start på helgen. 

Jag har nu avverkat tre arbetsveckor efter semestern. Det känns bra. I år kan det dessutom bli lite extra bra. Eleverna är välbekanta för mig och mina nya kollegor visar sig vara ena riktiga pärlor. 

Den här veckan är också en såddan då jag fått mig en tankeställare kring hur snabbt livet kan förändras och hur rädd man ska vara om sig själv och varandra. Det finns så mycket att känna tacksamhet över....

Barnen, mina djur, mitt    , mina släktingar, mina vänner, mitt jobb, mina elever, mina kollegor, mitt hem, min hälsa, min bil, min kraft, min energi och mycket, mycket mera.