I dag är det nio år sedan min mamma dog. Jag saknar henne. Mina barn saknar sin mormor. Jag önskar att jag fått chans att skapa en mer vuxen relation med mamma. Tacka för allt fint hon givit mig och som jag faktiskt inte förstått förrän det var för sent.

Men någonstans däruppe på den mörka vinterhimlen lyser en stjärna extra starkt i kväll. Den lyser för mig och för alla andra som kände och älskade mamma. Och så länge vi pratar och minns kommer den aldrig slockna eller missta sin glans.

Nu är arbetsveckan i full gång eller som en del ser det "full fart mot helgen". Jag gillar mitt jobb. Älskar det faktiskt. Jag känner mig glad och upprymd när jag är på väg till arbetet. Det är så tillfredställande att få arbeta med eleverna och vara ett stöd på vägen mot deras måluppfyllelse. Jag får skratta mycket under mina arbetsdagar. Härligt!

Efter en jätteskön helg är mina batterier laddade. Efter fredagens date med min fina kusin så tog lördagen vid. Den innebar en hel del vila för min del. Jag lyssnade på ljudbok, såg på tv och lufsade runt i morgonrocken ända till halv två. Då passade jag på att göra stora rengöringen. Badbombsbad med bodyscrub och peeling. Mmmm, så len och mjuk jag blev efter det. På kvällen tog Jonas och jag en biltur till Valdemarsvik där vi käkade pizza. Vi såg okså ett vackert "stjärnfall". Tänk, bara en sån grej!

Söndagen var inte direkt stressig den heller. Sovmorgon!!! Yes, jag sov ordentligt och ut. Underbart att vakna och må som man ska må på en söndagsmorgon. Jag ägnade min tid till lite tvätt och återvinning. En massa kärlek och en hel del mys blev det också. Middag framför tv:n och tidigt i säng. Jag lyckades somna och sov i ett svep fram till halv sex. SÅ även i dag känner jag mig allert och har huvudet på rätt plats.

Jo, i dag är det en bra dag. Jag är där jag ska vara. Så glimrande. Det är glesare mellan mina stjärndagar nu för tiden men när de kommer, jaa... då är jag oslagbar.

Nu är min lunchrast straxt slut och jag ska gå ut för att vara rastvärd. Inte illa det heller. Frisk luft på arbetstid. Det ni!

Underbar avslutning på en helt okej vecka. På tu man hand med en nyvunnen syster som är kusin. Jag bara älskar att lyssna och följa med i hennes berättelser om förr. Historier där mina föräldrar finns med, där namn jag har ansikten på florerar.

Jag njuter av att se hennes stolthet över man, barn, svärbarn och barnbarn med respektive. Så skönt att dela ett par timmar med någon som härstammar från samma träd som jag. Vi är så lika i mycket och olika i ännu mer. En kväll som denna går jag iklädd De Bonos gula hatt.

I den mörka kvällen vandrar vi. Långsamt, hand i hand, mjukt viskandes. Ljusen glimrar som stjärnor på vinterhimlen. Vit rök strömmar ut ur våra munnar, ändå fryser jag inte. Det knastrar lätt under mina skor, grus, kottar och några enstaka kvistar som Simone strött omkring sig.... ljuden gör mig trygg och lugn.

Vi är inte ensamma på vår promenad. Det är många som gör oss sällskap. Precis som jag, har de väskan fylld av ljus, lyktor, tändare och en och annan bär en dekoration i sin hand. Vårt första stopp i mörkret blir hos mamma. Lyktan är på sin plats. Jag tänder ett ljus, ser den fina dekorationen som någon lämnat hos henne tidigare. Jag kan inte låta bli att le. Den vackert formade stenen, inskriptionen i guld, bilden av händerna som släpper en duva mot skyn glimmar så vackert mot den röda vångagraniten. Min mamma har fått en vacker plats att vila på.

Mitt emot mamma finns morfars plats. Han har funnits där i mer än 30 år. Nu delar han den med mormor. Efter all denna tid är stenen vackrare än någonsin. Korset och svalorna känns så rätt. Det är verkligen som själva sinnebilden över mina morföräldrar. Fåglar har alltid betytt så mycket för min mormor. Genom dem har hon fått både budskap och föraningar. För mig känns det fantastiskt att min mamma och hennes föräldrar har sin sista vila bara ett par meter från varandra.

När jag tänt ljusen på deras gravar vandrar vi vidare. Långsamt. Nästan viskande förtrollas vi av den vackra omgivningen. Vi ler och nickar lätt åt de personer vi möter. Vår vandring går vidare mot minneslunden. Det måste vara en av de vackraste platser som finns och just i kväll är det ingen tvekan om att det är en förtrollande stämning.

Den lilla dammen är mörk som pupillen på ett rådjur. De höga tallarna skänker skydd och lugn åt platsen. Ljusburarna är till brädden fyllda med värmeljus. De två stora berghällarna, med borrade hål för buketter, är fyllda av blombuketter. Runt omkring trängs mängder med gravljus och lyktor. Jag tappade nästan andan av dess skönhet. Vi fann två utbrända ljus vars plats mina egna värmeljuskoppar kunde ta. Mitt hjärta blev varmt, mjukt och ödmjukt. Alla dessa människor som levat, lever ju fortfarande vidare med tanke på hur många som kommit för att hylla dem.

På vår promenad tillbaka var jag tvungen att tända ett ljus på en, för mig, okänd grav. Där stod en lykta utan ljus. I min väska låg 43 värmeljus. Så klart jag måste tända ljus på de gravar där det inte lös något ljus.

Att vandra i mörkret på en kyrkogård är varken spöklikt eller skrämmande. Det är bara vackert, lugnande och rofyllt. Jag fick chansen att formulera mina känslor inför Jonas. "Visst är det här mysigt och fint. Men jag hade hellre tagit en fika med mamma och pappa i kväll. Men å andra sidan, eftersom de var så sjuka vet jag ju att det som skedde var det bästa". Det är ju ingen idé att älta "tänk om". Det här är min verklighet och jag försöker att stjärnbeströ den så gott jag kan.

Jag känner inte mina älskades närvaro på kyrkogården. Min pappa är inte nära mig där. Han finns med mig när jag bilar runt på Vikbolandet, eller när jag tänder en brasa, eller när jag funderar över arbetstagarnas rättigheter i förhållande till arbetsgivarna. Min mamma är mig som allra närmast när jag tar fram min symaskin, när jag ska baka eller när jag är orolig för mina barn när de är sjuka.

De mina som inte längre finns här på jorden är ändå otroligt levande och närvarande. Och för att de ska veta att de är mig nära, Att de ska kunna hitta vägen hem till mig om det så är mitt i natten, så lyser lyktan på berget vid vägen alltid, alltid....

De mina, de som vill mig väl, de som jag älskar så otroligt mycket, de ska alltid kunna hitta vägen hem om det så är mitt i mörkaste natten. Precis som jag vet att de är beredda att leda mig vägen hem,eller bort, när det är min tur...

[Bild]

I dag är det ännu en av de där riktigt gråa, kalla höstdagarna. Inte helt oangenäm faktiskt. Jag som sov riktigt dåligt i natt tog en pyjamasdag. Klev inte ur morgonrocken förrän vid tvåtiden. Då passade jag på att krypa ner i ett riktigt hett bad, kryddat med badbombsbrus. Jag bara älskar att ligga i värmen, känna fukten, njuta av dofterna från två och schampo. Jag passade på att skrubba bort det sista av sommarens solbränna. Huden blev glödande och oerhört tacksam för hudkrämen som sedan masserades in.

Därefter tände jag upp kaminen i vardagsrummet. Det är så otroligt mysigt att höra hur veden sprakar, känna värmen och se det milda och mjuka skenet. Vardagslyx utan dess like! Nu börjar det skymma ute och dimman rullar in ifrån skog och åker. Dn liksom bäddar in hela gården i en mjukhet. Vackert.

Om en stund ska jag och Jonas åka till Kullerstads skogskyrkogård. Där finns de mina. Morfar, mormor, mamma och pappa. Alla har de sin vila där. Vi ska tända ljus och kanske lägga ner en krans eller liknande. Det var ett tag sedan jag var där nu. Känns som en bra sak att göra så här i Alla helgonatider.