Dagarna som går, det är de som är livet. Jag har sagt det förr och det tål att tänkas på. Det gäller att fylla dem med liv och inte fylla livet med dagar. Om jag inte känner att jag har hållpunkter och innehåll på mina dagar då blir jag lätt nedstämd. Just nu har jag en trött och sliten situation. Jobbet suger mycket energi och must ur mig. Det är en ohållbar situation som måste förändras. Det funkar inte att ständigt tänka att jag får betalt och att jag ska vara lågaffektiv i mitt bemötande av utåtagerande elever. När situationen känns otrygg både på jobbet och under min fritid då är det dags att se till att det blir en förändring. 

I fredags gick jag på ett efterlängtat lov. 

Tidigt på jobbet medan lugnet ännu fanns kvar. Skönt nog blev inte sista arbetsdagen innan jobbet så brutal utan bara halvkaos. 

Två av mina fina. Så skönt att de kan ligga nära varandra och mysa.

Hösten betyder att jag besöker gravarna lite oftare. Jag tycker om tanken på att det lyser levande ljus hos mamma. I år har jag köpt en ny lykta. Som vanligt väljer jag en klassisk svart. 

Jag tycker att Skogskyrkogården här i Skärblacka är väldigt fin och rogivande. Den känns välvårdad och trivsam. 

Så här ser den ut, min nya kabinväska. Bra pris och perfekt funktion. I fredags tog jag den med mig och styrde kosan mot Mjölby. Tid för mig att vara katt och hundvakt åt systerysters pälsklingar och lite egentid för mig. 

Jag tog omvägen till Norrköping och plockade upp Tyra, vi passade på att fika vid Klinga. Freja höll stenkoll på oss hela tiden. 

Min fina tös!

Här är hon, Spikivanten. SiV.

Kubik, en bostonterrier med en fantastisk personlighet. 

I går hade jag Helene här på lunch och senare på kvällen var vi och Veronica på bio. Det blev filmen Downtown Abbey. Den var superbra. Har man inte följt och älskat serien så att man känner karaktärerna och deras historia kan man nog tycka att den var lite intetsägande. 

I dag vaknar jag med nackont och lite ont i halsen. Det brukar ju gå över på en halv dag så jag hoppas att så är fallet även nu. I dag har jag inget speciellt inbokat som jag "måste" göra men det finns sysslor ändå. Stryka, åka till jobbet och lämna in datorn, betala räkningar, promenera hundarna, köpa strumpstuíckor och raggsocksgarn och så givetvis - träna (beroende på hur jag känner mig). 

Önskar er en finfin tisdag. 

När mörkret kommer och lägger sig över oss här i Norden gäller det att hitta ljuset. Det inre eller det yttre eller varför inte, både och...

Dagarna kan vara otroligt vackra. Luften är klar och lätt att andas. Överallt en färgsprakande natur. Måste vara en högre makt som sett till att när vi går in i mörkret så bjuds vi på ett färgsprakande sceneri i de mest varma av färger. Som om det vore en lägereld att samlas kring.

Att ta promenader i trevligt sällskap, att småpratandes gå hand i hand och bara känna, som Mattis i Ronja Rövardotter, livet i sig, borde vara en mänsklig rättighet. Att i mörkret och kylan gå in i höstkokongen tillsammans med de man tycker om. Det är minsann något alla borde få uppleva. Iallafall alla som vill...

Jag som lever läsårsvis istället för kalenderårsvis känner i hela mig att höstlovet är efterlängtat och välbehövligt. Då ska jag ladda med ny energi, mer kraft och styrka så att orken och jobbglädjen räcker ända fram till jullovet. Även om det är tungt på jobbet emellanåt så känner jag varje dag att jag är på rätt ställe. Jag träffar så många härliga elever och många fantastiska kollegor.

Jag har väldigt mycket som är bra och just denna höstdag tänker jag att det uppväger mycket av det jag saknar.

När man får en sjukt märklig kommentar på sitt inlägg.

  Nu är hösten här, på riktigt.  Den är allt. På en och samma gång. Mjuk, hård, varm, kall, grå, färgsprakande, stilla, stormande, mattande, energigivande. Mer än ett Kinderägg. Tre månader av ständiga överraskningar. Jag tänker inte bara på vädret utan även på hälsan, naturen, djuren, barnen, ja helt enkelt allt som tilllhör livet. För mig går bergochdalbanan fortare än vanligt dessa månader. På gott och ont. Just nu lägger jag stor kraft vid att verkligen använda mig av allt jag lärt gällande acceptans, självreflektion och utveckling. Tyvärr blir jag sjukt frustrerad och irriterad över alla bromsklossar som omger mig och som är nöjda. Att vara nöjd är min största skräck. DÅ är man för fasiken färdig. Då är det bara att lyfta på kistlocket och rulla ner. 

Varje dag bär sina egna utmaningar. Som här... Kollegan som ville utmana mig genom att se om jag kom in via förardörren eller om jag behövde krypa via passagerarsidan. Nemas problemas att kliva in vanliga vägen. SÅ Linda, du får köra ännu lite närmare om du vill se mig krypa och klättra. 

Trodde de givit upp men som ett sista rop på bekräftelse klämmer rosen fram knopp efter knopp. 

Nej, man ska inte låte palettbladen blomma då det slukar för mycket energi från bladverket. Men, jag ville så gärna se hur blommorna skulle se ut. Och ja, de var ju faktiskt ganska så fina. 

I lördags var bror och hans fästmö här. Även Susannes fina dotter med pojkvän hängde med. Vilka härliga människor. Skrattet ligger hela tiden så nära och samtalet böljar fram och tillbaka. Precis som jag vill att det ska vara. Jag älskar samtal men kan nog erkänna att om det ständigt ligger på mig att driva det framåt så ger jag upp efter ett tag. Jag är nog mitt tystaste jag på många år på så många plan men har mina samtalsparter som påfyllnad. Och kvällar som den med bror och hans närmaste blir så oerhört värdefull för mig. 

Detta land. Om hösten. Färgerna. Alltså, jag känner mig som mentalt inbäddad i en varm, mjuk filt. 

Göta Kanal vid Norsholm. 

Grensholmsbron. Att stanna, kliva ur bilen, se, lukta, dofta... då laddar jag mina  batterier. Jag vet att jag orkar ännu ett tag, ännu en stund. 

Ozzykatten. Han ska egentligen inte vara på bordet. En regel med modifikation. När det är "skrällen" på bordet är det ett big NO NO. Men annars så bryr jag mig inte. Borden blir hans skyddade plats från hundarna, där har han utsikt och koll. 

Häromdagen fikade jag med en av mina bästa vänner. Prat, kaffe, skvaller, en macka, mer prat och skratt är också en av mina strategier för att orka med det som är motigt. Ni som känner mig vet ju vad det motiga är. Att leva med kronisk smärta betyder till stor del att man måste bli proffs på att planera och hushålla med resurserna. 

Efter ett överaskande regnoväder häromdagen passade jag på att köpa regnjacka åt Freja. Hon accepterar det men är väl inte överförtjust. 

Freja går aldrig så fint i kopplet som när skämströjan är på. 

Tyra är min obotliga slarvmaja. Hon har inte superkoll. Kanske för att hon inte behöver ta hand om konsekvenserna. I onsdags glömde hon en ask på soffbordet, en ask som Freja hittade. Sockerfria halstabletter är ju lite milt axerande för oss människor. Föreställ dig den dosen på en 6 kilos vovve....

   '

I dag köpte jag äntligen, efter lite letande, stoppnålar. Nu kommer jag kunna sy ihop min stickningar. Äntligen.

En gokvällsbild från en lagom rörig hall. Det påminner mig om att jag måste köpa nya klädkrokar samt plocka undan en sisådaär tio par skor som mer hör sommaren till...

Önskar er alla en god fredagskväll.