Att känna och ha känslor är en gåva. Utan olycka finns inte lyckan, utan oron finner du inte ron, utan svaghet finns inte styrkan, utan utanförskap finns inte samhörighet.... ja, ni förstår.

Utan att ha varit ensam vet du inte vad gemenskap är, utan att ha älskat vet du inte vad sorg och saknad är.

Jag har fått känna på hela registret, flera gånger om. Jag har tom blivit stämplad som en sån där "känslomänniska", som känner så mycket. Som om det vore fel. Känslor är ju lika viktiga som att äta och sova. Vi minns väl alla Rumäniens barnhemsbarn?!?

Jag tror att mänskligheten är farligt ute när känslorna dämpas, kvävs och inte visas. Alla behöver närhet, omtanke, beröring, vara saknade och saknas... och beröra... och visa omtänksamhet.

Ni förstår min tanke?

Som jag skrivit förr; vi behöver alla se hela spektrumet av färger för att uppskatta regnbågen. Sen så kan vi ju även uppskatta en färg i taget men ett liv i gråskala vill ingen ha, som inte måste ha det.

För ett antal år sedan gick jag in i en utmattningsdepression utlöst av många olika saker. En fruktansvärd tid. Jag var inte sjukskriven så länge men vägen tillbaka är lång och jag kommer aldrig bli den jag en gång var. Det har varit en lååång sorgeprocess att ta farväl av den person jag var i närmare 35-40 år. Än i dag kan jag säga "ja, sån var jag förr". Lite bitterljuvt.

Nu äntligen tycker jag att dagens Mia är ganska ok. Min sjukdom är i schack, jag orkar jobba, jag kan träna, jag är oftast en good-enough- mamma/matte/vän etc. Men ibland fallerar jag även där.

Jag har lärt mig att det blir så. Jag faller men reser mig igen. Allt kan inte bli perfekt, inte ens bra men nästan alltid helt ok.

De sista veckorna har varit lite bergochdalbana. Väldigt mycket känslor, alltifrån ilska, besvikelse, sorg, saknad, kärlek, ömhet... alla färgerna faktiskt. Hemskt kanske du tänker men, jag ser ju regnbågen.

Nu ska jag bara försöka bena ut några viktiga saker/känslor för mig själv som jag har svårt att förstå. För så är det ofta med oss som har eller haft en depression, vi känner en massa saker men vet inte alltid varför.

Och medan jag låter hjärnans tankar hitta samma våglängd som hjärtat så passar jag på att träna skiten ur kroppen. Jag låter tankar och känslor komma och gå som havets vågor. Inte alltid så skönt då det ofta resulterar i ångest men jag vilar mig i tanken att det går över. Alla hav har sina stormar och varje storm mojnar i sinom tid.


Därefter hoppas jag vara både klokare och bättre, fast det vet man ju inte säkert. Men hoppas kan man ju.

Och mitt i detta vågbrus, den storm jag är i, så ligger en känsla över mig. Som en varm och fuktig yllefilt; jag älskar och jag gör det oerhört mycket, jag känner saknad och jag vågar stå för det. Vad denna känslofilt sen kommer ta mig eller vart livet leder mig har jag ingen aning om.

En sak vet jag dock säkert. Aldrig att jag skulle byta ut en minut av kärlek för rädslan att mista den en dag. Kärlek och sorg är som att väga värdet av euro och kronor  mot varandra. En ganska nätt historia. 

Fredag i dag men med torsdagskänsla då det är jobb i morgon. Dessbättre är det jobb av den mer lättsammare varianten. Hoppas jag. Det kan å andra sidan bli kämpigt att lotsa 40-talet ungar på både tåg, promenadväg till och i schacklokalerna. Jag får även sovmorgon i morgon då tåget inte går förrän strax innan lunch. 

I eftermiddag ska jag lägga lite tid på matlagning. Vuxenmat med kött i. Sånt som jag gillar. Är nog lite hungrig nu för jag känner mig som en av Pavlos hundar. Skolmatsalen bjuder på pyttipanna. En helt ok rätt men när den serveras i skolan så blir det aldrig med stekta ägg vilket jag alltid saknar. 

I kväll ska jag se En man som heter Ove. Har sett fram emot det ett tag. Blir perfekt med filmmys och en film som förmodligen ger ett bättre avtryck än alla andra meningslösa komedier och actionfilmer jag oftast ser. Jag tänkte att det är allmänbildande att se vad som nominerats till två Oscars. 

Efter gårdagens härliga gympass har jag nu en rejäl träningsvärk i både lår, rumpa, vader och mage. Härligt. Är lite sugen på att ta ett pass på gymmet i eftermiddag också. Runt jul var jag ganska less på gymmandet, hade liksom ingen energi. Jag gick dit och gjorde vad jag måste. Nu finns lusten att öka vikterna och även att göra flera övningar på samma muskelgrupp. 

Vad är målet med mitt tränande då? Inte att vare sig gå ner i vikt eller att få synliga muskler. Jag vill bara stärka upp mig, få igång cirkulationen och därmed bättre kunna hantera mina ledbesvär. 

Nu är min rast slut och det är dags att ta tag i den sista hälften av denna arbetsdag. Jag vill passa på att önska dig en skön fredag. Hoppas du får både god mat och härligt kvällsmys, precis som jag ska ha. 

Kram

För ett år sedan gjorde det mesta i kroppen ont. Bäcken, ländrygg, axlar, armbågar, handleder, fötter.... muskelinflammationen blev enorm o resulterade i en mkt lång sjukskrivning från slutet av februari och ända fram till sommaren. Inte 100% hela tiden, men ändå. Och lista på mediciner som läkarna ville trycka i mig var ganska lång.

Jag kämpade. Tungt o jobbigt med smärta och att samtidigt rodda runt en familj. Men så i juni kände jag att nu får det vara nog. Jag måste prova något annat. Så jag köpte gymkort.

Att gå till sjukgymnast har känts futtigt då jag jobbat som yogainstruktör i många år. Kropp o knopp kom liksom inte överens. Men där, i juni, började jag som förr. Väldigt försiktigt, men som förr.

Å det gick bra. Kroppen har totalfel i signalsystemet. Träningsvärk för andra blir sjukdom för mig. Alltså, kroppen tolkar det så. Men nu skiter jag i det. Jag skiter i signalerna för jag vet att nivån är ok.



3-4 gånger styrketräning i veckan, under säsong så cyklade jag ca 4 mil i veckan. Och jag överlevde. Under hösten har jag varit sjukskriven men inte en enda dag för mitt hypermobilitetssyndrom, min EDS.

Det är jävlaranamma stort!!!!

I dag reflekterade jag glatt över att jag varken haltar eller går långsamt i korridorerna på jobbet. Vilken lycka!

Så i dag är jag glad och tacksam för att jag börjar ta tillbaka mitt liv och min kropp och omprogramerar min hjärna.

I dag blev det ett pass med ben, rumpa och mage o.... kanske en gnutta rygg.

I morron är det fredag men det blir som torsdag för jag ska jobba lördag. Ur led är tiden.

En nöjd o glad Mia önskar god natt. Å i morron tar vi nya tag.

Efter ett bra pass kräver kroppen ljummen pastasallad.

Måste brasklappa lite... allt går inte över med tid eller behandling. Sorry om jag i min enfald kränkt någon. Kroniska sjukdomar är ju helt klart en sån grej som inte går över med lite vila. Kanske kan de lindras med behandling men över går de inte.

Fick också en sen kommentar av en vän som skrev så vackert om sitt brustna hjärta. Att läsa det var som att se in i en spegel. Jag tänker nu att mycket kan helas och läka men inte allt.

Sorg och saknad är två bitar som inte kan skojas bort och tiden är ett jävligt dåligt plåster. Så i sådana lägen tänker jag att det handlar om att stå ut, att lära sig hantera det hela. Och att vila sig i tanken, att en dag kommer det kännas bättre

?

Vila är underskattat. Skönt för kropp och själ. I helgen har jag varit en mästare på att vila.

När man är trött och sliten både i själen och dess boning är det viktigt att vila. Just nu vilar jag mig i tanken att allt går över. Inget är statiskt eller permanent, vare sig det gäller magsjuka, förkylning, brustet hjärta, träningsvärk eller ryggont.

Omger mig just nu med de som betyder allt för mig, både tvåbeningar och fyrfota pälsklingar.

Jag har tillförsikt. Det här blir bra. Kan också se fram emot en arbetsvecka på 6 dagar. På lördag åker vi med våra elever på schack4:an. Kan bli riktigt intressant o lärorikt.

Bjuder på en mindre bra självis som blev bombad av Freja. Verkligen tittut över det hela ?

Ja, jag är konflikträdd nåt så alldeles. Tiger hellre, lider o ventilerar med nån enstaka allierad. Jag vet att det här är jättefel, tokigt och ett stort misslyckandekoncept. Jag jobbar på det, på så många plan o på väldigt olika sätt.

Alla har vi "ryggsäckar", packade med stort o smått, lyckligt o olyckligt. Problemet blir när vi dömer varandra utan att veta vad den andra bär i sin ryggsäck. Det kan bli väldigt lätt att såra någon då.

Helt nyligen lyckades jag själv klanta till det. Var lite för självcentrerad och suckade över min dag där jag inte lyckats reda ut vad jag lovat o tänkt. Tyvärr sårade jag någon i mitt klagande. Det blev inte bra. Jag är väldigt ledsen för det. Men.... som tur är för mig, så var personen så storsint att den ville lyssna till min förklaring. Vi kom fram till att vi både misstolkat varandra och situationen. Vi fick ett bra samtal som faktiskt fördjupade vår vänskap. Jag är oerhört glad för det.

Nu åter... i min ryggsäck finns ett obehag för plötsliga utfall, höjda röster, smällande dörrar och snäsigheter. När sådant inträffar regregerar jag 4-5 år och ångesten kommer direkt. Den brutala rädslan jag nu lärt mig leva utan finns trots allt lagrad i min kropp. Det spelar ingen roll om det sker utanför min egen roll. Jag får ångest. Flyktkänslan tar över.

Jag jobbar även på detta men tycker att de som anser sig ha rätten att reagera med gap, skrik och slammer får tänka om. Det finns inga situationer som berättigar att nån beter sig som en skitstövel. Vare sig det är högljutt eller genom en lågmäld söndra/härska teknik

Japp, jag har massor av fel o brister. Jag jobbar på dem. Min fråga blir därför... Hur ser din självinsikt ut, hur hanterar du ditt eget jag?

Jag o min finaste o bästaste vapendragare o goding är ute på roligheter, myspys o trevligheter.

Å vi njuter såååå av att skämmas bort i denna otroliga kyla.

Jag hoppas ni alla hade en fin nyårsafton och passar på att önska er god fortsättning. 

Nu är det vintervitt även i min stad. Vackert, ljust, kallt och ganska så halt. Extra halt blir det ju som bekant där plogbilen hunnit förbi men inte sandningen. Som is faktiskt. Kimmo är helnöjd och rullar sig i lössnön även Freja gillar att skutta runt. För lilltösen räcker det med korta stunder. Hon är lite förvirrad över var hon ska sätta ner sin rumpa och kissa, det blir ju så väldigt kallt om de privata områdena.

I dag har jag mått mycket bättre än i går då huvudvärken från helvetet slog till. Men jag överlevde, som vanligt. Jag har fyllt denna första onsdag på året med att tvätta, laga mat, se på serier, styrketräna, rasta hundarna och köra ett yogapass. Jag är ganska mör just nu.

I morgon är det av upp till Karlstad för att hälsa på storebror och hans flickvän. Ser verkligen fram emot det. Jag är dock lite orolig över att köra. 25 mil i vinterväglag är inte min starkaste gren. Det blir till att ta det lugnt och försiktigt. 

Kimmo får hänga med och träffa sin favorittjej Vicki men Freja får stanna med hundvakten hemma i stan. Det kommer bli jättebra för henne men jobbigt för mig. Jag är liksom inte van att sova utan henne. Älskar ju när hon kryper ner under täcket hos mig och ligger sked.  

Ha nu en bra 13-dags afton i morgon och sätt på broddarna så slipper du hamna på akuten.