Tung måndagsmorgon. Söndagsnatten bar oro, frossa, trassliga lakan runt min svettiga kropp. Åtskilliga gånger sträckte jag ut min hand för att söka tröst i Jonas nacke. Minst lika många gånger kunde jag känna hans varma hand på min axel, stryka över min arm eller bara vila på min mage, straxt under naveln. Inga ord, bara den starka närvaron vi har för varandra.

Det gör ont när livet snubblar och skrapar sina knän i gruset. Skrubbsåren läker och det är lika magiskt varje gång.

Trött och i efterdyningar av morfin och anspänning kröp mitt inre långsamt långsamt bort från den svarta, mörka och skrämmande dy som det omgivets av de senaste dygnen. Det går inte fort och jag vet att det inte är för alltid. Har du en gång mött de mörkaste av skuggor och de hemskaste av tankar, de som river sår inuti dig, ja då vet du. Du vet, att det för var gång behövs allt mindre för att hamna där igen.

Många gånger, nästan varje dag, undrar jag hur min familj och mina vänner orkar med mig och den sjukdomsgloria jag bär. Min älskade, han vars beröring jag är starkt beroende av, säger att han klarar av hur mycket som helst bara jag inte stänger ute honom. Något bra måste jag gjort som förtjänar hans kärlek, utan den hade jag förmodligen inte orkat de sista årens prövningar.

Tid läker det mesta. Ärr kan finnas kvar men smärtan försvinner med tiden. Rent fysiskt är det väl snarare så att själva ärret kan bli helt genomsyrat av känslobortfall. Jag stryker med fingret över det gamla operationsärret och känner absolut inget. Som att dra med fingertoppen över ett brevpapper. Ibland kan jag nästan känna så inne i mig. Det som en gång gjorde så ont är inte längre något problem. Och likt kroppens magiska läkningsförmåga som låter avklippta nerver söka nya vägar kan avslutade relationer hitta nya sätt som känns bra utan vare sig likgiltighet eller smärta.

Den mojnande söndagsstormen övergick till en ljummen bris under måndagen. Allvarsamt samtal med mina barn om de eventuella förändringar som framtiden kräver av oss alla gjorde oss mjuka och kärleksfulla. Förklaringar och förlåt leder krisen till en utvecklingsprocess. Vi växer som människor genom de svårigheter livet bjuder. Barn är barn och de glömmer snabbt ibland krävs tjat och gnat och påminnelser. Det är okej. Det är okej bara du aldrig glömmer att strössla barnen fulla av kärlek.

Mitt förra blogginlägg var drypande av mina rädslor, full av min ångest och otillräcklighet. Lika full blev min inkorg av hjälpande händer och stöd. Det kom från både kända och okända. Uppmuntran från människor jag möter ofta och från de som jag bara lärt känna via den märkliga värld internet skapat.

I dag är ännu en dag med smärta och svårigheter. Skillnaden är att jag tagit mig ut ur skuggan, till ljuset. Mitt hjärtas fokus ligger på tacksamhet och på vad jag har klarat mer än på vad jag inte kunnat göra.

Jag har jobbat trots nattens morfinhallucinationer och att jag behövde stödja mig på en krycka. I dag har jag fått höra mina två elever, som är helt nya i landet och språket, bubbelskratta när vi spelade memory. I dag orkade jag lyssna på min fina tonårstjej som babblade oavbrutet under hemresan på tonårstjejers vis med var och varannan mening fylld av "kolla här", "typ", "asså" och liknande.
Jag har delat min sons lycka över en toppenutflykt med sin klass.

I dag bultar mitt hjärta hårt av längtan efter min Finaste. Hela min kropp saknar varje liten del av hans. Jag vill krypa in i en stor varm kram. Vilken lycka att lyckan och kärleken finns i mig att den bara håller andan lite de där jobbiga dagarna. Och sen, sen är det som om jag tar ett extra djupt andetag och fylls i varje liten cell med det som är meningen med mitt liv. Det gäller bara att aldrig dras ner för länge eller för djupt i det mörka. Jag vet det, nu vet jag det. Jag kan hålla andan och dyka ner men aldrig aldrig för djupt eller för länge.

Skulle så vara fallet vet jag i dag att det finns så många som utan tvekan dyker i och drar upp mig. Att de varsamt lägger ner mig och ger mig konstgjord andning tills jag klarar mig på egen hand igen.

Till alla er som dyker i efter mig, TACK!

Hur lågt kan en människa sjunka? Håll med om att du själv frågat dig det ett antal gånger. Förmodligen har det gällt nån märklig person i din omgivning eller någon du läst eller hört talas om.

Den här helgen har jag själv lyckats ramla ner jäkligt lågt. Så lågt att jag undrar om det möjligtvis är den dysvarta botten jag känner eller om det finns ännu en bit kvar innan jag når dit. Mörkt är det iallafall, riktigt jäkla nattsvart.

Min vecka på jobbet då jag skulle jobbat 25% vilket i mitt fall ger ca 9,25 arbetstimmar visade det sig sen att den verkliga tiden landade på 14,5 timmar. Då har jag inte räknat in den tid jag valde att stanna och fika eller liknande. Utmattade på fredags eftermiddagen dök plötsligt ett födelsedagskalas upp som egentligen skulle hållits på lördagen. Bara att bita i hop, skapligt matt och med endast fem timmars sömn de senaste 48 timmarna.

Kalaset gick skapligt trots att jag inte alls kunde sitta ner under fikat. Trist avslutning bara att de minsta barnens rum blivit drabbad av en orkan när de själva var ute på studsmattan. Inget kul för dem att städa efter andra.

Fredagsnatten bjöd mig dock på fem timmars välbehövlig sömn innan det var dags att gratulera vår åttaåring. Fina killen hade vaknat tidigt men låg och väntade på oss.

På eftermiddagen klappade jag i hop av smärta och var tvungen att vila ett par timmar. Den tiden gav mig orken att ta med man, de stora barnen och hunden på en tur till Tjenbadet. Det fanns både lust och ork att skratta och känns glädje under ett par timmar. Vi passade på att käka pizza på en av stadens pizzerior. Då började gränsen komma eller snarare att nås.

Förmågan att sitta ner nästintill upphör. En kniv sitter i min ländrygg, det strålar smärta över mitt vänstra lår. Att vidröra huden känns som att ta på ett papper. Knäet smärtar, förmodligen av infektionen.

Väl hemma igen på lördagskvällen är det som om all luft går ur mig. Jag orkar inte stå och inte sitta. För en gångs skull lägger jag mig före mina barn trots att jag inte alls gillar det. Helst vill jag se dem ordentligt i säng innan jag själv slår mig till ro. Bara en av många av mina inre regler jag brutit i helgen. För att kunna somna trots det onda tog jag fler "piller" än vad jag egentligen ska.

I morse när jag vaknade kände jag direkt att det onda hade en helt annan karaktär. Som om en bräcka satt mellan två kotor. Varken kaffe eller panocod kunde hjälpa mig. Stilla liggandes på rygg i sängen med tårar rinnande av smärta försökte jag bara andas mig igenom minuterna.

Jonas kom och satte sig på sängen, bekymrad. Bara den lilla lägesförändringen av hans tyngd i sängen fick det att snurra. Där och då insåg jag att jag måste få hjälp. Helst nyss. Att sätta sig i en bil och åka till akuten var inget alternativ. Jag kunde inte ens sitta.

Efter samtal med 1177 blev det bestämt att en ambulans skulle skickas. Herregud! Jag, åka ambulans. Jag varken blödde eller var döende. Jobbigt i själen. Speciellt för mig med mitt kontrollbehov.

När ambulansmännen kom och på sitt lugna sätt visade att jag varken var fånig eller larvig med låg smärtgräns kändes det lite bättre. Efter en dos Ketogan kunde jag tom gå, om än väldigt försiktigt, ut till ambulansen.

Väl på sjukhuset skedde varken under eller mirakel. Efter tre timmar fick jag morfin. Det lättade något men blev inte alls bra. Jag kände mig mest luddig i huvudet. Läkaren var ändå nöjd och vi skickades hem med recept på två varianter av morfin.

En timma efter morfinintaget var smärtan skapligt på igen. Det kändes som en nitlott. Dessutom bör man inte köra bil med de här preparaten i kroppen. Grattis, grattis! Tillbaka på ruta ett. Jag bor på landet. Mitt jobb och mina barns skola ligger 2,5 mil härifrån. Då vi bor i annan kommun får barnen heller inte skolskjuts eller busskort. Jag har alltså inget val än att skjutsa dem och därmed avstå från morfinet.

Läkaren tyckte väl att jag skulle avstå arbete men det går inte. Om jag vill få nån form av ersättning så måste jag jobba då Fk anser mig frisk.

På vägen hem från akuten ringer min dotter och undrar när vi kommer hem och även "om vi ska åka till Mirum och handla Bh" något jag lovade henne i går. Det är ungefär här som jag börjar sjunka ordentligt.

I mitt inre undrar jag om hon missat de där grönklädda killarna som hämtade mig vid elvatiden. När jag kommer hem har jag svårt att ta in att barnen fixat och gjort lite fint medan vi var borta. Att de inte tagit sig nåt att äta under tiden gör mig mer upprörd. Jag får alltså börja med att laga mat. Då pyser de i väg och dukning mm faller på mig.

Nu går det fort nedåt. Paketet på bordet känns allt annat än festligt och roligt. Värken ökar i min rygg för varje minut. Samtidigt berättar sonen om allt de torkat av och att de gått ner med soppåsen till tunnan. Jag förbannar mig själv för att jag curlat dem för mycket genom livet i takt med att jag virvlar allt längre ner i det mörka hålet. Jag påtalar att jag gör allt det där dagligen och att de aldrig tackar mig gör det. Att soppåsen aldrig utvecklar ben och själv tar sig ner till tunnan utan att jag fixar det. Nästan varje dag.

Inom mig kan jag nu notera att jag låter som min egen mamma. Plötsligt förstår jag än mer hennes frustration innan jag tog över hennes sysslor. Något som jag aldrig ville utsätta mina barn för.

Innan jag totalt omsluts av mörkret talar jag om för mina barn att Mors-dag är en jävla skitdag. En dag då man mutar sin mamma att fortsätta curla under resten av året. Sen kommer det en hel del till innan jag går upp till sovrummet.

På rygg i sängen kommer all jävla frustration och besvikelse ur mig i form av hulkande gråt. Jag gråter och snorar som jag inte kan minnas att jag gjort nånsin förr.

I dag var dagen då jag föll igenom. Kanske sårade jag mina barn för all framtid. Men jag har på samma gång svårt att se att jag har nån framtid. Känslan är så stark att barnen har det bättre hos sin far. Då är det nära till skola och kompisar. Kanske behöver de heller inte ta det ansvar som jag börjar bli tvungen att kräva av dem här.

I mitt mörka hål där kroppen gör ondare än vid en förlossning inser jag hur mitt liv kommer bli. Jag kommer bara ha ork till arbete om ens det. Det kan också vara så att jag inte kan bo kvar här längre. Det geografiska avståndet till jobb och skola tar för mycket energi. Måste jag flytta kanske även min relation är över.

Tusen tankar...massor av rädslor trängs i mig.

Du som ibland möter mig... du ser en ganska pigg tjej som gärna raljerar och skämtar om allt och inget. Du ser kvinnan som gått upp i vikt, som verkar lite lat, som ändå lägger tid på smink och sånt. Så klart det är henne du ser. Jag väljer när jag vill visa mig och jag gör det vara de dagar jag mår mindre dåligt.

De dåliga dagarna bara ligger jag. Andas och dåsar bort några minuter här och där. Äter fil och flingor till lunch för det går snabbast. Dricker gårdagens vatten ur glaset för att slippa hämta nytt. De dåliga dagarna står jag på knä lutad över sängen och söker lindring i gungningarna.

Då jag vet att det aldrig går att veta vilka dagar som är bra så kan vi aldrig planera bjudningar och aktiviteter. Vi kan aldrig tacka ja till fester och resor utan förbehållet "om Mia är ok den dagen".

Idag är dagen jag känner att jag inte vill mer. Det är en dålig dag, rent urusel faktiskt. Kanske är det en bättre dag i morron. Jag hoppas på det. Tyvärr är de dåliga dagarna nu så många och kommer så ofta att jag får hoppas på bra timmar.

De bra timmarna kommer nu så sällan att kämpande knappt är värt dem ens...

Hoppet är det sista man ger upp tom här nere på botten. Så, nu vet ni att idag är dagen då jag skönj riktigt jäkla lågt.

Hur lågt kan en människa sjunka? Håll med om att du själv frågat dig det ett antal gånger. Förmodligen har det gällt nån märklig person i din omgivning eller någon du läst eller hört talas om.

Den här helgen har jag själv lyckats ramla ner jäkligt lågt. Så lågt att jag undrar om det möjligtvis är den dysvarta botten jag känner eller om det finns ännu en bit kvar innan jag når dit. Mörkt är det iallafall, riktigt jäkla nattsvart.

Min vecka på jobbet då jag skulle jobbat 25% vilket i mitt fall ger ca 9,25 arbetstimmar visade det sig sen att den verkliga tiden landade på 14,5 timmar. Då har jag inte räknat in den tid jag valde att stanna och fika eller liknande. Utmattade på fredags eftermiddagen dök plötsligt ett födelsedagskalas upp som egentligen skulle hållits på lördagen. Bara att bita i hop, skapligt matt och med endast fem timmars sömn de senaste 48 timmarna.

Kalaset gick skapligt trots att jag inte alls kunde sitta ner under fikat. Trist avslutning bara att de minsta barnens rum blivit drabbad av en orkan när de själva var ute på studsmattan. Inget kul för dem att städa efter andra.

Fredagsnatten bjöd mig dock på fem timmars välbehövlig sömn innan det var dags att gratulera vår åttaåring. Fina killen hade vaknat tidigt men låg och väntade på oss.

På eftermiddagen klappade jag i hop av smärta och var tvungen att vila ett par timmar. Den tiden gav mig orken att ta med man, de stora barnen och hunden på en tur till Tjenbadet. Det fanns både lust och ork att skratta och känns glädje under ett par timmar. Vi passade på att käka pizza på en av stadens pizzerior. Då började gränsen komma eller snarare att nås.

Förmågan att sitta ner nästintill upphör. En kniv sitter i min ländrygg, det strålar smärta över mitt vänstra lår. Att vidröra huden känns som att ta på ett papper. Knäet smärtar, förmodligen av infektionen.

Väl hemma igen på lördagskvällen är det som om all luft går ur mig. Jag orkar inte stå och inte sitta. För en gångs skull lägger jag mig före mina barn trots att jag inte alls gillar det. Helst vill jag se dem ordentligt i säng innan jag själv slår mig till ro. Bara en av många av mina inre regler jag brutit i helgen. För att kunna somna trots det onda tog jag fler "piller" än vad jag egentligen ska.

I morse när jag vaknade kände jag direkt att det onda hade en helt annan karaktär. Som om en bräcka satt mellan två kotor. Varken kaffe eller panocod kunde hjälpa mig. Stilla liggandes på rygg i sängen med tårar rinnande av smärta försökte jag bara andas mig igenom minuterna.

Jonas kom och satte sig på sängen, bekymrad. Bara den lilla lägesförändringen av hans tyngd i sängen fick det att snurra. Där och då insåg jag att jag måste få hjälp. Helst nyss. Att sätta sig i en bil och åka till akuten var inget alternativ. Jag kunde inte ens sitta.

Efter samtal med 1177 blev det bestämt att en ambulans skulle skickas. Herregud! Jag, åka ambulans. Jag varken blödde eller var döende. Jobbigt i själen. Speciellt för mig med mitt kontrollbehov.

När ambulansmännen kom och på sitt lugna sätt visade att jag varken var fånig eller larvig med låg smärtgräns kändes det lite bättre. Efter en dos Ketogan kunde jag tom gå, om än väldigt försiktigt, ut till ambulansen.

Väl på sjukhuset skedde varken under eller mirakel. Efter tre timmar fick jag morfin. Det lättade något men blev inte alls bra. Jag kände mig mest luddig i huvudet. Läkaren var ändå nöjd och vi skickades hem med recept på två varianter av morfin.

En timma efter morfinintaget var smärtan skapligt på igen. Det kändes som en nitlott. Dessutom bör man inte köra bil med de här preparaten i kroppen. Grattis, grattis! Tillbaka på ruta ett. Jag bor på landet. Mitt jobb och mina barns skola ligger 2,5 mil härifrån. Då vi bor i annan kommun får barnen heller inte skolskjuts eller busskort. Jag har alltså inget val än att skjutsa dem och därmed avstå från morfinet.

Läkaren tyckte väl att jag skulle avstå arbete men det går inte. Om jag vill få nån form av ersättning så måste jag jobba då Fk anser mig frisk.

På vägen hem från akuten ringer min dotter och undrar när vi kommer hem och även "om vi ska åka till Mirum och handla Bh" något jag lovade henne i går. Det är ungefär här som jag börjar sjunka ordentligt.

I mitt inre undrar jag om hon missat de där grönklädda killarna som hämtade mig vid elvatiden. När jag kommer hem har jag svårt att ta in att barnen fixat och gjort lite fint medan vi var borta. Att de inte tagit sig nåt att äta under tiden gör mig mer upprörd. Jag får alltså börja med att laga mat. Då pyser de i väg och dukning mm faller på mig.

Nu går det fort nedåt. Paketet på bordet känns allt annat än festligt och roligt. Värken ökar i min rygg för varje minut. Samtidigt berättar sonen om allt de torkat av och att de gått ner med soppåsen till tunnan. Jag förbannar mig själv för att jag curlat dem för mycket genom livet i takt med att jag virvlar allt längre ner i det mörka hålet. Jag påtalar att jag gör allt det där dagligen och att de aldrig tackar mig gör det. Att soppåsen aldrig utvecklar ben och själv tar sig ner till tunnan utan att jag fixar det. Nästan varje dag.

Inom mig kan jag nu notera att jag låter som min egen mamma. Plötsligt förstår jag än mer hennes frustration innan jag tog över hennes sysslor. Något som jag aldrig ville utsätta mina barn för.

Innan jag totalt omsluts av mörkret talar jag om för mina barn att Mors-dag är en jävla skitdag. En dag då man mutar sin mamma att fortsätta curla under resten av året. Sen kommer det en hel del till innan jag går upp till sovrummet.

På rygg i sängen kommer all jävla frustration och besvikelse ur mig i form av hulkande gråt. Jag gråter och snorar som jag inte kan minnas att jag gjort nånsin förr.

I dag var dagen då jag föll igenom. Kanske sårade jag mina barn för all framtid. Men jag har på samma gång svårt att se att jag har nån framtid. Känslan är så stark att barnen har det bättre hos sin far. Då är det nära till skola och kompisar. Kanske behöver de heller inte ta det ansvar som jag börjar bli tvungen att kräva av dem här.

I mitt mörka hål där kroppen gör ondare än vid en förlossning inser jag hur mitt liv kommer bli. Jag kommer bara ha ork till arbete om ens det. Det kan också vara så att jag inte kan bo kvar här längre. Det geografiska avståndet till jobb och skola tar för mycket energi. Måste jag flytta kanske även min relation är över.

Tusen tankar...massor av rädslor trängs i mig.

Du som ibland möter mig... du ser en ganska pigg tjej som gärna raljerar och skämtar om allt och inget. Du ser kvinnan som gått upp i vikt, som verkar lite lat, som ändå lägger tid på smink och sånt. Så klart det är henne du ser. Jag väljer när jag vill visa mig och jag gör det vara de dagar jag mår mindre dåligt.

De dåliga dagarna bara ligger jag. Andas och dåsar bort några minuter här och där. Äter fil och flingor till lunch för det går snabbast. Dricker gårdagens vatten ur glaset för att slippa hämta nytt. De dåliga dagarna står jag på knä lutad över sängen och söker lindring i gungningarna.

Då jag vet att det aldrig går att veta vilka dagar som är bra så kan vi aldrig planera bjudningar och aktiviteter. Vi kan aldrig tacka ja till fester och resor utan förbehållet "om Mia är ok den dagen".

Idag är dagen jag känner att jag inte vill mer. Det är en dålig dag, rent urusel faktiskt. Kanske är det en bättre dag i morron. Jag hoppas på det. Tyvärr är de dåliga dagarna nu så många och kommer så ofta att jag får hoppas på bra timmar.

De bra timmarna kommer nu så sällan att kämpande knappt är värt dem ens...

Hoppet är det sista man ger upp tom här nere på botten. Så, nu vet ni att idag är dagen då jag skönj riktigt jäkla lågt.

Att falla precis innan målsnöretär allt annat än kul. Deltar du i ett maratonlopp och faller 10 meter innan mål bryr sig förmodligen varken du eller publiken in hur de dryga fyra milen innan har gått. Allt man minns är att man föll och aldrig nådde målet.

Lite så känns mitt liv. Jag faller i nio fall av tio platt till marken innan dagen är slut. Liggandes där minns jag inte längre allt jag klarat av att göra under dagen.

Det här är lite typiskt människor som brunnit, eller varit drabbade av "duktighetssyndromet" och sedan blivit tvungen att ändra sin livsstil.

I den "rehabgrupp" som jag ingår i är detta slående för oss alla. Vi har alla jobbigt med att sänka ribban och sätta rimliga mål. Fokus läggs på det vi gör och gjort, inte på det vi inte klarade.

Jag tror att många borde fånga stunderna och bara vara istället för att göra. Det här är något jag jobbar hårt med mig själv kring. Vissa dagar går det bättre än andra. Tyvärr är mina "systrar" i befolkningen de som sabbar det hela allra mest. Ständigt matas man med information om allt de gjort o ska göra. Det är allt från renoveringar till planteringar. O vet ni vad de värsta är? Jag faller också ner i det här görande träsket lite då å då.

Ibland pratar jag med min älskling om sånt här. Han kräver aldrig att jag ska göra något, de kraven ställer jag ju så bra på mig själv.

I helgen blev det hela väldigt synbart. Barnlösa som vi var tog bi en spontan tur ut på Vikbolandet. Vid en vacker hage stannade vi och klev ur. Med en filt u det armen letade vi upp nästa platsen att bara "ligga och vara" på.

Man skulle kunna se det som två timmar kastade i sjön men.... Jag tror inte att jag, när jag blivit gammal kommer säga "å vad jag ångrar att jag inte städade mer o oftare".

Min mamma sa ofta "vad gör det om 100 år". Klokt! Lätt att förstå men knepigare att följa. Jag ska ändå försöka. Hur tänker du göra?

Att falla precis innan målsnöretär allt annat än kul. Deltar du i ett maratonlopp och faller 10 meter innan mål bryr sig förmodligen varken du eller publiken in hur de dryga fyra milen innan har gått. Allt man minns är att man föll och aldrig nådde målet.

Lite så känns mitt liv. Jag faller i nio fall av tio platt till marken innan dagen är slut. Liggandes där minns jag inte längre allt jag klarat av att göra under dagen.

Det här är lite typiskt människor som brunnit, eller varit drabbade av "duktighetssyndromet" och sedan blivit tvungen att ändra sin livsstil.

I den "rehabgrupp" som jag ingår i är detta slående för oss alla. Vi har alla jobbigt med att sänka ribban och sätta rimliga mål. Fokus läggs på det vi gör och gjort, inte på det vi inte klarade.

Jag tror att många borde fånga stunderna och bara vara istället för att göra. Det här är något jag jobbar hårt med mig själv kring. Vissa dagar går det bättre än andra. Tyvärr är mina "systrar" i befolkningen de som sabbar det hela allra mest. Ständigt matas man med information om allt de gjort o ska göra. Det är allt från renoveringar till planteringar. O vet ni vad de värsta är? Jag faller också ner i det här görande träsket lite då å då.

Ibland pratar jag med min älskling om sånt här. Han kräver aldrig att jag ska göra något, de kraven ställer jag ju så bra på mig själv.

I helgen blev det hela väldigt synbart. Barnlösa som vi var tog bi en spontan tur ut på Vikbolandet. Vid en vacker hage stannade vi och klev ur. Med en filt u det armen letade vi upp nästa platsen att bara "ligga och vara" på.

Man skulle kunna se det som två timmar kastade i sjön men.... Jag tror inte att jag, när jag blivit gammal kommer säga "å vad jag ångrar att jag inte städade mer o oftare".

Min mamma sa ofta "vad gör det om 100 år". Klokt! Lätt att förstå men knepigare att följa. Jag ska ändå försöka. Hur tänker du göra?

En stor portion vilja och en massa tålamod är det som krävs av mig just nu. Jag har börjat jobba så smått, 25% på papperet men det blir lite mer i verkligheten. Om jag dyker upp en halvtimma innan jobbstart så får jag givetvis nåt att ta tag i. Inte bra. Visst jag klarar av det men jag får ju bara betalt för 25%.

I morse var det tungt. Ryggen smärtade ochh knäet är inget vidare. Jäkla infektion som inte släpper taget. Rent fysiskt ville jag bara vara kvar hemma men resten av mig vill jobba nåt så alldeles mycket. Jag blir så himla glad av att träffa mina arbetskamrater och eleverna. Skönt att för en stund få vara någon annan än den som är sjukskriven och har ont.

Att jag var så sliten i morse är givietvis ett resultat av gårdagen. Jobb ett par timmar, sedan rehabgruppen (som jag kallar den) och ett par turer på min röda moppe. Jag älskar att susa fram lite lagom långsamt på moppen. Jag hinner se det mesta och känner naturens alla dofter. En hel del avgaser lyckas jag också dra i mig när jag puttrar omkring inne i byn. Det gör mig inget alls, jag har alltid älskat doften av avgaser.

I dag är vädret allt annat än behagligt. Det är inte kallt men mulet och kvavt. Åskan har rullat ordentligt ett par gånger de senaste timmarna. Gråväder gör mig trött och lusten att ta tag i saker och ting blir närmast obefintlig. Då är det bra att jag har den där viljan. Oxe som jag är så finns det två egenskaper som utmärker sig extra mycket, envisheten och långsintheten. Kan jag bara använda dessa två egenskaper till goda saker så ska nog det mesta i livet lösa sig.

Nu är det straxt dags för en liten runda i tvättstugan. Det är verkligen en syssla som aldrig sinar.

Jag känner en sån otroligt stor tacksamhet, kanske lite extra nu i kväll. Jag har de jag älskar allra  mest runtomkring mig. Känner mig trygg och har tilltro till framtiden. Med mitt bagage så är det inte ofta livet känns så lätt. Jag känner min oerhörda smärta i ryggen och mitt infekterade knä brinner ändå spirar lust och engagemang i mig.

Helgen har laddat mig med massor av energi. Först ett firande där Jonas hade dukat en vacker bricka med kaffe, kaka, bubbeldricka, jordgubbar och blommor plockade från vår egen tomt. Min älskade Karro dök upp med present både från henne och från vårt jobb. Jag blev så glad, kände mig så speciell.

När våra småkillar blivit återlämnade till sin mamma tog vår resa mot Dalarna fart. Jag ville visa Jonas en liten del av mitt förflutna som var lycklig och viktig för mig. Falun var resans mål men resan var målet, inte målet i sig. 5 timmar i bilen och många pauser för att jag skulle klara det men fram kom vi. God mat, vacker promenad och löjligt härligt turistande stod på programet.

Utan att vara för detaljerad kan jag säga att min 40-årsdag blev den finaste av födelsedagar. Glada, vackra, ljusa, underbara, sköna och härliga minnen skapades i helgen. Jag stoppar dem i min ryggsäck och inser att glada minnen är lätta att bära.

När helgen sen tog slut, alldeles för tidigt hämtade vi upp mina barn och vovven som mina barns pappa så snällt tagit hand om. Jag blir nästan fnissig när jag tänker på hur jag på nåt lustigt sätt lyckats få denna pälsallergiska man att husera vår hund under ett par dygn. Dessutom berättade mina kids att "Pappa och Kimmo bondade", han tom pussade på hunden. Jösses i havet och allt det där... Men, jag tror jag ska vara försiktig med att låna ut min gula, fyrfota vän. Han var inte helt i form i går kväll. Rastlös vandrade Kimmo runt, inte ville han ligga hos mig heller.... Antingen ville han straffa mig för jag lämnat bort honom eller så var det så enkelt att han saknade sin nya husse.

I dag var det dags för skola för barnen. Jag har haft möte med arbetsgivare, personalkontor och skyddsombud. Inget trevligt göra men jag tror att det kommer leda till något bra. Jag är bra jobbsugen nu.

I bästa "våga-vägra-måndag-stil" åt vi sent i dag. Grillad fläskfilé, rotfruktsgratäng och kryddsmör tillsammans med en kall öl har satt ribban. Jag vill hålla kvar i romantiken, omtänksamheten och glädje. Å kan det bli annat än glädje med mina två busiga ungar. Som vi skämtat och skrattat under middagen. Jag älskar mina barn och det är så härligt att skämta, skoja och busa med dem.

Nu är klockan mycket och det är dags för kvällsläsning. Jag läser och Jonas masserar mina fötter. Underbar stund som betyder så mycket för mig.

Jag är tacksam för min stund här på jorden. Nu är det dags att ännu mer fylla dagarna med liv och inte tvårtom. Jag ska vara rädd om min tid, för jag vet inte hur mycket tid jag har.

Klockan är halv tolv, och allt är lugnt...