När man jobbar så är det så gött när veckan närmar sig fredagen. Man längtar och planerar med familjen vad som ska ätas och drickas, kollar upp vad det är på tv eller om man ska hyra en film. Jag saknar den där känslan. Alla dagar är arbetsdagar, eller kanske lediga daga, men allra mest tunga arbetsdagar när man är sjukskriven. Inte ens Valborgsmässoafton kan få mig att känna fredagspirret. Det enda som uppstår i mig är en otroligt tom känsla. Tokigt jag som egentligen älskar den där lilla guldkanten på tillvaron.

På facebook och instagram börjar nu bilder läggas upp med vackra och välfylllda vinglas, glödande grillar och dingnande middagsbord. Jag vet hur det är, jag har också laddat upp många sådana bilder. Det är så kul och mysigt och jag känner glädje för att mina arbetande vänner får en bra och skön kväll med förhoppningsvis en sovmorgon i morron. Jag saknar att kunna känna så. Givetvis har jag möjlighet att ta tag i det och "festa till det lite" här hemma men just nu tar det för mycket energi. Jag har provat och jag vet inte om det är värt det. Har jag inte mina barn här, om jag är ensam en hel dag så kan jag lika gärna leva på yougurt och flingor eller kanske ett par knäcke. Det passar ju dessutom min plånbok alldeles utmärkt. Den enda guldkant jag får i min tillvaro verkar vara av kattguld.

I kväll kommer det eldas en del tunt om i landet. Jag hoppas att blåsten hinner mojna lite innan det är dags att sätta fyr. I värsta fall kan det ju vara så att mer än bara rishögen tar eld och det vore ingen bra start på våren...

 Nu lyfter jag min tekopp och säger skål och hoppas på en vacker kväll.

Ofta har jag liknat livet i stort och människor i smått som olika pussel. Många små bitar i olika färger och nyanser ska fogas samma för att ge oss en hel bild. Ju fler bitar vi har desto lättare att bedöma om man gillar motivet.

Sorgligt nog har jag aldrig fått möjlighet att utveckla en vuxen relation till mina föräldrar. Ni vet, först är man barn och helt beroende av sina vårdnadshavares välvilja. Sedan kommer tonårstiden då jag egentligen skulle brutit mig loss och gjort uppror, den biten hos mig kom nog först efter 20 års åldern. Så kom studier på annan ort i vägen, relationer utvecklas dåligt om man bara ses ett par timmar någon gång i månaden. Kanske var det inte ens så ofta jag träffade dem.

När jag väl flyttat hem igen tog mitt jobb mycket uppmärksamhet och sedan kom mitt första barn. Ungefär då började min mamma bli allvarligt sjuk. När en person blir sjuk blir relationen väldigt snedvriden, den är fylld av oro, skuldkänslor och en rejäl protion ångest. Min mamma ville heller aldrig "vara till besvär". Min pappa å andra sidan var till väldigt mycket besvär men insåg nog inte ddet själv. Även han blev ju allvarligt sjuk vid den tid när vår relation skulle fördjupas och bli mer jämlik. Båda mina föräldrar dog på tok för tidigt och i dag kan jag känna att det var så mycket som blev osagt, outrett och utan avslut.

Nu har jag börjat samla pusselbitar från andra människor, deras uppfattning av mina föräldrar. I går var jag hemma hos min faster som älskade sin bror, min far, väldigt mycket. Hon hade en hel del att berätta, både om min far och min mor, från tiden innan jag eller mina syskon ens fanns till. Jag lyssnade, kände igen och fick en ännu mer fördjupad förståelse över hur saker kunde bli så fel som de blev. Det gör ont ända in i hjärteroten att det faktiskt gick totalt över styr. Det är riktigt hemskt när min faster berättar att min pappa erkänt att han ljög från första gången han träffade min mamma ända fram till slutet. Det gör också ont att veta att jag, som bara var ett barn på den här tiden, visste att något var oerhört fel men min mamma hade stora skygglappar på. Jag kan inte köpa förklaringen att min mamma litade på min pappa, att hon hade förtroende för honom. Kan en 12-åring se att det är fel ska väl även en 40-åring göra det? Eller?

Nu är jag i den åldern min mamma var när hon blev sjuk, och när fasaden började rämna. Kanske är det en av anledningarna till att jag är nyfiken, intresserad och i behov av att samla i hop fler pusselbitar. Funderingar över arv och miljö lägrar sig. Jag har mer än en gång skämts över vad min far gjorde. Han ljög, lånade pengar av vänner och släktingar som han sällan betalade igen, stal och ljög om och om igen. Jag vet att jag absolut inte bär skuld i det här men jag kommer alltid att bära minnen av den här tiden och alltid känna mig sviken. Hur kan någon bära sig åt så här när man har fru och tre barn? Det här gör det väldigt svårt för mig att lita på någon.

Nu är jag nog inne på ett viktigt spår. Jag söker svar på var mina "mörka sidor" kommer ifrån. Min ständiga oro för ekonomin, min rädsla för att öppna mig för den jag lever med, min oförmåga att kunna be om hjälp eller att ta emot hjälp. Jag vill inte alls skylla ifrån mig på någon för att kunna säga "å sån här är jag och det är inte mitt fel". Jag har själv för länge sedan funnit mina brister (en hel del av dem iaf) och jobbar jäkligt hårt för att ändra mig.

Alla barn tänker nog mer än en gång att "När jag får barn ska jag inte göra så som mina föräldrar gjorde". Somliga saker är lättare att undvia eller göra annorlunda andra saker kan vara knepigare att reda ut. Värst är nog när jag starkt kännar att jag vill ge mina barn vissa saker eller upplevelser jag själv inte hade när jag var liten och så går det inte. Då kan det göra riktigt ont, jag vill så gärna men har inte förmågan. Då måste jag verkligen stålsätta mig och tänka att jag ändå blev en skapligt fungerande människa trots allt. Eller så vänder jag på myntet och tänker att kanske just "tack vare" så kommer mina barn bli helt ok.

Det spelar nog ingen roll hur man än gör, ens barn kommer nog alltid, vid nån tidpunkt i livet, anklaga sina föräldrar för en taskig barndom.Vissa perioder i livet behöver man få grotta ner sig och lyfta bort frågetecken. Och vi som är barn kommer alltid att kunna välja hur vi minns vår barndom. Ibland kan det vara klokare att välja de lyckliga pusselbitarna eller iallafall se till att låta dem ta störst plats i helhetsbilden.

"Människor är som pusselbitar, det finns alltid två som passar i hop"

Jäklar i havet vad det blåser i dag. Jag tror nästan att taket ska flyga i väg. Inte ens katterna verkar vilja lämna stugvärmen för att bege sig ut. I dag känner jag mig tacksam efter en natt med skapligt sammanhängande sömn. Tänk att man kan vänja sig vid att vakna varannan timma. Inte förrän jag sovit så som i natt förstår jag hur slitande det är att ständigt vara lite dåligt utsövd, att vandra runt med en ständig bakfyllekänsla.

I dag är det Valborgsmässoafton men vi har inga planer. Vädret inbjuder inte heller till några mysiga aktiviteter utomhus. Det är lite som med midsommarväder, man vill så gärna att det ska vara bra så man gör vad som helst för att äta utomhus, grilla, sippa vin eller leka lekar... trots att det blåser halv storm och regnar småspik på tvären.

Ingen vill vara ute och gå i motvinden, tänk så enkelt och bra det skulle vara om man bara kunde vända håll, få blåsten i ryggen. En rejäl skjuts i framåt.... men det funkar ju inte för då kommer man ju åt ett helt annat håll än man tänkt sig från början. Endast döda fiskar simmar medströms... fast ibland är det ju så himla görgött att bara slappna av och glida med, vidare dit livet tar en.

Några få saker verkar jag har förstått rätt och ha grepp om. Jag vet att jag har jäkligt ont i ryggen och i mitt bäcken. Jag vet att jag inte klarar att göra vissa saker som att bädda, tömma diskmaskinen, bära tvättkorgen, sova en hel natt, dammsuga, sitta i en bil längre tid än 30 minuter, städa, gå på bio, träna på gym, klara mig utan värktabletter, hålla mig till den röda tråden när jag pratar, komma i håg namn och ord, ja listan kan bli riktigt lång.

Jag vet också att läkaren anser mig vara så dålig att han inte tycker att jag ska arbeta alls just nu. Han tycker att jag i lugn och ro ska gå igenom den smärthanteringskurs som ingår i min rehabiliteringsplan. Jag vet att terapeuterna tycker att jag ska acceptera ett liv med ständig smärta och att de finns där för att ge mig verktyg att hantera först och främst min vardag som mamma för att sedan långsamt komma tillbaka till mitt arbete. Jag vet alldeles bestämt att jag vill tillbaka till just min egen arbetsplats, jag vet också att mitt jobb är det bästa man kan ha.

Det jag inte riktigt har fått grepp om är varför försäkringskassan anser att mina besvär inte är tillräckliga för att få sjukpenning. Deras riktlinjer säger att jag kan klara "ett på arbetsmarknaden vanligt förekommande arbete".  Vilket arbete det skulle kunna vara kan de inte svara på. Sen blir allt lite luddigt men jag tror att det är så här: Om jag inte får sjukpenning och inte heller kan få andra/lättare arbetsuppgifter på min egen arbetsplats så måste jag ställa min arbetskraft till förfogande. När beslutet blir definitivt så måste jag alltså gå till arbetsförmedlingen och anmäla mig där. Undrar hur snart jag kan få A-kassa? Kan man få det retroaktivt? Nästa stora fråga är ju om nån överhuvudtaget vill anställa någon som inte kan sitta mer än 10 minuter i taget, inte kan gå speciellt långt, inte kan lyfta, bära, hålla flera bollar i luften, vrida sig, tja.... du hajjar va?

Den mest akuta frågan är väl hur jag löser månadens räkningar och hur jag gör för att få mat i kylen. Själv kan jag leva på nästan ingenting men det funkar dåligt om man har två hungriga barn. Givetvis vill jag tillbaka till mitt jobb, helst i morron. Det som krävs för att det ska fungera är att jag blir av med det som gör ont. Jag har inte valt det här, jag har inte valt ensamhet och isolering, jag har inte valt att missta ca 5000 kr i månaden. Tänk så mycket pengar det blir på ett halvår. Jag har inte kunnat få nån diagnos. Vänner i min rehabgrupp har varit hemma 2,5 år (diagnos diskbråck), 5 år (fibromyalgi) och 3 år (whiplashskada) utan att ha samma strul som jag. Jag kan nästan bli avundssjuk, de vet vad som är felet. De kan söka prognoser och hitta stödgrupper medan jag svävar i det grå. Hör inte hemma nånstans och ständigt med en känsla av att vara misstrodd.

Många stunder kan jag känna hopp och glädje över det lilla jag faktiskt klarar av. Mycket tack vare att Jonas är en sån jäkel till kämpe och att han ständigt tror att allt löser sig. Många är dock de svåra stunderna när det gör så förbannat ont att jag lätt skulle kunna sälja min själ till djävulen för den minsta lilla lindring. Jag skriver inte det här för att få ryggdunkningar eller att ni ska tycka synd om mig. Jag skulle bara vilja ha lite lugn och ro.

En av de som "behandlar" mig sa på ett så bra sätt i dag lite hur jag önskar att det skulle vara. "Maria, du behöver lugn och ro, inte behöva oroa dig för den ekonomiska biten, speciellt inte nu när du går en behandling. Du verkar så motiverad och taggad att hantera det här och skulle ha stora chanser att återgå till arbetet bara du får tid att acceptera, sörja och ta nya tag. Du ska ju faktiskt säga adjö till den du en gång varit och börja tycka om den du är nu".

En dag som denna är det lite tyngre än vanligt. Jag har haft möte med fackets skyddsombud, varit på rehab och suttit i en del tunga samtal med försäkringskassa och vårdcentral. Sådant suger energin ur mig, den lilla energi jag har och som jag borde få lägga på mig själv och min familj. Känslan just nu är att samhället skiter i hurvida jag fungerar som mamma och sambo bara jag klarar att gå till jobbet och få min lön så att jag kan betala skatt. Vad är det som gjort att de sjuka ska granskas så hårt och hela tiden misstänkas, som om vi lurar till oss läkarintyg för att vi är lata eller arbetsskygga.

Jag är allt annat än arbetsskygg och lat, snarare tvärtom. Just därför är det extra svårt att behöva inse att jag aldrig mer kommer kunna göra allt jag gjorde förr, göra lika mycket eller lika snabbt. Jag kommer alltid att få väga för och emot, prioritera och sålla, både bland måsten och roligheter. Du får tycka vad du vill men innan du dömer mig, pröva att gå i mina skor en vecka... eller varför inte bär mitt onda ett par dygn... då kanske domen blir någorlunda rättvis.

Grå, är ordet för dagen. Ute är det gråväder med regn. Jag känner mig genomskinligt grå och kroppen känns som en smärtande grå disktrasa. En neredag helt enkelt. Enklast just nu vore att krypa ner i sängen, låta rullgardinen vara nere och bara slumra bort i nån slags dvala.

När jag börjar räkna i mitt huvud så inser jag att på tre veckor har jag inte gjort något som kan räknas som socialt. Jag har varit på två utvecklingssamtal, på mina möten med sjukgymnast och läkare men det är också allt. Det är dags att tvinga i väg mig på något. Annars kommer jag mista förståndet fullkomligt.

När jag kommer i det här läget är det lätt att tappa greppet. Att tycka om mig själv blir svårt. Att någon annan skulle kunna tycka om mig känns helt befängt. När jag mår så här tycker jag inte att jag tillför något till andra människor utan drar mig undan och stänger in mig själv. Det går inte att "skärpa sig" eller "rycka upp sig". Tung i kroppen, en elefant på bröstkorgen och bromsolja i hjärnan.

Sådana här dagar blir det inte lätt att leva med mig eller att vara nära mig. Jag vet att det bästa vore att berätta hur det är, öppna upp och ta emot den omtanke och kärlek som finns men jag har liksom inte den möjligheten. Jag är som en liten arg, ledsen och sorgsen igelkott med taggarna utåt.

Nu gäller det att jag tar tag i mig själv. Gör mig i ordning och gör något trots att jag inte vill. Om skalet ser ut som vanligt kanske själen kan komma tillbaka i ett mera normalt läge.

Att bli hållen om och få viska,  jag älskar dig..

Att få höra; jag älskar dig med...

Att glömma allt runt omkring när läppar möts...

Att få se in i ögon som glittrar...

Att få en klapp på rumpan...

Små, små ting i vardagen räcker långt

Närhet

Omtanke

Skratt

En kram

En kyss

Min lilla hand i din varma

Det är kärlek för mig

"En olycka kommer sällan ensam", är ett välanvänt uttryck. När det händer nåt som är mindre bra så är det lätt att radarn ställs in på sökande efter problem. Så är det iallafall för mig. Det är som om allt som kan gå galet gör det. Man kramar en snöboll, släpper den nerför slänten och sen rullar problemet iväg. Innan den stannar har den dragit på sig massvis som gör bollen lämpad till bottenboll på världens största snögubbe.

När det här händer måste jag uppbåda all min styrka och kraft för att bromsa och bryta ner problemet. Det är inte alltid jag klarar det själv. Jag får göra som våren. Våren tar ju hjälp av solens värmande strålar för att smälta bort snö och is. Jag tar hjälp av alla jag älskar och som älskar mig.

I går var en riktig skitdag. Inget har löst sig till i dag men kanske jag fått lite mer kraft och beslutsamhet. Jag sov bra under natten men vaknade redan vid femtiden. Tankarna snuddade bara vid Försäkringskassan och så drog det i väg. Hela kroppen reagerar, hjärtklappning och ångest. Det räcker inte med att ha kroniska smärtor utan jag måste få lite annat trassel också.

Tillsammans med Jonas har jag resonerat och funderat, om hur vi ska gå vidare.  Utan honom skulle jag inte orka. Jag är lite extra svag just nu för det har hänt lite andra tråkigheter som suger energi. Och det är nu jag förvånar er genom att inte skriva vad. Det finns  saker som tom jag inte lämnar ut.

När jag bloggar gör jag ju det för min skull. Jag skriver inte för att få fler följare eller besökare. Min mening är inte att såra någon eller att lämna ut någon. Alla sanningar har flera sidor, min-din-och den rätta. Givetvis ligger det mig närmast att skriva min sanning. Jag har tillbringat många timmar hos kurator, beteendevetare, psykologer, samtalsterapeuter och liknande för att få verktyg att hantera livet. Första gången var jag bara 12-13 år och stod med ena foten i min egen grav. Just då höll jag på med ett långsamt självmord (så uttryckte sig läkaren iallafall). Att svälta bort halva sig själv gör sönder ganska många funktioner på en nybliven tonårings kropp. Nånstans där och då, på barnkliniken på Vrinnevisjukhuset, började min bana att försöka förstå varför människor säger och gör som de gör. Men kanske framförallt varför jag själv  känner, tycker, tänker, reagerar och agerar som jag gör.

Ben Furman har skrivit en bra bok som heter "Det är aldrig försent att få en lycklig barndom". Med glimten i ögat reder han ut begrepp och ingjuter ett nytt tankesätt i sina läsare. Jag rekommenderar den varmt, både till er som känner att barndomen varit trasslig men även till er som har till största del härliga minnen.

Alla människor har rätt till sina känslor. Alla känslor. Jag tror inte att någon människa känner på det ena eller andra sättet för att straffa/såra/kränka andra människor. Känslor är till stor del en automatisk reaktion på en stimulering av tanken. Ibland är känslan ogrundad men den finns ändå där. Svårt att hänga med?

Här kommer ett exempel; En kvinna i en relation märker hur mannen får sms väldigt sent på kvällarna, att han ofta tar med sig telefonen in på toaletten och stannar där längre än vad en duktigt trög mage kräver. Känslorna som väcks i kvinnan är oro och svartsjuka. Om det pågår en längre tid kan den här oron rota sig och starta en ångest som biter sig fast. Föreställ dig en annan kvinna i en exakt liknande situation men hon reagerar eg inte alls. Känner hon något så kanske det bara är en omtanke om mannen. "Å, vad han verkar ha en besvärlig mage" eller "Stackare som får en massa jobbmess så sent".

Hur kan det vara så olika? Jo, det beror ju på vilka erfarenheter vi bär med oss. Har du levt med en man som varit otrogen kanske du direkt kopplar ihop beteendet med otrohet. Har du inte den erfarenheten så ligger kanske tanken väldigt långt bort. Det är nu det spännande kommer in. Du kan själv styra dina tankar och på så vis även dina känslor.

Jag har ju varit med om det jag tog upp i exemplet. Det naturliga kanske skulle vara att jag är fruktansvärt orolig att förlora min nya kärlek till någon annan, att jag ständigt skulle vara rädd att bli sviken. Förstå vilken energi det går åt att leva med dessa tankar och känslor. Istället har jag valt att lita på. Skulle mina tankar och känslor fladdra i väg har jag ändå förmågan berätta om min oro.

När man sätter ord på sina känslor är det viktigt att man inte skjuter ifrån sig anklagelser. Det är stor skillnad på att säga:

"Jag älskar dig så mycket och du är så värdefull för mig, ibland blir jag väldigt orolig och rädd att jag ska förlora dig" eller att säga: "Du är säkert otrogen eller har tröttnat på mig, det är därför du håller på med din telefon hela tiden och drar dig undan från mig" Vilket skulle du själv helst vilja höra? Ingen vill väl bli anklagad och dömd för något som inte är sant.  Får man höra det första citatet är det lättare att krama om och bemöta på ett fint sätt. Landar citat två in så är det förmodligen taggarna utåt och försvarställning som gäller.

Allt är en balansgång. Sedan vet ju både jag och ni att människor är otrogna, pratar illa om andra, sprider rykten och utnyttjar vänner. Bara för att man ska tänka på att vara mer ödmjukt försiktig i sitt sätt att vara ska man inte låta sig bli vare sig överkörd eller kontrollerad.

Nu ska jag kanalisera den lilla energi jag har i till några telefonsamtal. Finns en del att ta tag i med tanke på den hemska gårdagen. Energisugande ja visst men... jag får minsann se till att fylla på depåerna på något sätt.

Godday to ya!

Ibland händer det saker i mitt liv som är jobbiga och tråkiga. Det blir tungt och motigt. I tidigare inlägg visade jag på några av de små pusselbitar som format mig till den jag är i dag. Kanske lyfte jag bara några av de mörka bitarna vilket behövdes just då för att förklara hur jag mår och är just i dag.  Hela jag är ju som ett gigantiskt pussel i 3D-format. Jag skrev också att jag oftast väljer att minnas min barndom som lycklig.

Jag har ett gott minne och gillar att tänka tillbaka på mina finaste stunder i livet. Det gör mig varm och får mig att känna mig nära de som inte längre finns kvar hos mig. Just denna motiga dag måste avslutas med en lugn stund och minnen av glimrande ögonblick och upplevelser.

Eftersom det är pappas födelsedag söker jag bakåt i mitt minne. Det här måste varit i slutet av sjuttiotalet, kanske 1978. Det var iallafall en riktigt rejäl vinter. Jag kan inte riktigt minnas vem som kläckte idén men vi skulle iallafall åka ut till torpet. Torpet var min mormors barndomshem och ligger mellan sjön Dovern och järnvägen som stäcker sig mellan Skärblacka och Finspång. Eftersom det var en sån där riktig vinter med en halv meter snö minst så var vi tvugna att skida de sista två kilmometrarna. Här plogades det inte alls eftersom det bara var två tre hus som låg utmed den här vägen, vårat hus vägens slut, och alla hus var numera sommarbostäder. För att ni ska förstå det festliga i det men också den beslutsamhet min far kunde ha när det gällde sådana här aktiviteter ska ni veta att vi klämde in oss i en folkvagn bubbla. Två vuxna och tre barn, skidutrustning till samtliga och lite matsäck skulle in i denna lilla gröna ärta. Jag tro jag minns registreringsnumret ännu: DZJ 037

Min mamma gillade inte att åka skidor men pappa var duktig på det. Det kan ha varit så att pappa skidade fram med mig i en pulka efter sig. Solen strålade, det nöp i kinderna och när vi kom fram insåg mamma och pappa att nyckeln till huset låg kvar i stan. Typiskt. Det här kom att hända så många gånger i framtiden att ett av de yttepyttesmå fönstrena på övervåningen togs loss och bara sattes in lite löst. Glömdes nyckeln kunde vi lätt hämta stegen, klättra upp, peta ut fönstret med karm och allt, krypa in och sedan gå ner och låsa upp innifrån. Oftast fick min pappa klättra. Han var en smal men stark och seg person. Hur som helst, när vi kom fram grävde pappa ut sittplatser i snön och vi drack varm choklad och åt skogaholmslimpa med medwurst på. Än i dag får jag en sån skön känsla av den smörgåskombinationen. Jag kan minnas känslan i mig där jag satt i solen och mumsade smörgås och brände tungan på choklad. Min pappa var världens bästa och starkaste.

Jag hade tur när jag var liten. Mina föräldrar prioriterade att mamma var hemma med oss barn. Hon måste ha varit hemma från 1967 till 1979 på en höft. Då jag är yngst minns jag så väl mina lata förmiddagar med mamma. Mina äldre bröder gick till skolan och jag var hemma. Något av det roligaste var när mamma gjorde gymnastik till ett radioprogram. Jag var med så gott jag kunde. Vi plockade äpplen och stod i. Bäst var det sista. Jag gissar i dag att man skulle jogga på stället men hemma hos oss avslutade vi med att mamma jagade mig runt runt mellan kör, vardagsrum och hall. Ett under att vi inte sladdade omkull på de välstädade golven.

Andra lite mindre roliga minnen , men som bara blev dråpligare och roligare för varje gång de sedan har berättats, var när mamma skulle skaka damejeannen med hemsatt vin. Just den här dagen glömde hon att dra ut den från hörnet den stod i och krossar den helt enkelt mot kakelväggen när hon skakar den fram och tillbaka. Många liter, nästan helt färdigt, bärvin rann ut över golvet på gästtoaletten. Åh, vad jag tyckte synd om mamma som grät och torkade upp vin. Eller dagen då hon planterade om den meterhöga kaktusen som hon var så stolt över. Trots växtens taggighet hade hon lyckats plantera om den och även lilla jag förstod att det här var verkligen en bravur. När hon sedan ställde upp den på fönsterbrädan fanns det ingen gräns för min beundran. Jag hade aldrig sett en så fin kaktus hos någon förut. Det var en varm sommardag och lilla vädringsfönstret stod på glänt. Helt plötsligt kommer någon hem, öppnar ytterdörren och plötsligt skapas ett drag genom lägenheten likt en mindre storm. Mamma och jag bara står där och stirrar på kaktusen som börjar svaja och sedan faller den. Det gick som i ultrarapid... Jag tror till och med att mammas rop var som ett avgrundsvrål. Kaktusen gick i bitar och fick raskt flytta ner i soppåsen.

När jag gick i förskoleklass började mamma jobba natt på sjukhuset. Hon fortsatte sedan med det i säkert 20 år till. Nattarbetare sliter enormt på månniskor men det var för vår skull mamma gjorde det. Hon kunde på så vis ändå fortsätta vara mycket närvarande i våra liv. Min mamma var av den gamla sorten som ändå var ny. Hon tog lika mycket ansvar hemma som gamla tiders hemmafruar men jobbade också. Jag är uppvuxen med hemkokt saft och sylt, hembakat bröd, egengjord korv, hemstickade tröjor och liknande. Hon var så fantastiskt duktig på alla sorters handarbete. På senare år klädde hon även om möbler och målade om. På det sättet blev jag ganska bortskämd. Jag önskar att mamma skulle finnas kvar, hon kunde så mycket som jag inte var mottaglig att fråga om eller lära mig innan hon dog. En sak sa mamma till mig många gånger vilket jag har tagit till mig; Man behöver inte göra allt själv. Har du möjlighet att köpa en sak eller en tjänst så gör det om du vinner tid att ge dig själv eller dina barn. Klokt.

När jag var liten hade inte alla bil. Vi hade det men det var på nåt vis pappas egendom. Han tog bilen till jobbet. Ofta kom han hem på lunchen till mamma och mig. Han åt och tog en liten middagslur. Mamma cykladed överallt. När jag var riktigt liten satt jag i en regnbågsfärgad sits bakpå och lutade örat  mot hennes rygg. Pappa åkte bil till jobbet och mamma cyklade med mig bakpå och två påsar från Ica på styret. När mamma började jobba cyklade hon till och från jobbet oavsett väderlek. Inte rättvist. Undrar varför det aldrig ifrågasattes eller varför de inte helt naturligt tog bilen varannan gång. Världen var kanske inte sån på den tiden.

Mamma var den som följde mig till barngymnastiken och till simskolan. Jag gick i simskola 3 veckor varje sommar. Mina äldre bröder gick på märkestagning något jag också fortsatte på sen. Under tiden vi simmade satt mamma och läste alltid beredd på att vi var fikasugna. Hade vi tur hade mamma tagit med köpesaft. Alltid apelsin för bärsaft hade vi ju egen. Svettiga bullar ur en påse hörde också till.

När jag tänker på hur min mamma var och hur hon slet för oss utan att klaga är det inte underligt att hon blev sjuk. Jag vill inte skylla allt på hennes rökande. Visst, hon fick KOL men hem och jobb hade utmattat henne långt innan tror jag. Aldrig att hon hade det som vi kvinnor i dag tjatar om  nämligen "egentid".

Jag har många fina minnen från min tid som liten. Campingsemester i Sverige, besök hos släktingar i Danmark, badutflykter, kalas med vännerna som bodde i vårat bostadsområde. Anneberg hette vårat torp. Där finns en guldgruva av vackra minnen. De flesta omgivna av slöa humlor som surrade, midsommarblomster, myggor och salubrin.

Livet kan vara hårt i bland men jag väljer att minnas en lycklig barndom. Nästan alltid i allafall. Utan den familj jag hade då hade jag inte varit där jag är i dag. Måsskrik och sädesärlor kommer alltid lugna mig och göra mig lycklig. Förresten... jag kallar de sistnämnda för vippstjärt ,och det kan jag tacka mormor för.