Just nu är jag nära lappsjukan. Det har varit drygt två veckor då jag känt mig isolerad från omvärlden. Jag älskar ju att jobba, träffa jobbarkompisar, elever, prata och umgås med vuxna människor. Det blir aningens jobbigt att vara här, på de 95 kvm som lägenheten utgör. Visst skulle jag kunna ta tag i en massa men jag tappar liksom lusten. 

Jag behöver ett break. Miljöombyte. Det räcker inte med en timma till affären eller en halvtimmas hundpromenad, eller en öl på Harrys. Jag känner att jag liksom tappar humöret. Dras neråt. Jösses, hur ska det då inte kännas för sjuklingen? Fast just nu är hon så dålig att det inte ens finns kraft att önska sig vara nån annan stans. 

Just nu har jag tagit datorn med mig ut på balkongen. Det är skönt och behagligt där. Måsarna är som tokiga. Gapar och skriker. Måsmammorna hejjar på sina ungar att flaxa, lyfta och flyga. Lite som vi människor gör. Vi finns där, stöttar, peppar, hejjar på och framför allt... vi fångar upp när de små faller.

I kväll är temperaturen mild. Barnen mjuka och hunden trött. Perfekt! Jag har hopp om att få sova gott och djupt. Men det far en del tankar i mitt huvud. Ni vet, det liksom svischar och far. Jag är som ett flipperspel. Doing, doing... 

Jag har letat fast mark under mina fötter ett tag. Det har varit lite mjukt och, ja...lerigt. Ni vet så där så att man glider runt. Skönt när det pågår men stökigt att fixa i ordning. Jag kan villigt erkänna att jag gjort lite misstag.  Men vem väljer och gör inte tokigt ibland?  

Jag är överhuvudtaget ganska van vid att klara mig själv. Jag vet att det är självvalt i mångt och mycket. Men sen så sker små under och jag vågar öppna mig och be om hjälp.  

Så precis just nu... Ja, då är det som det är...   Jag känner så oerhört starkt att det är här och nu... Det där berömda livet som ska fyllas. Men just nu  känner jag väl mest att det fylls med praktiska göromål. I morgon är en ny dag och den dagen bär en del med sig.  

Men när allt det där extra har gjorts så finns inte mycket över för att vara något extra. Så då är det kanske klokt att tänka att alla betalar ett pris för sin belöning. 

Jag har verkligen förändrat tempot mitt görande de senaste åren. Förr kunde jag aldrig slappna av om inte allt var fixat och klart först. Helt rubbat faktiskt. För som mamma får man aldrig uppleva att inkorgen är tom. Och då kommer man aldrig till det stadiet då man kan sätta sig ner och ta det lugnt.

Så jag har lärt mig att slappa fast golvet är täckt av de fyrfotas päls, eller att det är en högav kläder som väntar på att bli struken eller att diskmaskinen behöver tömmas.

Men i går kväll fick jag rycket och fixade allt det där och planterade om blommor. Och lagade en tonfisksallad. Och bäddade rent i alla sängar. Det här ledde till lite ramaskri från sjuka dottern som behöver ha total uppmärksamhet just nu. Hon är otroligt sällskapssjuk. Jag får inte ens vistas i ett annat rum utan att det knorras. Ganska jobbigt så här efter en dryg vecka. Men jag stod på mig och känner mig nöjd.

I dag följer fortsättningen. Jag ska röja på balkongen och storhandla. Undrar just hur det kommer mottas.

... allt är bra... Inte riktigt, men nästan.
Älskade lilla tösabiten slumrar så lugnt brevid mig. Andetagen susar så tryggt och fint.

Positivt mononuklerosprov. Illamående, yrsel, svimningar, huvudvärk, smärta i magen, kräkningar, igensvullna ögon och allt detta pga körtelfebern. Den har ätit upp hennes ork, hennes förmåga att äta och dricka. Attackerat hennes mjälte och bråkat med hennes lever. Jävla, förbannade virus!

Inte konstigt att kraften runnit ur. Som om hon inte hade nog att slåss mot innan. Livet är inte rättvist. Inte alltid iallafall.

Efter 2liter dropp, smärtlindring, ett halvt glas sockerdricka och en liten smörgås så lyckas ändå hennes kropp gå ner i ett viloläge. Andetagen blir mjuka och behagliga. Det gör mig avslappnad. Jag känner hur all luft går ur mig.

Vetskapen att jag inte är ensam ansvarig i natt är som ett kylbalsam på en svedd hud. Närhelst något händer och vi behöver hjälp räcker det att jag sträcker ut min hand och trycker på den röda knappen.

Vi är långt ifrån ur krisen, och efterdyningarna kan vara i upp till ett år. Men precis här o nu, då tänker jag låtsas. Jag låtsas att vi har tjejkväll och sover borta. Och vet ni vad. Vi har fått ett rum med utsikt.

Älskade lilla unge. Så tunn, blek och skör. Nu hoppas jag att dropp, smärtlindring, provtagning mm ska ge oss lite ljusning.

Så här ska du inte behöva ha det eller må. Nu är det ju sommar och ledigt och du förtjänar som alla andra att få njuta, slappa och ladda batterierna.

Rädd, rädsla, oro, nervös, obehag, you name it. Obekvämt och oönskad är känslan, hur du än namnger den. Jag kan bli rädd på så många olika sätt. När någon plötsligt smyger upp bakom mig och skriker till, ja då blir jag skiträdd. Hjärtat hoppar till och andningen tappar bort sig. Å vad jag hatar alla som älskar att skrämmas. 

Obehag är när föraren av bilen lutar sig fram och kniper tag vid mitt knä, och liksom biter tag i min lårmuskel fäste. Satan i gatan, det är värt en örfil. Jag avskyr det som pesten. 

Oro känner jag när hunden är ur slag. Inte äter som den ska, är annorlunda i magen. Kanske bara vill sova och bär svansen lågt. Kryper i hop och verkar frusen. Det gillar jag inte. 

Nervös blir jag när nåt händer på jobbet. Oväntat och plötsligt. Jag kanske förväntas ha svar på något svårt och lurigt. Japp, det är jobbigt värre. 

Rädsla, rädsla på riktigt känner jag när det händer mina barn något. Jag är expert att omvandla en öroninflammation till tumör i hjärnan, eller att få en magsjuka att vara tjocktarmscanser. Jag vet, när det gäller mina barn, ja då blir jag livrädd. 

Just nu är jag orolig. Jag är nog lite rädd också. Tyratösen mår inte alls bra. Det här magonda, huvudvärken, yrseln och på det,  en galloperande feber. Det är inte ok. Inte så här länge. När jag ser hur hon tunnas ut, hur färgen försvinner och det gula ersätter, då blir jag rädd. Då googlar jag runt. O jösses vad jag har att välja på. 

Just i kväll är jag duktig. Jag lägger locket på. Väljer att låta proffsen rota vidare. Jag finns där, hämtar vatten, stöttar på väg till toa. Jag skedar och håller om när frossan kommer. Jag klappar, stryker, viskar och mumlar. Jag finns där. Jag kan inte göra mer och det är frustrerande. Jag vill hela, jag vill laga och fixa. Men just nu står det utom min makt. Virus, bacill eller värre... Alla ni som dansat denna helvetesdans håller med mig, vi har bara ett mål och det är att vinna. Att bli frisk. 

Just i kväll känns det lite överjävligt. Egentligen skulle Tyratösen spenderat natten med sin fina pojkvän. I morgon skulle de haft picnic och bara myst. Men det orkas inte med. I morgon ska vi till vårdcentralen igen. Utrymmet är litet för kärleksmys. Gissa om mitt hjärta håller på att svämma över när ynglingen messar min tös och säger att "jag möter upp dig, var du än är, jag vill var med dig på din dag"... 

Hon är oerhört älskad, denna tjej som snart blir 16 år. Tösen som är verbal utan dess like, som kan ifrågasätta det mesta och resonera sönder ett proffs, bara ämnet ligger henne nära. Jag är knasstolt över henne. 

Min dotter är så mycket mer och större än den jag var i hennes ålder. Hon är stark, kan be om hjälp, hon sätter ord på känslor, hon är fylld av empati. Det gör henne till en underbar person, den som står mig allra närmast, som utmanar och utvecklar på en och samma gång. 

Och den här blonda skönheten, med ben upp till armhålorna, det blonda håret ner till rumpan, och ett intellekt som slår omkull de flesta hon är det finaste jag har och hon gör mig rädd. För jag blir rädd, rädd på riktigt när hon inte orkaar stå, gå och prata som vanligt. 

Det finnsa massor av förklaringar som innebär att det inte är något farligt alls och det är det, jag som vanligt hoppas på. Det här är inget farligt alls. Det är lugnt, det här reder vi ut. Och precis som vanligt, vet jag, att det kommer ta lite tid. 

... efter svamp men kanske allra mest efter en mental rening. Det senaste dygnet har varit lite jobbigt. Min älskade tös mår inte alls bra. Vi har avvaktat och väntat men det ville liksom inte vända.

När morgonen kom och hon låg och kved i soffan kände jag att "nu måste vi göra nåt". Efter lite prat med 1177 så drog vårdinrättningskarusellen i gång.

Nu är allt lugnt o fint igen. Även om Tyratösen är alltifrån bra. När karusellen drar i gång på hög hastighet så behöver jag ibland kliva av och bara återhämta mig.

Skogen är en underbar plats att besöka. Helt perfekt i dag. Fuktig, kvittrande, ren, doftande och helt underbar.

Kimmo uppskattar att få springa fritt. Han håller sig i närheten men gör små kortare avstickare. Det finns så mycket att lukta på och att se för honom. Han blir så smidig och lätt i stegen.

Vi hade med en påse ifall vi skulle springa på svamp. Tyvärr hittade vi inga alls. Dessvärre hittade myggen oss. Jösses vad de var angelägna om att sätta gaddarna (?!?) i oss. Ganska jobbigt.

Nu är vi alla lite lagom avslappnade och trötta. Kommande vecka innebär firande av min 16-åring men framförallt vila och lugn och ro.

Joråvars! Inte av alla och på jobbet går det ganska så sisådär. Nejvars, det är som det är. Jag har ju min egen speciella tro och en stark övertygelse hos mig är att summan av gärningarna ger reultatet. Både gott och ont. Jag har sett det så många gånger. Jag har aldrig behövt ägna mig åt hämnd eller så, de som gjort mig ont har fått sin beskärda del, det gäller bara att ha is i magen. 

Jag är på inget sätt immun i det här. Jag får tillbaka av mina onda gärningar, mina felval, mina beteendestörningar osv. Det som kanske talar till min fördel är att jag just nu har öppnat ridån och blottar min själ. Jag har lyssnat, tänkt och valt att gå en ny väg. Det är inte så lätt men det är skönt. Som att gå på knarrig nysnö. Man vill liksom aldrig stanna. Bara ljudet är ju beroendeframkallande. 

Min immunitet innebär också att jag får tillbaka av mina goda gärningar, och vet du vad? Chockerande nog, så verkar de vara fler än mina onda. Bara den här veckan har jag, från fler än fyra håll (ok då vi säger väl som det är 5!), fått beröm för en hel del oväntade saker. 

Det är skönt. Skönt att min naturliga, nakna inställning till livet kan få mina barn att totalt öppna sig och säga saker som borde vara assvårt att säga. Sånt hade jag aldrig vågat säga till mina föräldrar. Sen så är det ju jobbiga grejor. Men just där och då... det var så skönt för jag visste innan och kunde besvara deras oro. Framförallt så har jag fått berätta min historia. Det är viktigt. För det som för barn är alltid, kanske var fem gånger. För det som för barnen är jätteofta kanske bara är två gånger i veckan. När de menar "massor av folk" kanske det för mig är två personer. Allt handlar om tid, tillfällen och humör.

En av mina sämre sidor är att jag lastar mig själv. Jag skuldbelägger mig så oerhört mycket. Tankar som "jag borde kollat upp", "varför frågade jag inte mer", "varför sa jag inte nej" och framförallt... "jag måste varit helt jävla dum i huvudet" har fart fram och tillbaka i mitt huvud den senaste tiden. Som jag ältat detta, på så många sätt och med så många. 

Jag tänker på det Karrovännen sa, "det var svårt, jag kunde inte säga för mycket för då hade du försvunnit". Så var det nog. Å det är nu som den summan räknas samman. Jag är så enormt tacksam över mitt nya liv men det är så oerhört mycket att städa upp. Och det tar sin tid. Det är så många som ska läka, slicka sina sår och bli hela igen. 

I eftermiddags drabbades jag av migrän. Det är lite nytt för mig. Nåt jag fått de senaste åren. Den här dagen hade varit tuff, så mycket känslor, tankar och funderingar som sprängdes i både kropp och själ. Jag segnade i hop vid tre. Vid fem for Tyra hem. Jag orkade inget. Pratade med älsklingen om att jag var trött, hade ont, var ledsen och behövde vara själv. Så himla underbart att i den situationen mötas med total förståelse. 

Jag sattes omedelbart i första rummet. Så  klart att jag skulle få ta det lugnt. Ingen fara alls att alla planerna ändrades. Det viktiga var bara att jag skulle få landa, andas och hitta fast mark under fötterna. 

Bollen blev min. Jag fick bestämma. Jag fick lägga ribban och bestämma nivån. Efter lite "tyckasyndommigsjälvtårar" och en promenad med Kimmo till kyrkogården så kändes det väldigt mycket bättre. När så älsklingen fick åka in på jour var det inte svårt att be honom komma till mig så jag fick tanka lite kärlek och trygghet. Skönt, mysigt, sexigt, underbart. 

Nu är snart natten här. Jag har mina finaste fyrfota grabbar i sängen. De är knasigt lojala. Framförallt Kimmo. Han sover vid fotändan alla nätter jag delar med mitt hjärta. Men alla andra nätter buffar han ner sig tätt intill. Med huvudet på en kudde och så backar han intill. Hundrackaren älskar att skeda. Vilken knasboll. 

I morgon är det midsommarafton. En fin och viktig dag oavsett väder. Den ska jag fira med mannen som fattat en viktig sak... "har man Fångat något värdefullt gäller det att inte hålla för hårt, för gör man det så kväver man den". 

Frihet är ett underskattat ord. Att vara fri är varje människas rättighet, oavsett relationsstatus. Att vara fri, innebär för mig att jag får vara den jag är, göra det jag vill och att min kärlek inte blir mindre för att jag väljer att vara ensam en kväll. Min kärlek försvinner inte för att jag vill vara med mina tjejkompisar eller kollegor. Att göra allt tillsammans blir inte bra, inte för mig iallafall. 

Och det, just det... förstår bara den som är tillräckliggt trygg i sig själv. Och, för en gångs skull, delar jag mitt liv med något som verkar vara väldigt trygg och landad med sig själv.    

... den där dagen som jag längtat efter så väldigt mycket men också bävat inför. Visst ska det bli underbart med sovmornar, långsamt lunk genom varadgen, sena kvällar, tid för fika, glassätande och så men det är också en dag att säga "hej då" till många. Jag gillar det inte så därför tänker jag fokusera på det som är bra, det som kommer bestå och eventuellt på de förändringar som tillför något. 

Sommaren är här. Solen vräker sig ner över gator och torg. Stumporna är kastade och koftan tas med, bara "ifall att". Det är helt enkelt riktigt härligt. I kväll har vi avslutningsfest på och med jobbet. Aktiviteter, mat och underhållning står på programmet. Det blir ett bra avslut på ett otroligt händelserikt läsår. 

Som lärare är jag styrd läsårsvis mer än kalenderårsvis. Jag vet alltid veckans nummer och har oftast koll på när, var och hur. Så för mig är det lika viktigt att göra ett mentalt bokslut så här års som det är för de flesta andra att göra det den sista december. 

Det har hänt så mycket bra det senaste året. Givetvis har jag haft en hel del tuffa saker att hantera också men som det ser ut just nu är hela min skuta på väg åt rätt håll. Häromdagen ägnade jag massor av tid till eftertanke och analys över mig själv och den jag blivit. Eller snarare beteenden som jag fastnat i. Med de verktyg som jag tillskansat mig genom åren har jag nu gjort upp en mental kartläggning och är helt klar med hur jag ska gå tillväga för att nå det jag vill ha. 

Det känns skönt när man känner att man hittat sitt fotfäste i livet. Ibland kommer jag på avvägar men då är det gött när man påminns om det och sedan får känsla "jamenjustja, så här skulle det ju vara". 

Och vara, bara vara, det ska jag ägnat mig åt de två kommande dagarna och det ska bli så himla underbart.