Just nu jobbar jag lite på att höra av mig till de som jag inte hört av mig till på alltför länge. Har precis avslutat ett danmarkssamtal. Bästa Klangen kan alltid få mig att se saker på ett annat sätt. Oftast ett mer avslappnat och mindre skitnödigt sätt. Älskar denna människa som faktiskt gör mig till en bättre person.

I går pratade jag med Pillan. Så roligt att höra om hennes liv. Hon är liksom där jag var för sexton år sedan. I begrepp att bli mamma. Jag har nog aldrig träffat en person med mer energi och förmåga att konekta med barn. De är runt henne de samlas, för hon lyssnar, pratar, busar och hittar på roligheter. Fina egenskaper som kommer väl till pass i familjelivet. 

Det finns ännu några vänner som jag saknar och som jag gärna vill fråga ut om hur deras sommar och semester har varit. Kanske är det ett tecken på att det är dags att börja jobba. Den där känslan av lappsjuka, den brukar komma krypande i slutet av längre lov. Så nu känns det faktiskt bra att jag bara har en veckas ledighet kvar. Så bra att jag funderar på att ta en sväng till jobbet och bara känna in stället lite. 

Som vanligt, den här sommaren, så är vädret inget vidare här i byn. Det lockar mer att ta en sväng på stan, kanske en promenad runt Åbackarna och en fika på fjärgargården. Förena nytta och nöje genom att ta med Kimmohunden. Så får det bli, om det fortsätter vara uppehåll.

Jag sitter och fundrar lite. Kan inte göra så mycket annat. Mitt knä vill inte vara med riktigt efter vurpan i går. Det går bra att stappla runt här inne men längre sträckor fungerar sämre. Kanske är det en gammal skada som jag lyckats slå upp, men jag håller tummarna för att det bara är lite uttöjda ledband som gör knäet instabilt. 

Hur som helst, med regn och åska utanför blir det en hel del tid till att fundera över saker och ting i livet. Tankar och funderingar ploppar upp medans jag stryker, bäddar, lagar mat och när jag bara chillar i soffan. I dag har många tankar gått till och omkring Tyra. Jag är stolt över att hon kom in på sitt förstahandsval på gymnasiet, hennes betyg räckte med råge. Så skönt för henne att starta med den vetskapen. 

Jag har också tänkt en del och funderat kring släktträffen som vi har om en dryg vecka. Nu är det väl nästan 4 månader sedan jag la ut på vår minnessida att jag ville ordna nåt. Runt 50-talet har anmält sig och betalat in, ungefär som vid förra träffen. Min förhoppning är givetvis att alla ska triva, ha trevligt, återknyta kontakter och kanske bygga nya broar. 

Inte vet jag hur jag hade tänkt men i min hjärna så hade jag två veckors semester kvar. Gissa om jag blev besviken när jag insåg att jag börjar om en vecka. De sista lediga dagarna hade jag nog hoppats på att göra något extra  men så blir det inte. Verkligheten slog ner, kanske lite snabbare och hårdare än jag önskat. Fast jag längtar en hel del efter att träffa mina arbetskamrater. 

Det är min fulla övertygelse att det är summan av ens gärningar som leder en framåt, det är konstansen som bygger. Hur tänker jag nu, kanske du undrar? Jo, jag tror att kvantitet med barnen är värda mer än kvalité. Alltså, bättre att ha närvarande föräldrar året runt än de som jobbar skiten ur sig för att kunna bjuda på tre veckor till Thaliand varannat år. Eller att det är bättre att som vän stadigt höra av sig via sms, telefon eller via en spontan fika istället för att bjuda på middag en gång om året. Eller att som dotter besöka sin mor varje vecka, ringa varje kväll istället för att fokusera på jul och midsommar. Kanske förstår ni hur jag tänker nu? Givetvis, absolut kan man, om man ha möjligheten göra allt det ovanstående. Jösses, det vore verkligen fantastiskt. 

Jag har nog alltid gett 200% i det mesta, fram till för ett par år sedan då hälsan började svikta. Då fick jag tänka om. Men än i dag försöker jag göra mitt bästa i alla lägen. Som mamma, syster, ex-fru, lärare, flickvän, matte, granne, vän..., a ni hajjar. Något som jag som "liten flicka" lärde mig i leken med andra tjejer var att man aldrig, aldrig skulle få nån att känna att den var "i stället för". Det finns ju nåt talesätt om att pojkar leker i grupp och flickor två och två. Är tjejer fler än två kommer en känna sig utanför. 

Den där utanförkänslan har jag varit med om så äckligt många gånger, både bland vänner, familj, och till viss del på jobb jag haft. Tyra och jag har pratat om det så många gånger. Jag har försökt ge henne verktyg att inte ta åt sig, inte ta illa upp men ibland kan jag förvånas hur elaka tjejer kan vara. 

Min egen strategi, för visst har jag utvecklat en sådan, är att stänga av. Så klart!,  på så sätt kan jag ju inte bli sårad. Jag fullkomligt avskyr känslan av att "Jag kommer förbi om jag hinner", "Om det regnar så kan vi ses" "Om X jobbaar då kan vi ses". Och det är bara de uttalade förklaringarna. Sen har vi alla mönster som man så lätt känner igen. Det tar eg inte så lång tid. Fråga mig, även jag har loosat en fin vän, kan inte säga hur det gick till det blev liksom bara så. Det var så mycket i mitt liv då som gjorde att jag gjorde tokiga val. 

Kanske är det mina egna erfarenheter, mina egna beklämmande misstag som gör mig så otroligt känslig. Jag vill inte nånsin mer utsätta någon för min tystnad, för min uteblivenhet. Jag vill inte att någon jag älskar eller ens håller av ska känna sig åsidosatt. Skulle jag bli tvungen att sätta nån åt sidan, ja då ska skälen vara starka. 

Kanske är det där konflikten ligger? Kanske har jag kommit på nåt nu?!? Alla är vi olika. Alla har vi olika nivåer av vad som är skäligt. För nån är det en mamma på akuten, för en annan en man som ska tävla, för en tredje en dotter som är ledsen, för en fjärde en skänk som ska målas, för en femte en gräsmatta som ska klippas, för en sjätte en middag som ska lagas, för en sjunde ett golv som ska dammsugas, för en åttonde en bio som ska ses, för en nionde en bil som ska tvättas och för en tionde en öl som ska drickas. Alla har vi olika nivåer på måsten men, jag måste nog säga att skäl 1-4 är ok för mig. Allt annat får mig att fundera, fälla upp skydden. Säkra mig själv. Dra mig undan. 

Jag kan gå långt (inte bokstavligt), jag kan göra så otroligt mycket för de mina. Mina barn, de är givetvis mitt nummer ett men... jag värnar också mitt eget liv. För är det något jag lärt mig på mina pedagogik och psykologikurser så är det att barn far väl av att se att deras föräldrar har en annan identitet än att vara mamma eller pappa. Därför har jag alltid backat upp barnens pappa i sina val, även efter att vi skiljde oss. Precis som han, har backat upp mig. Mina barn har varit med mig på jobbet. De ser och hör när barn ropar hej till mig, ibland kommer de och kramar mig. De vet och är stolta över att deras mamma är en viktig person för många även när de inte är här. 

Tyra, min kloka lilla tös, sa redan tidigt "mamma och pappa måste få vuxentid ihop, det är viktigt för vi vill att de ska fortsätta vara kära" till sin lillebror. Nu blev det ju inte så men mina barn har den inställningen; mamma måste leva, ha roligt och älska för då blir hon en bättre mamma. Öppenheten med mina barn är helt utöver det vanliga och jag är så stolt över dem. 

Så, nu kanske jag ska försöka knyta i hop den här säcken som är full av flumm, minnen och tankar... Vill man bli älskad, omtyckt, räknad med så måste man visa att man förtjänar det. Man måste vinna de man älskar om och om igen. Man måste bita i hop, prioritera och framförallt vara ärlig. Det där med att vinna... Himla klok sak jag läste en gång. Det stod nåt i stil med att "det är inte frågan om att få någon förälskad utan det gäller att behälla den där". Så sant. Oavsett om det gäller barn, syskon, föräldrar, vänner eller äkta makar. Varje dag är en dag då du ska visa att du förtjänar någons kärlek och trohet och uthållighet. Kärlek är inget som någonsin kan tas för givet. 

Vill du visa din egen storhet? Gör då en god gärning för någon utan att berätta det för någon. Klarar du det, mmm då kanske, kanske din storhet växer. 

Och, är det inte det vi alla söker... Kärlek... i evighet...

Känna lycka kan jag göra över en så fånig sak som att jag lyckats koka äggen så där perfekt halvhårda.

Jag har haft en underbar vecka. Tillsammans med mannen jag älskar har jag njutit och förlustat mig. Jag har ätit så god mat, druckit massor av gott, sett en mängd nya saker och även hunnit med att ta det lugnt.

Godast på resan var absolut hamburgarna på torget i Tallinn... Eller så var det den fantastiska musselsoppan....

I Tallinn besökte vi främst den gamla delen. Det blev en hel del promenerande, över milen faktiskt, men det var det värt. Gamla torn, skyddsmurar och kullerstensgator. Pittoreskt och vackert.

Väldigt många japaner florerade i staden men också på själva färjan. Och fördomen slog in, de fotade som tokar...

Det som påverkade mig mest, känslomässigt var minnesmärket "Broken line". Ett minnesmärke över de som omkom i Estoniakatastrofen. En enorm linje som bröts av för att sedan landa i ett fundament. Fundamentet var fyllt med namnen på alla de som inte överlevde. Många namn, över 800. Jag har som tur är ingen jag känt som finns med där. Det måste vara oerhört att som barn, föräldrar eller annan anhörig stå och leta efter namnet på sin närstående. Ett monument som står stadigt och som kommer överleva oss alla.

Mellan vårt promenerande passade vi på att spabada på hotellet. Varma bassänger med baren i direkt anslutning. Man behövde inte ens kliva upp. Bubbel, massage, strömmar, vattenfall... Ja det fanns liksom ingen ände på det. Lägg därtill 5-6 olika sorters bastu. Jag som älskar att basta var nog så nära himmelriket som man kan komma.

Det har varit underbart att komma i väg lite hemifrån, bort från vardagen. Ändå tycker jag min vardag är ganska så bra. Roligt att se nya saker, skapa minnen tillsammans med mitt hjärta och bara få njuta av tillvaron och framförallt av varandra. Det är sådana dagar som gör att de regniga och grå är ganska ok de med.

  Jag känner tacksamhet inför de nya möjligheter som givits mig. Den här helgen har varit helt magiskt bra. Jag har skrattat, haft gråten i halsen, njutit av underbara smaksensationer, jag har fnissat, slumrat, spanat, lyssnat, sovit... ja, i helgen fanns nog hela registret med. 

Jag måste erkänna. Jag bara älskar denna människ,. den där kvinnan som tagit min bror med storm. Hon tar mig med, med storm. Jag vet inte om det är värmländskan, hennes närhet till skratt eller hennes otroligt stora empati och sympati. Men känslan är att hon väver ett nät och i det nätet fastnar alla vi som kommer i hennes väg. Min mamma hade älskat henne och pappa, ja han, han hade gått i spinn. 

Ja, min helg var värd ett helt år. Å nu, ja nu så laddar jag liksom bara om. I morron bär det i väg igen. Hund och kattvakt är ordnad. Viktigt för mig. Vid lunchtid så far vi iväg. Min finaste och käraste. Han har koll på läget. Jag behöver liksom bara hänga med. Fast jag måste erkänna att jag har läst på lite i smyg. För när passet ska med så vill jag veta var vi landar i tillvaron. 

Just nu är jag lite trött och medtagen. Somliga leder är inte med mig just nu. Vänster vrist, höger handled, bäckenet och höger armbåge glider runt som en tidningsläsare i döda havet. Jag har ont, inte lite utan väldigt mycket. Det är jobbigt att erkänna att jag har de här svaga punkterna. Att hela mitt liv måste inrutas efter vila och arbete, lugn och ro, fest och stiltje. Jo, jag är nog inget kap, men jag är väldigt ärlig och öppen kring mina svårigheter och problem. Och det jag lärt mig den senaste tiden är att "ärlighet varar längst". 

I morron lämnar jag mina bebisar i tryggt förvar. Katt och hund kommer mysa och trivas med min älskade bror. Jag känner mig aningens orolig över att han kommer skämma bort dem, utan dess like. 

I dag har det varit nån sorts av mellandag. Jag har tvättat, handlat, strykit, lagat mat, färgat hår och dammsugit. Massor av sysslor. Å de gör jag så enkelt och lätt för jag vet, att nu kommer vilan. Nu är sömnen nära. Jag kommer vaggas till ro av P3 dokumnetär. Det blir bra. Och i morgon kommer jag vakna pigg och alert. Vilket behövs , då jag kommer att far utomlads. Pass, piller och pestas finns redan i min pcackning.  

glad, varm i hjärtat, lycklig, tillfreds, uppskattad... Ja, det finns så många ord att beskriva min känsla. I dag är jag glad och lycklig. Så många livssaker har fallit på plats. Så många grejor har liksom bara rasslat till och allt har löst sig.

Så har min dag artat sig. Jag har sänkt min guard och mitt i all oro och ångest har det fantastiska lugnet tagit plats. Ännu en gång har prinsessan segrat. Alla dessa madrasser, bolster och dun... Jag har ändå känt av knölen som skaver, jag har förstått o dskaskaa. Och smärtan, ironin och skämtet...

I kväll kommer jag somna, precis som jag är. Naken, skyldig, orolig, tveksam, men hela tiden med det viktigaste vid min sida. Det och den som gör mig lugn, avslappnad och harmoniskt. Och det kan verka lamt, löjligt och tramsig men det kan vara något av det viktigaste som finns, i alla fall för mig...

Rubriken sammanfattar min helg ganska så bra. En eftermiddag i Arkösund och den andra ägnades åt bullbak. Båda delarna är underbara, doftar gott och ger energi. Jag älskar verkligen doften av hav. Luften smakar salt och vinden bär med sig löften om återhämtning. Bullbak kräver styrka, fingertoppskänsla och kärlek. Man kan inte baka när man är arg för då blir degen hård och torra bullar bli resultatet.

Eftersom det är semestertider blir det fredagstacos så här på söndagen. Det funkar det med. I vanliga fall, under jobbveckorna, brukar jag lägga lite extra ansträngning på måndagsmiddagarna. Måndagar är ofta långa och trista och behöver förgyllas på alla sätt de kan.

Så nu när bullarna är i frysen, pärlsockret som hamnat på golvet dammsugits upp så är det tid för mig att hoppa in i duschen. Det är himla svettigt att baka i den här värmen.

Vatten, detta livsnödvändiga våta och oftast kalla har formligen vräkt sig ner över oss i dag. Trots det har vi fått ett par fina studer då och då med solsken och behaglig luft. Kimmo och jag tog en cykeltur  runt strömmen. Som han älskar att trava brevid mig på cykeln. Han behöver det. Det är ingen liten hund jag har och utan våra cykelturer skulle han aldrig vara så lugn och avslappnad inne i lägenheten. Jag har förmodligen världens bästa hund. 

Jag har haft mycket tid att tänka i dag. Det blir ju lätt så om man inte gör något eller om man är lite krasslig. Jag har tagit mig tid att analysera och reflektera över både mig själv och andra. Nyttigt. Det jag måste jobba mest på är nog att inte döma mig själv för hårt för de misstag jag har gjort, eller kommer att begå. Ingen människa är helt igenom sund och förnuftig. 

Jag har även passat på att bläddra i album, kollat igenom lådor med fotografier och jag kom fram till något fint. Mitt liv har till allra största del varit ljust och fint. Speciellt när jag tittar på kort när barnen var små och min mamma och pappa fortfarande levde. Jag kan ännu minnas har mamma hand kändes i min. Formen på hennes naglar, ådrorna som buktade ut. Jag minns hennes vinda blick, hennes ena framtand som var lite speciell, hennes födelsemärke på ryggen och hur hennes "grop" i huvudet kändes när jag satte min skomakaretumme där. Hennes lilla grop var som gjord för min tumme (resultatet av ett bortstrålat födelsemärke modell större). Men det jag inte minns är hennes röst. Det gör mig så ledsen. Jag minns den väsande andningen men inte rösten. Jag skulle ge mycket för bara ännu ett samtal med henne. 

Även pappas och mormors röster är som borta. Jag har många andra tydliga minnen men inte rösterna. De har liksom inte fastnat. Är ljud svårare att minnas, rent generellt för människor eller är det bara för mig. Dofter, beröring och smaker känns lättare att återkalla. 

Jag har blivit aningens sentimental de senaste åren. Kanske är det åldern. Jag har förmodligen avverkat mer än halva mitt liv och nu finns det en hel del att se tillbaka på. Många fantastiska stunder men också mycket sorg, tragiska upplevelser, problem och felbeslut. Jag försöker att göra även det som är jobbigt till något bra. Ta det som kostsamma lärdommar, för på något märkligt sätt så har ju allt det jag upplevt, både gott och ont, format mig till den jag är i dag. 

Nästan jämt tycker jag om den jag är. Det jag däremot inte tycker om är kanske att livet lämnat mig i omständligheter jag inte riktigt gillar. Och vissa dagar, kvällar, timmar, stunder så måste jag få vara arg, ledsen, bitter eller bara sorgsen. Det går över, det gör det alltid. För inget är ju beständligt, inte ens jag och mina känslor. Och för att se hela regnbågen måste hela spektumets färger vara med.