Ibland kan man vara utanför och så händer det att man väljer utanförskap. Efter ett par livsvändor så har jag gjort några medvetna val. Gissa om jag blir jäkligt full i skratt, har svårt att hålla för mun etc... När livet matar på för fullt, skickar ut trassel utan dess like. När ormen på Hälleberget ringlar fortare än vanligt. Då är det svårt att vara med. Då är dert enkelt att välja att vara utanför.

Jag har under de sista åren mött lögner utan dess like. Från håll du inte kunnat vänta dig. En stark tanke och känsla är "att du inte förstod bättre". När människor spelar en roll och att jag sen ser igenom. De tabbar sig. Att de sviker gör inte lika mycket som insikten att de faktiskt bara har låtsats. Som tur är, har jag härdats och blivit hårdhudad. Jag känner starkt att inga falska förespeglingar parerar löjliga lögner.

Som den teflonmänniska jag är nuförtiden så har jag svårt att sätta fingret på men... Allt rinner liksom av. Överlevnadsstrategi?! Förmodligen. Men, aldrig aldrig att jag kommer ursäkta den jag eller mina barn är för... Vi är bäst.

Mitt mål är väl egentligen att vara "open minded". Religion, sexualitet, nationalitet osv spelar sällan nån roll för mig. Jag möter helt enkelt människor som jag gillar eller inte gillar. De som jag spontant inte gillar lägger jag ofta lite extra energi på att försöka förstå och gilla.

När ens värld under en längre tid vridits och det onormala blir det normala är det lätt att mattas. När det som borde vara ovanligt blir vanligt är det dags att dra i bromsen. Det är oftast då som greppet är totaltappat och man behöver utifrånhjälp för att få perspektiv. Jag minns min mamma. Sjuklig, förlamad av KOL. Från att varit arbetsam och aktiv blev hennes viktigaste i livet att se till att sängbordet på sjuksalen inte var för långt bort. Var det det... så rubbades hennes värld. Hon kunde inte nå vattenflaskan, hon kunde inte ta telefonen, hon kunde inte kontakta omvärlden...

Jag har försökt lära av livet. Att se igenom när någon försöker bita för att såra. Jag kan ta nästan allt men... Mina barn ska du ge faan i... Som jag väsnats när sonen gick på dagis eller när tösen min blev utsatt i skolan. I dag har jag insett att när ormen kommer för att bita så ska jag bara andas och låta den vifta med sin tunga... Visst håller ni med mig? Varje förälder ser sitt eget barns storhet. Varje förälder vet att det man ska akta sig för är att klaga på någon annans barn.

Jag har ju alltid promenerat runt som om jag gick på krossat glas. Alltifrån vännen vars barn var så "fotogenisk" (underförstått att mitt barn var fult) till kollegan vars barn var så "framåt och härligt" (underförstått att mina barn var trista och tråkiga). Faan, vad jag ursäktat mig själv och dem. Men nu, är det färdigt med det. Jag vägrar sopa och curla och tala osanning bara för att få andra att må bättre. Jag tänker inte ta emot känslan att det är jag som är roten till allt ont när mina egna är fyllda av smärta.

Som jag har skrattat med mina barn. De är så underbara. De stöttar, lyssnar, hjälper till, pysslar om, vill bli kramade och ompysslade. Jag får sån närhet och värme av dem. Påfyllnad. Är det inte otroligt viktigt? Att fylla sina depåer med energi. Jag har nu även lyckats att omvända... När det stormar så går vindkraften på och jag laddar. Om och nytt.

Mina fina hjälper mig nu. Kartong efter kartong packar vi. Dammtrasan åker fram och jag försöker fixa och trixa. Jag kan inte dölja deras längtan och iver. De vill vidare och de vill det nu. Jag förstår dem så väl. När de så tydligt fått veta att de är icke önskvärda så vill de ju söka en ny hamn. När deras fina mamma går på knäna, då förstår de att det är dags att göra om och rätt. De är så pass stora, kloka och erfarna nu. De ser den tid jag lägger på allt och de ser mina behov av vila.

Jo, jag tillbringar en oerhörd tid i soffan framför repriser på tv men... Jag kommer aldrig att komma ifrån att jag har en kronisk sjukdom med ständig smärta. Att tala i termer om 40-timmars vecka blir löjligt. I och med det måste jag försöka skapa de bästa av förutsättningar. Jag vet det, jag förstår det och... Mina barn har insett det.

Jag kliver vidare i världen och livet beredd på det mesta.

Helgen blev väldigt bra. Fredagen ägnades till förberedelser inför den stora dagen. Tyra överraskade mig genom att sjung i kyrkan tillsammans med tre kompisar. De gjorde det superbra och jag är så stolt över henne. Mottagningen gick fint. Maten och tårtorna räckte och jag hann prata med alla gäster. Efter att ha städat i ordning lokalen åkte Jonas och jag hemåt. Där slöt vi upp med grannárna och åt grillat och överbliven sallad.

I går var det en ganska så seg dag. Den blev bättre efter att jag fått hämta hem mina bárn. Vi bara slappade och hade det skönt, ett par timmar på en filt igräset med underhållning av Tyra som spelade gitarr var mysigt värre.

Nu så har en ny arbetsvecka startat men den blir kort. Bara tre dagar den här och även nästa vecka. Veckan där på ger vi eleverna sommarlov på onsdagskvällen. Hur bra som helst.

Jag betar sakta men säkert av dag för dag, målet är ju flyttdagen. Det känns som att det är lite i stå i väntan på den. I väntan på att se hur det ska blioch kännas. Mina barn är väldigt förväntansfulla och nyfikna.

Jag kör ny metod för att hantera min kropp. Bejaka och acceptera. Hypermobilitet är mitt nya ord. Sådana är mina leder, överallt förutom i knäna. Trist nog så har min dotter detta också fast värre. Turligt nog kan jag redan nu ta med henne till en sjukgymnast så att hon får vetskap, träning och goda råd och kanske slipper hon samma kroniska smärta som jag har. Jag får nog tyvärr ge min kloka mormor rätt. Det var nog inget bra att just jag höll på med dynamisk yoga i över 10 år. Jag bara slet och dröm än värre i lederna. Medicinsk yoga hade varit bättre.

Det jag känner funkar fint just nu är att cykla. Jag har mindre ont i sittbenen så det går bra. Jag tar en tur på 2,5 km varje dag. I går blev det faktiskt två turer. Kimmo springer bredvid. Han älskar cykelpromenaderna. När jag säger att vi ska "gå ut" så blir alldeles till sig och numera springer han och ställer sig vid cykeln. Vilken skillnad. I höstas kunde han springa ut och kissa på den istället.

Jag tycker nog att jag är lite piggare den tid jag är vaken. Det beror nog på att jag sover bättre den tid jag verkligen sover. Allt vilande dagtid har det nästan fått bli ett slut på. Förutom dagen då jag somnade i vilsängen på jobbet och försov mig 25 minuter till en lektion. Pinsamt!

Det har varit bråda dagar hemma hos mig. Tyratösen ska ju konfirmeras i morgon och en hel del ska fixas inför den mottagningen. Jag ser verkligen fram emot det. Att vara omgiven av människor som jag älskar och bryr mig om ger så mycket kraft och stryka. När den här helgen är över så ska jag omigen ta ett par duster med flyttkartonger och slängsäckar. Det känns mest som en transportsträcka fram till juli. Jag vill liksom dit nu för att se hur det ska bli, på riktigt så att säga.

Jag försöker ändå sansa mig emellanåt och försöka att bara vara här och nu. Sitta på trappen och andas. Känna hur det känns när vinden sveper förbi eller lyssna till göken. Det är svårt för en så pass hastig människa som jag. De där mellanlägena finns inte riktigt utan jag verkar bara ha två poler. Av och på.... Just nu är på, på hugget utav bara den. Fredagsfeeling med fredagsfräckisstämning. Tjoho! Nu så händer det!

Så är vi då framme vid fredagen igen. Den här veckan , rent arbetsmässigt, ska läggas till handlingarna. Bara ett par timmar kvar innan jag får styra kosan hemåt. Givetvis ska barn hämtas, lite mat handlas och så ska jag klippa håret. Det behövs verkligen, klippandes alltså. Jag har nästan dubbelt så många toppar som hårstrån.

Det var jättefint väder i morse. Ljummet och härligt. Tyvärr verkar det mulna till sig lite. Typiskt då jag är strumplästen och iförd endast sandaler. Jag har ju envisats med att gå i kängor och yllestrumpor himla länge. Bara man är varm om fötterna så klarar man det mesta. På nätterna föredrar jag dock fötterna kalla.

På tal om fötter så ska det inhandlas skor med jättehög klack i helgen. Inte till mig utan till den blivande konfirmanden. Jag bävar lite. Det är inget lätt eller roligt projekt. Hon vet precis vad hon inte vill ha men inte vad hon vill ha. Lite som sin mamma faktiskt.

Ibland inser man att man varit dum. Jag gör det iallafall. Jag fattar inte hur jag har kunnat ställa till det, sagt eller gjort som jag gjort. När den dumhetsinsikten landat så vill jag ju laga. Känn då in känslan när mitt förlåt möts av "jag vet inte om jag kan förlåta än". Så jäkla vuxet och bra svar. Så moget och så respektingivande. Min dotter...den finaste!

Du är aldrig något annat än din egen kappsäck. Det är du som bestämmer vad du ska spara i den. Det är också du som väljer vad du ska lyfta ur den och när du väljer att göra det.

Hur ofta har jag inte pratat om min egen ryggsäck, vad som finns i den. Så många gånger att jag vill kräks av tanken på det. Jag är den jag är. Jag gör det jag gör och ... Den första jag måste göra till lags, är väl mig själv. Det är när jag får vara den jag är som jag blir den jag blir.

Jag vill inte vara sur och tråkig. På egen hand glänser jag dåligt men likt månen så lyser jag upp tillvaron när solens strålar nuddar min yta. Jag har min sol, flera faktiskt. Och jag vill gärna lysa i mörkret. Jag vill inte vara ny eller halvfull. Jag vill lysa likt supermånen i går kväll. Sprid ditt ljus och jag kommer lysa upp din tillvaro i de mörkaste av stunder..

On-off, fram-tillbaka, arg-glad, hoppfull-hopplös... Ja det finns polariteter här i livet. Emellanåt har jag svårt att förstå somligt och somliga. Det känns som PMS-de luxe. Eller inte... Alltså, jag känner mig inte drabbad utan mest berörd. Till och från funderar jag på om det skulle lätta om jag körde ner huvudet i en ishink. Det är ju inte alltid man har kylvaror med sig så då får jag bara andas och försöka föreställa mig fruktträdsblommor om våren.... Det hjälper.

Jag har förstått att jag är likt en 1800-tals skald i Sverige. Totalt missförstådd. Men, bara för att jag ofta misstolkas behöver ju inte det innebära att nån annan har rött. Om nån tror jag är ledsen kan det ju bero på att jag just där och då var i andra tankar. Tänker lite på kollegan som häromdagen kom fram och la handen på min axel och sa "men, hur är det, har det hänt något?" Absolut inget var fel just då. Jag bara slappnade av en stund.

Ett annat exempel hämtar jag ur dagen som gått. Jag blev oerhört okoncentrerad och ofukuserad under planeringsråden på jobbet. Munnen glappar, skrattet och skämten haglar. Lagom uppskruvad av arbetskamrater som befinner sig på samma nivå som jag, ja då kan det inte bli annat än trams. Mitt i skrattet fastnar jag. Jag vänder mig mot Karro och undrar "vad är det som händer, är jag hög nu?" Svaret jag fick var ju underbart. "Nej, det är bara du som lyser igenom". Lysa, ett vackert ord som ligger fint i munnen. Jag älskar det som lyser. Maskrosor...är de inte gudomligt fina. Som små solar i gräset.

Maskrosor är ju en växt med gudomliga krafter och skepnader. Man kan göra vin av dem, bara en sån sak! Men när de väl får stå där de står, utan att bli ratade, så ändrar de form. De går från glatt gult till ett underverk av skirt vitt. Som en flicka som mogna eller en frukt som blir ätlig. Ta dig en rejäl titt! Det du rensar bort utan att ens tänka på det kan vara något av det vackraste vackra som du har sett.