Jag var en gång på en föreläsning där föreläsaren sa en sak som slog rot i mig. "Människor som saknar förmåga att skämmas, ska vara aktsam inför". Där å då, tänkte jag mycket på vissa elever jag haft och har. I dag har nog min tanke vidgats till det privata planet också.

Somliga människor reflekterar inte ens inför att de gör galet. Andra känner att det är nåt, men väljer att mata ur sig försvarstal, trots att ingen ens bett om det. Just det där upprapandet gör det hela ännu mer penibelt i normalitetens ögon.

Jag har hamnat lite i kläm. Jag ställs till svars för sånt som inte är mitt. Jag förväntas ha förklaringar på det som jag inte ens har kontroll över. Ja, stormen Simone är här, vad ska jag göra åt det? Vad i herrans namn kan jag göra mera nu. När jag är uträknad så finns det inte mycket mer för mig att göra. Jo, kanske det jag brukar.... Överleva.

I kväll sa någon nåt väldigt fint till mig. Något som värmde, inifrån och ut. Gu så skönt det är att höra sånt. Jag är lite som en svamp i såna lägen. Utarmad och törstande. Ord som värmer, som har tyngd och mening. Som sägs utan att ha någon baktanke. Ord som får mig att växa som människa.

Till alla ni som följer mitt bloggande.... jag vet att de senaste månaderna har varit allt annát än positiva. Bara en sån sak säger jäkligt mycket. Till er som peppar, pushar och hejar på... Ni betyder så oerhört mycket. Det är inte min mening att göra er oroliga eller sukta efter uppmärksamhet men.... Det har varit en jäkla nedförsbacke, kanske planar det ut nu. Kanske vänder det nu. Som jag sa till min älskade syster i dag; Jag har en plan, jag vet vart jag vill och hur jag ska gå tillväga, men jag sitter inte i sjön, inte än....

Jag lovar er, snart så vänder det... Det måste det, såklart. För så här sopigt kan det inte vara meningen att jag ska ha det.

.....


Jag har så många gånger skrivit om hur fantastisk den mänskliga varelsen är. Jag har hyllat både kropp och själ. Samtidigt har jag förbannat samhället och dess normer och regler som inte på ett värdigt sätt kan hantera det som anses vara utanför ramen av normalitet. Att komma dragandes med de gamla argumenten om att en person med handikapp "hade varit ett enkelt byte, utstött av stammen, om vi ska gå på hur människosamhället såg ut för hundratals, kanske tusentals år sedan". Vilket skitsnack! Sånt gör mig sååå upprörd. Det är bara ett sätt att försöka förklara varför man själv har svårigheter med att bemöta personer som är... som är... Ovanliga.

Jösses för vanliga människor. Det är de ovanliga, de med särskildheter som gör avtryck på mig. Vilka barn minns lärarna allra mest? Känn på den, Jag minns än i dag lilla p med bonusbror Stora P. De var kämpar med ett jäkla lass av utmaningar framför sig. Och massor av utmaningar som de redan klarat av. Jag minns ännu födelsedagsdatumet för grabben som gjorde mig svettig när jag bar, höll och kramade. Jag vet exakt var tösen S bor, vad hon gör och hur hon mår, trots att det var 16 år sedan hon var min elev. Fysiska och psykiska handikapp gjorde flickan till en gåta. O vad vi kämpade, hon, jag, fritidspedagoger och föräldrar. I dag kan jag följa hennes liv i en oerhört fin blogg. Gissa om jag var stolt när jag skrev första kommentaren på ett av hennes inlägg. Hon berättar så öppet om hur livet med ADHD kan vara. Jag är extra stolt över hennes kämparglöd då dyslexi var ännu en tillägsdiagnos. Men, i dag, en bit över 20 roddar hon runt hund, jobb och att träna yoga. Duktiga tös (ja, vi har kontakt, ja hon tycker det är ok att jag berättar).

Människan är fantastisk! Den fina kroppen som kan se och höra, känna och göra, utvecklas och växa. Alla efter sin egen förmåga. Människan och hennes tanke! Är det inte underbart hur vi kan uppleva, lära, tänka och reflektera? Och hur vi kan känna? Lycka, rädsla, oro, tillit, olycka, hat, kärlek... Ja, en hel massa helt enkelt. Det som blir lurigt med det är att när hon varit med och känt en gång så drar hon slutsatser och gör val.

Så väl jag känner igen mig själv i detta. Mitt handikapp är nog mina känslor. Iallafall har jag fått veta det. Jag har ju tom fått höra att "känner du så så känner du fel". Men, med min ryggsäck så dyker automatiskt vissa känslor upp. Hmm, ska försöka förklara vad jag menar...

När någon berättar för mig att jag handlar orätt och att jag ska sluta med det för att jag sårar, ja då blir jag så inibängens ledsen när jag själv utsätts för samma behandling. För jag tolkar det som ett straff, en hämnd, att denna någon försöker ge igen och sätta mig på plats. Hade jag själv inte fått kritik först för mitt handlande så hade jag nog inte reagerat.

Jag leder nog ligan (iaf bland mina vänner) i att bli lämnad. Mor, man, far,mormor, vänner, pojkvän, bekanta.... You name it! De allra flesta helt och fullt slutgiltigt genom att dö. Jag har fått höra de där hemska orden.... "Nu är det dags att du klarar dig själv", "jag vet inte om jag älskar dig längre" eller "nej, jag vill inte leva med dig längre". Tungt va? Eller så kanske du börjar fundera över vad det är för fel på mig. Massor, om jag får gissa själv. Nej, mina föräldrar dog ju inte för att straffa mig. Men under nätter som den här tänker jag mycket, jag tänker att om jag betytt tillräckligt mycket för mamma och pappa så hade de valt att sluta röka i tid. De kunde inte alls skylla på att de inte visste hur farligt det var. Nätter som denna, då kan jag bli jävligt arg på dm. För jag var inte alls reådo att leva mitt liv utan dem.

Jag minns även att jag kände tacksamhet över att min mor inte behövd vara med om min separation från mina barns far. Hon tyckte otroligt mycket om honom, jag har också känt sorg över att min far aldrig han träffa min nuvarande sambo. Pappa hade uppskattat Jonas. I natt känner jag , förutan saknad,en viss lättnad över att de inte kännes mig nu. Lilla mamma hade inte varit glad och jag vill ju att hon skulle vara just glad. Var tid har sin förtjänst.

Jag är glad över att jag inte har möjlighet att fly till mamma, att jag inte kan rymma dit hän. Jag är tacksam över att hon dog med den bild av mig som hon gjorde. Det känns bra att hon inte kan känna min oro. Att hon inte kan bemöta min ångest. Ärligt talat vet jag inte hur hon hade hanterat det.

Jag vet att det är tegelstenarna i min ryggsäck som färgar och tynger mig. Jag försöker så gott jag kan prata om dem och lyfta det hela till ytan. Men det är svårt. Speciellt när allt slutligen handlar om en ett slag som ska vinnas.

Är inte människan fantastiskt?! Hur saker sparas och lagras i det undermedvetna. Hur försvarsmekanismerna kopplas på så fort man utsätter sig för en situation som man redan tidigare varit i. Hur tänker jag nu? Jo, om jag upplevt en närståendes död så kunnat ta med mig den erfarenheten vid nästa dödsfall. Lära mig hur jag ska göra för att på bästa sätt överleva. När någon, uppenbarligen, inte uppskattar min närhet, mina insatser i leken ja då gör jag snabbt det jag gjort tidigare. Jag Örebro det som på bästa sätt gagnade min överlevnad. Jag flyr!

Jag flyr inte för att straffa. Jag flyr för att undkomma, för att överleva. Jag flyr inte för att få något, jag flyr för att hitta avstängningsknappen. För att överleva. För att ro livet i hamn. För att ha en möjlighet att på något märkligt sätt ingå i det som kallas normalt. Det otäckaste jag varit med om har Jag nu fått repris på...

Reprisen är allt annat än glimrande och skön. För den gör ont, så in i vassen. När förbrukningen är klar. När alla plagg vänts utochin jadå vet man, och det är då jag vet och känner på riktigt. "Hoppla, här var visst avstängningsknappen på. Bra, då slår vi på den".

Åh, vilken jobbigt lång dag det blev idag. Dysleximässa i Sollentuna och sen trängsel i trafiken på vägen hem. En dag som faktiskt kostade mer än det smakade. När man sitter så där långt hemifrån och inte vill annat än hem är det lätt att tankarna börjar vandra i väg. Lätt att måla upp scenario och skapa sig förhoppningar. Ja, jösses... Jag borde vetat bättre. Saker och ting blir ju inte bättre än man gör det. Och gör man allt man kan så vet man iallafall att man gjort sitt bästa. Det kan ingen ta ifrån en.

"Bara du gör ditt bästa" som mamma brukade säga. Det är väl det som är en av mammornas viktigaste uppdrag. Att alltid backa upp sina barn, no matter what.

Nu är helgen här. Som vanligt kommer den susa fram utan dess like. eller kanske inte just den här helgen. Jag är ju ännu med min "fotboja" och tar mig ingen stans än. Gud så skönt det blir när jag får tillbaka mitt körkort. Det här är och har varit så otroligt jobbigt. Riktigt psykiskt nerbrytande. Men friheten är på nåt vis inom räckhåll. Kommer känna mig som en kalv på grönbete... Men vara jävligt noga med att hålla mig inom hastighetsbegränsningarna. Man får ju liksom vad man förtjänar.... Begår man brott ska man straffas.

Det gäller väl det mesta här i livet. Eller.... Människan är en varelse som ofta felar. Det fantastiska med människan är ju ändå förmågan att känna ånger och att hon får ett behov av att bättra sig. Jag har fått rådet att alla borde ha rätt till en andra chans. Det är ett råd jag försökt leva efter. Ibland lyckas jag, ibland inte men... jag gör mitt bästa. Det som kanske skakar om min verklighet är när jag förstår, på riktigt, att inte alla tänker som jag. I vissa sammanhang och möten kanske det inte spelar så stor roll medan det i andra fall är väldigt avgörande.

Somliga dagar är livet så enkelt och lätt, andra dagar är det motigare. Jag brukar alltid säga att "så länge man ligger på plus så är det bara att tuta och köra". Hhmmm, jag börjar bli tveksam? Hur gör alla andra? Hur gör du, för att liksom fixa krångligheterna som uppstår under de där dagarna som tillsammans bildar livet? Kanske är det så att det inte bara finns en lösning, utan nästan lika många som det finns människor. Eftersom vi alla bär lite olika saker i vår ryggsäck, den där vi proppar full med minnen och erfarenheter, så behöver vi alla olika lösningar. Innebär det då att alla ska slå sig blodiga för att övertyga och vinna diskussioner? Eller borde det kanske vara så att den som verkligen bryr sig, kan stå över det... Alltså lägga engagemanget på att försöka förstå och hitta den frekvens där man svänger i samklang?

Just nu, när jag är ganska så trött och slut, på så många plan, lägger jag allt mitt fokus på att tygla den känsla som just nu slagit rot i både min kropp och själ. Och för mig finns det ett bra sätt att göra det.... Att ta en varmt bad eller en het dusch. Så är det nån som vill nåt så vet ni var jag finns den närmaste stunden....

Det är väl aldrig så skönt med lite omtanke och sällskap som när man är sjuk. Just i dag är jag lite krasslig. Har haft en vakennatt fylld av smärta och frossa. Förmodligen en kombo av vanliga ryggproblemen och en infektion. Har man ett grundpeoblem så blir man jul extra skör för andra åkommor.

Jag är väldigt sliten just nu. Jobbet, transportproblemen, logistik, dikeskörning med cykel och hälsan tär på mig. Det räcker på nåt vis inte med den vanliga dosen av återhämtningstid och bränslepåfyllnad. Att vara hemma från jobbet är inget jag gillar. Känner mig oftast väldi ensam. Tur för mig att jag har katterna och hunden som förgyller såna här dagar.

Varm i hjärtat blir jag också av mess med kryapådig-hälsningar, mail, samtal, snusleverans och fikasällskap. När det känns mörkt och tungt så visar det sig ofta att det finns många som bryr sig om och tycker om. Det är imponerande att när nöden är som störst är hjälpen som närmast.

Jag hade hoppats på att kunna jobba i morgon men det verkar som om febern snarare stiger och biter sig fast. Bläh, jag är inget sugen alls på att vila mig i form men just nu har jag inget val. Kanske bra med tanke på detta färgstarka hematom jag drog på mig när jag körde i diket.

Tur att jag landade med höften först. Hade varit mindre kul att ha det här i ansiktet. ?

Tack gode Gud för att somligt inte händer ofta, nästan aldrig faktiskt. Trodde jag var hårdhudad men så är nog inte fallet. Jösses i havet, en stor fet knytnäve i magen hade aldrig sänkt mig mer än detta. Jag vet att att alla någon gång svartmålas. Att alla utsätts för skvaller och elakheter. Jag vet allt det där men... att det finaste jag mött...

Jag lägger stor vikt vid vänskap. Jag har ju en gång i livet verkligen fått uppleva att vänskap är bra mycket starkare än kärlek. Ofta har jag pratat, berättat och uttryckt min totala uppskattning inför och om mina vänner. Jag har vänner som stått pall det mesta, gamla, nya... Det finns en handfull som jag tänker på varje dag. Som jag skulle vända utochin på mig för. Några har jag inte hört av på länge men de finns ofta i mina tankar. L är en vän jag inte sett på länge. Men mina tankar är ofta med henne. Jag är skyldig henne så mycket, jag är henne tacksam för ... Massor. Ofta sänder jag henne lyckotankar.

Tjejer är ju tjejer. Vi intrigerar, skapar lag, vänder kappan och allt det där... Bara en man kan tro att han kan få en kvinna att svika sin vän. Det snuddar på löjligt. Hur styriga vi kvinnor än är så så håller vi ihop. Och det som liksom gör det hela ännu värre är nog... Det finns män som verkligen, på riktigt, tror att de kan få en kvinna att svartmåla sin vän. Märkligt eller hur? Hur kan en man tro att några korta möten trumfar över timmar av samtal. Samtal där förståelse, samhörighet och gemenskap har odlats... Sorry... Tror du det så tror du fel.

En kväll som denna känner jag mig ändå rik. Jag har en handfull personer som är på G som finns där för mig, på stört om så krävs. Det är bara i vardagen som knäckebrödet smakar torrt, som maskineriet trasslar och går tungt, eller?

Åh, så här i kvällningen kommer en massa minnen till mig. Jag reflekterar...

På jobbet älskar jag de diskussioner som uppstår. Jag tycker lika med många men.. Det är med de jag har meningsskiljaktigheter med som jag utvecklas. Ibland är det inte ens så men med den respekt jag känner så händer det en massa inom mig. Jag har en kollega, vi kan kalla henne A. Hon är full av erfarenhet, kompetens, kunskap, klokheter, empati och respekt. Fem minuters samtal med henne är verkligen utvecklande. Vi kan prata som jämlikar och komma fram till samma resultat fast på olika sätt.
Även en annan kollega betyder mycket men hon är mer dominant. Hon vet vad hon kan, vill och vilket resultat hon vill och hjärtat gör ont.

Jag har i kväll fått veta att jag är sååå sviken så. Jösses vilken strid jag har inom mig. En del av mig undrar. På riktigt... Vad jag ska göra för att reda ut det hela. En annan del av mig vet att det inte finns något jag kan göra och... det är det som kallas erfarenhet.



I kväll inser jag en viktig sak. En Skansen jag kommer bära med mig... Gissa vilken?!

När mörkret kommer hit är det brutalt kompakt. Att tända lampor i tak och fönster lockar mig inte alls. Istället far jag runt i hela huset och tänder lyktor och ljus. Levande ljus mjukar upp miljön jag befinner mig i. Jag hittar mina små knep för att känna trygghet. Vackert blir det. Jag älskar verkligen mina lyktor från IKEA. D är formade som blomkrukor, gjorda i metall med perforerad, spetsliknande utseende. Ljuset och skuggorna blir helt magiska.

Lite magi i mitt liv skulle inte vara fel. Ett slag med trollspöet och somligt skulle få bli som förr och annat skulle få bli på ett nytt sätt.

Tillochmed katterna vill ägna sig åt soffhäng i dag. Pajsarkatten blir i polerande lång när han sträcker ut sig.

Med den nya tidens appar kan en grå dag nästan bli totalt genomskinlig.