Jag var en gång på en föreläsning där föreläsaren sa en sak som slog rot i mig. "Människor som saknar förmåga att skämmas, ska vara aktsam inför". Där å då, tänkte jag mycket på vissa elever jag haft och har. I dag har nog min tanke vidgats till det privata planet också.

Somliga människor reflekterar inte ens inför att de gör galet. Andra känner att det är nåt, men väljer att mata ur sig försvarstal, trots att ingen ens bett om det. Just det där upprapandet gör det hela ännu mer penibelt i normalitetens ögon.

Jag har hamnat lite i kläm. Jag ställs till svars för sånt som inte är mitt. Jag förväntas ha förklaringar på det som jag inte ens har kontroll över. Ja, stormen Simone är här, vad ska jag göra åt det? Vad i herrans namn kan jag göra mera nu. När jag är uträknad så finns det inte mycket mer för mig att göra. Jo, kanske det jag brukar.... Överleva.

I kväll sa någon nåt väldigt fint till mig. Något som värmde, inifrån och ut. Gu så skönt det är att höra sånt. Jag är lite som en svamp i såna lägen. Utarmad och törstande. Ord som värmer, som har tyngd och mening. Som sägs utan att ha någon baktanke. Ord som får mig att växa som människa.

Till alla ni som följer mitt bloggande.... jag vet att de senaste månaderna har varit allt annát än positiva. Bara en sån sak säger jäkligt mycket. Till er som peppar, pushar och hejar på... Ni betyder så oerhört mycket. Det är inte min mening att göra er oroliga eller sukta efter uppmärksamhet men.... Det har varit en jäkla nedförsbacke, kanske planar det ut nu. Kanske vänder det nu. Som jag sa till min älskade syster i dag; Jag har en plan, jag vet vart jag vill och hur jag ska gå tillväga, men jag sitter inte i sjön, inte än....

Jag lovar er, snart så vänder det... Det måste det, såklart. För så här sopigt kan det inte vara meningen att jag ska ha det.