Man kan väl summera mitt senaste halvår som en total hälsokatastrof. Det började efter midsommar. Diskbråck i ländryggen. Jag hann precis komma på benen och kunde jobba i augusti. Det höll bara ett par veckor sen hände något i nacken. Den smärtan var inte att leka med. Inget bet på den och jag tog ett par vändor till akuten. Jag sov verkligen inte mer än 45 minuter i taget sen fick jag upp och vandra i nån timma. Det som efter 2-3 veckor hände i ett sådant tillstånd är helt galet. Jag snetände på min vanliga medicin, tappade balans och styrka mm. Efet en 6-8 veckor med medicin, sjukgymnastik och massor av anpassningar på jobbet kände jag ände att jag var på väg. Ändå rätt bra med tanke på att jag i ångest lämnade en förberedd operation då jag gjort misstaget att googla... Mitt råd till er nu är... Sluta googla. 

Över jul och nyåråkte jag på covidskiten och det satte sig först på luftrören med hosta, Fick ödem i halva nsiktet., sen hög feber, noll smak och lukt,  o så fick jag dimsyn och sjuk huvudvärk. Ännu en vända till akuten. Bricanyl, syrgas , vätskeersättning, adrenalin o gud vet vad.

Det hä är inte en bild jag skulle välja för tinder...

Ännu en minnesvärd nyårsafton. Egentligen inte ett dugg sämre än de senaste 12-13 åren men oron var hög för mina hundar. Efter en hel del bedjande om hjälp så klev två rektorer fram, en var min chef. Den andra var ett x´s chef. Nej, skämt åsido. Så tacksam över att Freja fick ett par dagar med D och hennes familj. Kimmo fick hänga med J och hennes vovve mfl. Det är när det krisar man vet vilka som har samma moraliska klocka som en själv, som har empati och förståelse. Tack alla ni somhjälpte och ställde upp, både under Covid och även under sommaren. Ni är guld värda. 

Jag kommer aldrig glömma hur bästa vännen satte sig i en taxi kl 7 på morgonen och åkte 5 mil för att hjälpa mig. Jag kommer göra detsamma för dessa personer även om jag önskar att det aldrig blir nödvändigt. 

I måndags, den 23/1 var första dagen som jag inte fick huvudvärk och feber vid lunch tid. Och det har hållit i sig, friskhetskänslan alltså. Jag har så smått kunnat öka ut hundpromenaderna och exta ljuvligt är att ett par eftermiddagar i veckan så har det inte hunnit bli mörkt när vi går ut. 

I tisdags började jag ca en timma senare än vanligt pga konferens i Konsert och Kongress. Fågelkvitter och morgonrodnad. Underbart. 

Annars har vi till stor del tagit farväl av stadens vinterbelysning som  bit för bit plockas ner. 

Enhörningen i Trädgårdsföreningen. 

Paviljongen. 

"Kärleksbron"

Hospitalstorget, här har man kunnat sätta sig inne i Julkulan och bara ta in allt man ser och hör, omgiven av ett glimrande vinterljus. 

Efter nästan tre veckors försening fick jag äntligen träffa mina barn, äta gott och ha julklappsspelet. Först fick ju Elis covid och nån vecka senare jag. När vi summerar så råkade jag mest illa ut. Jag hade tre sprutor i kroppen, den 4:e var planerade till andre januari. Nu får den dröja lite. Elis verkar skapligt återhämtade men jag själv tampas med lite skit som hänger i. 

Nu blev det inget julbord men kanske ett "smörgåsbord". Gott bröd, massor av pålägg, grönsaker och sen sötsaker. En trevlig kväll som jag lägger ner sokm en glimrande sten i minnenas ryggsäck. 

På Sankt Larsgatan är det aldrig lugnt. Nu ska här byggas ett höghus... Avspärrningar, byggtrafik, en massa praktiska strul. Jag borde verkligen flytta.... Men har inte ork och kraft just nu.

Önskar er en fin kväll och hoppas ni får en härlig helg. Själv förbereder jag mig för inte ett farväl utan snarare "vi ses igen". Så overkligt att behöva säga just det till en av de mest levande människorna jag träffat, som lärt mig så mycket. Framförällt om vikten av att vara ärlig både mot sig själv och andra och att det krävs att man möter konsekvenserna av sitt handlande och agerar utifrån det. Jösses så många fina samtal vi haft tillsammans, som de morgonmänniskor vi båda var. Eller jag vet  egentligen inte men S var ofta lika tidig på jobbet som jag. 

Det blir en tuff timma men så viktig och värdefull. När min mamma dog, för massor av år sedan då fick jag en dikt skickad till mig. En dikt som min moster tyckte jag skulle läsa i kyrkan. Fin tanke men egentligen superdumt. Prestationsmia med lunginflammation tappade i princip hela cermonin då allt fokus låg på prestationen. Men... jag läste dikten som ett proffs och bär den med mig dagligen i mina inre samtal med mamma. 

Jag kallar den Stinas dikt... av skäl som jag inte orkar skriva nu, det har inget med faster Stina att göra utan mer om en översättning och Sina Wolters förlust av sin syster, en biskop av Canterbury osv...   Jag åtetrger den nu i översättningsvarianten.

Döden betyder ingenting.

Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.

Jag är Jag, Du är Du.

Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande. 

Kalla mig vid mitt vanliga namn. 

Tala till mig sådär som Du alltid gjort. 

Ändra inte Ditt tonfall. 

Håll sorgen borta från Din röst. 

Sluta inte skratta åt våra gemensamma småskänt. 

Skratta som vil alltid gjort. 

Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig. 

Låt mitt namn alltid finnas med Er där hemma. 

Uttala det som om ingenting hänt, sorglöst. 

Utan spår av skuggor. 

Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare. 

Det går vidare för att det måste gå vidare. 

Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. 

Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig. 

Jag väntar på Dig, nån stan väldigt nära. 

Allt är väl.