Då så sitter vi här igen med de förbannade proven. De där som ska visa hur det står till med elevernas kunskaper i kärnämnena. Jag känner, som varje år, en brutal förtvivlan. Hur ska våra sexor kunna klara dem? jo, några få gör det så klart men inte det stora flertalet. 

En "vanlig elev" hos oss kan ha flytt vid 5  års ålder från Syrien, hamnat i Turkiet och kanske gått nått år i skolan där för att sedan fortsätta flykten tillsammans med familjen till Tyskland. Där kanske man hann gå lite i skolan innan man slutligen vid 8-9 års ålder hamna i Sverige. Linköping kan vara ort nr 3 de bor på. Vad gör allt detta med ett barn? Det säger sig väl självt. Total språkförvirring, ofta en känsla av otrygghet, bärare av det trauma som krig och en flykt innebär. Hur i helskotta ska de kunna klara ett prov som är uppbyggt för att passa svenskfödda medelklassbarn. De saknar fullständigt de referensramar som krävs för att ens ha en chans. 

Vi tar även emot elever som bott i flyktingläger i hela sitt liv. Dessa barn har fullt upp med att försöka förstå sin omgivning, den västerländska kulturen, lagar och alla oskrivna lagar. Bara att stå i led och förstå att alla kommer få mat så att man blir mätt när vi går till matsalen. Att äta med bestick är en självklarhet för mig men så äts inte maten på alla platser i världen. Vissa använder pinnar, andra händerna och en del är vana att "fånga upp" maten med en brödbit. 

Nu förväntas just dessa elever kunna skriva texter som är så främmande för dem att det står stilla i huvudet på dem. Visst, vissa elever som varit här väldigt kort tid blir undantagna men har du bara gått tre år i svensk skola så är det ohyggligt svårt. Man kan inte prestera som en elev som är född i Sverige, gått 4-5 år i förskola och sedan hela låg- och mellanstadiet. 

Just min skola kommer att få uppmärksammt lågt resultat på NP. Precis som vi får när det gäller betygsläget. Lite som man har det i den mer omtalade skolan Rosengård. Men hur eleverna och pedagogerna än kämpar kommer vi aldrig att komma upp till ett genomsnittligt resultat. Det är omöjligt då mer än 95% av eleverna har annat modersmål och fler än hälften varit mindre än 5 år i Sverige. 

Jag är stolt över varenda unge som i dag kämpade sig igenom den här skiten. Jag hoppas bara att de inte blir helt nedslagna av det faktum att de inte når nivå E. Jag ska göra mitt bästa för att visa vilken enorm utveckling de har gjort under tiden hos oss. För mig är det det som räknas. Så det så!

Politikerna kommer bli bekymrade och ifrågasätta oss men vi har förklaringar och svar på allt. Nu tänker jag att det är deras tur att ta ansvar över att det blivit så här. 

Att vädret växlar under mars och april det vet vi ju sedan gammalt men nu känns det som om vädergudarna leker med oss. 

På promenaden utmed ån vid 17-tiden var det ljust och solen värmde fortfarande. Tänk att en får ha det så gött. 

Det var en lycklig tjej som skuttade och hoppade upp på både stenar, stockar och bänkar. Hon tycker själv att hon är jätteduktig och förväntar sig alltid att få en liten godisbit som belöning. 

Förr i tiden kunde man det här med att bygga vackra hus. Både färg, form och utsmyckningarna tilltalar mig så mycket mer på dessa äldre hus än vad de moderna åbäkena gör. 

Gammalt och nytt i en salig blandning, lite charmigt när man väljer att behålla istället för att riva och smälla upp nytt. 

Vår i går, snöfall i dag. I morse var det bara ett lätt pudertäcke som ni kan se här. Men under dagen började det snöa riktigt ordentligt. Det var så som man alltid önskar att det ska vara under julen. 

Utanför mitt fönster vid 9:30 tiden. Det hade redan då börjat lägga sig ordentligt. Vid halv elva så hade det nog kommit 5-8 cm. Under snötäcket var det många isfäckar så omigen stapplade jag mig hem livrädd för att halka omkull. 

Ha nu en bra kväll och ta det försiktigt om du måste ut och köra eller gå. 

I går hade jag otippat med energi. Det är faktiskt länge sedan jag kände det så, måste varit före Covid. Jag tog tag i min veckosoppa, något som jag inte gjort på månader. Veckans soppa blev spenat- och löksoppa. Den blev perfekt, måste jag säga. Krämig, lite salt och med några droppar av min finaste olivolja som kronan på verket. Jag kommer njuta varje kväll den här veckan. 

Jag brukar ju göra som så att jag äter lunch på jobbet, antingen i matsalen eller så har jag med mig en låda. Då brukar jag stå mig ganska bra till 17-18-tiden och då är det lagom med något lite lättare. Det kan bli soppa eller kanske bara proteinkvarg eller té och några fröknäcke. 

Jag hoppade i säng relativt tidigt, som vanligt. Jag läste en stund och sedan blev det pod. Tyvärr väcktes jag vid tre-tiden av att något stort fordon som stod på tomgång precis utanför mitt fönster. Efter kanske en halvtimma började det låta så in i bängen. Jag var tvungen att gå upp och kolla. Det var nån form av spol/slam eller sugbil. Suck! Efter det var det omöjligt att somna om. Tur att jag faktiskt la mig så tidigt annars hade den här dagen kunnat bli oerhört lång och jag skulle gått omkring med tröttmössan på mig. 

Det är skönt att bo centralt men det hade varit så mycket bättre bara jag varit en våning eller två högre upp. 

Jag fick iallafall en lång, lugn och skön start på dagen när jag vaknade så tidigt. Strax efter fem intog jag dagens första mugg med té. Förr drack jag alltid kaffe på morgonen men numera låter jag den första koppen kaffe intas på jobbet. Jag är ofta på plats en halvtimma innan jag börjar för att hinna sitta en stund i personalrummet, möta upp kollegor och stämma av. Vi har aldrig morgonmöten på den här skolan men de jag jobbar närmast med träffas och kollar av läget. 

I helgen köpte jag 8 nya kaffe/té-muggar. Jag älskar de här som är utan handtag och kom i 4 olika färger. Muggarna jag hade innan är egentligen jättefina men de var liksom inte jag. Kanske tar jag med dem till jobbet så jag kan använda dem där. 

Freja och jag har skaffat oss nya rutiner sedan Kimmo gick bort, det rör sig om allt ifrån tiderna vi promenerar på, rundorna vi tar,  till mat- och lektider. Det är lite intressant att se hur fort hon ställer om sig till nya vanor. Vi går ut lite tidigare på morgonen och går lite längre, allt för att få ur tösen så mycket energi som möjligt. Hon älskar att jag numera alltid använder flexikopplet för då får hon utrymme att springa och sträcka ut. 

I morse var vi på plats i Trädgårdsföreningen vid 06:30. Det var superkallt, tyckte jag iallafall, då det blåste. När vi är ute lite tidigare slipper vi alla andra hundägare som är och rastarsina jyckar.  Skönt då Freja är lite besvärlig vid hundmöten. Det var väldigt vackert med snön, vattnet som porlade och alla träd som naket sträckte ut sig mot himlen. 

På morgonen går vi alltid till Trädgårdsföreningen men på eftermiddagarna försöker jag variera. Jag minns att förra året så blev jag ganska mätt på att gå samma rundor. Nu brukar jag gå Sankt Larsgatan bort mot US och där följa ån antingen bort mot naturreservatet eller så viker vi av och snirklar oss runt omgivningarna runt vattentornet. 

I dag har jag haft en av mina två långa arbetsdagar så det har inte blivit mycket gjort på hemmaplan. Mest lite småfix och sen fastnade jag framför en serie. Nu börjar det dra ihop sig mot läggdags. 

Jag önskar er god natt och hoppas ni får en fin morgondag. 

Så har vi nu ställt om klockan från vintertid till sommartid. Jag kan inte påstå att jag rent fysiskt kände av det vare sig i går eller i morse. Det var ändå ljust när jag klev på bussen på måndagsmorgonen. Den här bilden är tagen någon dag innan vi återigen fick uppleva ett snötäcke i naturen. 

Tänk att det tog mig drygt två år innan jag noterade dessa blommor bland kullerstenarna vid entrén till trädgårdsföreningen. 

Glädjande nog kan jag berätta att den här lilla tösen är så mycket piggare och gladare nu. Hon äter bättre, har högre energinivå och på det stora hela verkar gladare. Hon gillar dock inte när jag går hemifrån utan ligger i sin donut i hallen och väntar på mig. 

I fredags firade jag våffeldagen gånger två. Först på jobbet och sedan hemma. På hemmaplan serverade jag både matvåffla och fikavåffla. Härligt att träffa Tyra och Peter igen, det var allt för länge sedan sist. 

Jag hade en otroligt skön lördag där vi var uppe vid 6-tiden för en första morgontur men sen tog vi en timma och bara myste i sängen. Jag med en balja té och en bra bok och Freja fick så klart ett tuggben. Det blev även en tur till gymmet under förmiddagen. 

Informationstavlan vid jättegrytorna. 

Två rejäla jättegrytor strax utanför trädgårdsföreningen. Fantastiskt vad naturen kan skapa över tid. 

Vi träffade även på taxen Ture under vår lördagspromenad. Vilken mysig hund, jag blev inte ett dugg mindre sugen på att skaffa tax. 

Lördagen bestod även av att laga matlådor inför kommande två veckor. 6 lådor med kycklingfilé och grönsaker...

... och tre lådor och en tallrik med fläskytterfilé blev det. Jag kände mig helnöjd efteråt. Det blev dessutom supergott. 

Sommartid men det blev rent vädermässigt vintertid. Halkan var inte heller att leka med. Det var som en tunn hinna av glansis både på trottoarer och gator. Kollektivtrafiken flaggade för förseningar pga vädret så jag kände mig nöjd med att jag tog en tidigare buss än vanligt. Jag undrar i mitt stilla sinne hur belastningen varit på akuten under dagen. Själv gick jag stel som en pinne, livrädd att halka, det räcker så bra med den fraktur som jag ådrog mig för drygt tre veckor sen. 

Jag anlände dock till jobbet, pigg och alert men föreställningen om att det här skulle bli en alldeles vanlig vecka där jag skulle hinna med och träffa alla mina elever enligt schema. Givetvis blev det inte så, det är ju nationella prov i engelska både i morgon och på torsdag. Nästa vecka går fredagen bort, suck. Men så här är det på våren, jag vet ju det. Trots det så blir jag aningens stressad av att inte riktigt räcka till. Jag har närmare 20 elever som jag ska träffa 2-4 ggr per vecka. Det blir många elever att hålla rätt på och planera för och ändå är det ca 100 andra elever som skulle behöva insatser av specialpedagogisk karaktär. Till hösten måste jag nog göra ett omtänk eller omtag på hur jag kan lägga upp det hela så att fler får de insatser som de har rätt till. 

Nu hoppas jag ni alla får en fin kväll och en härlig vecka. 

Vädret svänger relativt friskt här. I går stod jag ute som rastvärd i regnet och var rejält blöt när det var dags att gå in. När det var tid för hemgång så hade det klarnat upp och Freja och jag fick en sådan skön eftermiddagspromenad. I dag på morgonen var det väldigt skönt ute, kanske lite kallare än i går men vindstilla. Freja visade sig från sin piggaste sida sedan Kimmo gick bort. Hon fick glädjefnatt i trädgårdsföreningen och lyxade till det med några rejäla zoomisar. Hon har ju alltid koppel men när vi har flexikopplet finns det utrymme för glädjesprång. 

Våren har ännu inte visat sig så mycket mer på växtligheten än att vi ser krokus- och påskliljeblad sticka upp i rabatter och gräsmattor. Men det räcker nog med bara ett par dagars sol och några grader varmare för att det ska explodera ute. 

Inomhus gör jag mitt bästa för att hålla liv i mina nyinköpta växter. Luftfuktarna står på och jag har tryckt ner sådana där små näringspinnar för att ge dem bästa möjliga grund att frodas i. 

Den här lilla rackaren är mest dekorativ, den släpper bara ifrån sig tre dl om den får stå på oavbrutet. Den har en inbyggd timer så den stänger av sig själv efter ett par timmar och då har bara nån dl försvunnit. 

Den här grymmingen rymmer en liter och den stänger inte av sig själv förrän den är tom. Har jag på minsta effekt räcker den över natten, drar jag på full effekt så går det givetvis snabbare. Jag är så galet nöjd över inköpet, ett av mina bättre. 

Förra veckan minskade jag mitt mobilanvändande med 70%. Det måste bero på att jag istället har ägnat både bussresorna och en hel del tid hemma till att läsa. Nu har jag verkligen kommit in i den här boken och glädjande nog så finns det 7 till i serien om dessa systrar. 

Under en paus i dag på jobbet tog jag svängen upp till Willys, jag var lite sugen på något gott. Det var bra för jag hade turen att hitta svensk fläskytterfilé för bara 49 kr/kg. Perfekt för ett storkok. Jag köpte tre stycken så det ska bli både gryta och helstek. Det gäller att passa på nu när matpriserna blivit så höga. 

Freja och jag har tagit ännu en skön promenad om än i lugnt tempo då jag känner av inflammationen i höften ganska så rejält. Nu är det snart tre veckor sedan kortisonsprutan,  kanske effekten börjar avta. Jag har iallafall börjat knapra naproxen igen och med det följer rejäla doser av omeprazol. Nu håller jag tummarna för att det ska hjälpa. 

I morgon är "mitt i veckan" och även den dagen, precis som mina tisdagar, är en lång arbetsdag. När den är gjord känns det nästan som helg då mina torsdagar och fredagar i gengäld är ganska korta. Det är dagar då jag verkligen hinner komma i fatt med saker hemmavid. 

Jag hoppas ni alla har en fin vecka, att ni liksom jag har kunnat njuta lite av ljuset och solen. 

Länge sedan sist men...

Jag vet att jag inte är ensam om det här med att inte alltid  må bra, inuti. Men det är, än i dag 2023,  så tabubelagt att prata om det. En fraktur på handleden, ett diskbråck eller inflammerad blindtarm hanteras på ett helt annat sätt än allt det osynliga vi kan drabbas av.  Livet har inte alltid varit så snällt och enkelt mot mig och jag har inte alltid varit så snäll och enkel mot mig själv eller de jag har omkring mig. Min självinsikt är brutalt stor och det gör ju inte saker lättare.

 
Mitt mående, både fysiskt och psykiskt har under hela mitt liv varit som en oberäknelig bergochdalbana. Det jag nu lärt mig är att jag har dåliga verktyg för att hantera sorg oavsett om det handlar om närståendes bortgång eller andra förluster. Det jag däremot blivit duktig på är att veta mina fysiska begränsningar. Hur långt jag kan gå med hundarna, hur jag måste omprioritera när det är tvättstugedag eller dags för städning. Det är mer ofta än sällan som jag måste avstå trevligheter på fritiden för att kunna jobba mina 100%. Det är helt ok för mig, jag älskar mitt jobb och ser det som en "trevlighet". Däremot funderar jag ofta på om jag skulle kunna klara att vara klass/ämneslärare igen, det är tveksamt.

Jag gjorde ca 15 år som det och vet vad som krävs... och nu är kraven ännu högre. Jag beundrar verkligen mina kollegor som har så många bollar i luften hela tiden. Nu är jag inne på mitt 26:e år som lärare. Vart tog tiden vägen? En sak som är säkert är att jag aldrig, aldrig haft söndagsångest. Absolut generell ångest men aldrig över mitt arbete. Fröken Gunni satte ribban 1982 och sen var min väg utstakad, en fantastisk förebild. 

Som ni vet så tvingades jag ta beslutet att låta Kimmo gå över regnbågsbron. Att ligga brevid och hålla om honom, viska i hans öra "Jag är med dig hela vägen" var så självklart men också vidrigt. Jag hade föreställt mig det hela på ett annat sätt. Så klart grät jag där och då men inte tillräckligt tror jag. Jag liksom bromsade upp, gaskade upp mig och blev överaktiv. Jag har aldrig sörjt klart nåt eller någon. Jag har bara pyst så pass att jag klarar att agera vidare. Det pallar inte kroppen. Den fixar inte alla timmars promenerande med Freja. Att gå, dammsuga, städa och jobba lugnar själen på något vis men det sliter på kroppen. Nu känner jag att jag liksom fastnat i sorgen efter min pälskling. 

Jag har så många sorger lagrade att jag blir sjuk av dem. Det här måste jag ta i tu med. Det funkar inte att vara vanliga Mia på jobbet för att sedan däcka när jag kommer hem. I nuläget känner jag att min hjärna underpresterar. Eller presterar efter den förmåga jag har just nu och den är lägre än vanligt. Mitt fokus senaste veckorna är att ha en fungerande vardag. Men jag känner så starkt att jag inte är mig själv. Jag är som bäst när det gäller elevmötena men hjärnan plockar bort andra viktiga saker som att lämna in sjukintyget, att ringa återbud till sjukgymnasten eller bara att jag har tvättstugetid. 

Jag kan berätta om min härliga hund men att prata om slutet eller saknaden kan jag ännu inte. Helgerna är värst då tomheten skriker på mig. Även Freja fattar ännu inte att Kimmo är borta. Bara häromdagen, när vi skulle ut, så skuttade hon in i vardagsrummet för att möta upp brorsan. Hon brukade alltid möta upp, skälla och krama hans hals när vi skulle ut. Väl ute njuter hon dock  i fulla drag över att få bestämma tempo.

Vi snirklar ofta oss runt i Trädgårdsföreningen. Här är en hel liten by av insektshotell. Sånt gör mig glad. Själv bidrar jag blygsamt genom att välja lavendel på balkongen. 

Jag startade förra  helgen med fika med kollegor och sedan ut och vandra med Freja. Därefter var jag helt slut och somnade vid 20. Jag rekordsov i 11 timmar och så  ut med Freja igen.  Sedan tog jag en förmiddagslur. Hela lördagen kände jag mig märklig och lagom till kvällen kom migränen. Är det inte typiskt, när man kan slappna av så slår den till. Jag försökte se Mello men det var helt helt omöjligt med alla blinkande lampor och snabba klipp. Det slutade med att jag fick lägga mig i sängen och bara lyssna mig igenom det hela.

Nu är det återigen fredag. Jag såg till att gå hem i tid, ta en sväng med Freja . Nu har jag varit på gymmet för ett mycket lätt benpass. Kvällen tänker jag nu ägna åt en bra bok kanske låter jag "Talang" surra på TV.n medan jag mumsar på en grillad kyckling men framförallt tänker jag hoppa i säng tidigt och försöka ta sovmorgon. 

Framöver får det bli alltifrån terapi och sjukgymnastik till nya mediciner. Sorg ska bearbetas, verktyg ska skaffas men bara det är ju ett heltidsjobb. Fast jag är övertygad om att mitt jobb är en av de bästa medicinerna. Det kluriga är bara att få mig själv att förstå att själen kan inte gipsas och läka på 6-8 veckor. Tyvärr. Tänk vad smidigt det hade varit. 

Nu önskar jag er alla en skön helg!