När du inte vet vad du gör! Hur många gånger har du inte sagt så? "Jag vet inte vad jag gör". Sorgligt nog är världen fylld av sånt. Människor som inte vet vad de gör. Personer som vimsar runt, som agerar, sårar, lovar, bryter och söndrar. Och allt gör de i tronen att de gör det bästa. Åh, så knasigt. Åh, så sorgligt. Fy faan vad tragiskt. Jag blir liksom svampig i hjärtat;mjuk, blödt och blödig.

Det händer, ganska sällan men ändå, att jag möter personer som trasslar tilldet för sig. Som liksom svärtar ner allt omkring sig. Jag har övat mig jäkligt mycket på att hantera verkningar av knasbollar och jag finner det alltid lika sorgligt. Människor som tror lite för mkt om sig själva. Det är ett elände det.

I dag har jag mött de vackra människorna. Tyra och hennes vänner. Unga, mjuka, glada, engagerade. Så härligt. Det gäller verkligen att "go with the flow" att acceptera att nån annan är ung och fantastisk. Min tid är över. Men inget hindrar att jag är glad och kärleksfull för det. Deras glädje är smittsam. Som lotion för hud och själ.

Att älska... Det är underbart. Att vara älskad är sååå fantastiskt. Åh, så mysigt. När jag lufsar upp till sängen på egen hand. Myser ner mig och slumrar bort, att sen vakna till i dimman av att en arm drar mig intill. Så mysigt. Så härligt! Min rygg mot en stark mage... Ja, ni ver? Det är liksom fantastiskt. Inget, inget i hela världen, kan få mig att må så som jag mår med Finaste.

Jag kan beklaga alla som inte är där... Men det är var och ens sak. Att lyssna till den finaste tonen av alla.

Tack för en mysig lördag men de två grabbar som står mig allra närmast. Jag är tacksam för egentid med min 12-åring. Tid att prata, att vara tysta, att resonera och fundera. Jag är tacksam för en natt med god och lång natts sömn.

Tack för vackert väder, för underbar luft och tussilago vid vägkanten. Jag är tacksam över underbart gott grillat kött i går. Ja, i dag har jag gått i tacksamhetstankar. Jag behöver göra det emellanåt för att fixa läget. Liksom lägga fokus på nåt helt annat än det dåliga som äter på mig.

Snart ska jag få ställa mig vid spisen och laga mat till min fina familj. Tänk, det är inte allas om har någon att laga mat till, att äta med eller plocka undan efter. Jag har det. Jag vet att jag ofta klagar över allt jobb som det innebär att vara mamma men hur tomt vore det inte utan den rollen? Ensamt, olyckligt och helt bedrövligt.

I dag får det bli pasta och biff stroganoff. Jag gillar mat. I mängder och i nästan i alla dess former. Att få laga den är faktiskt något jag tycker om. Att få dela maten med de finaste människor på jorden är ren lycka.

Så nu, denna underbara vårdag, ska jag fortsätta att känna tacksamhet och på så vis ladda energi inför tyngre dagar och stunder.

I dag kom jag tillbaka till verkligheten. Jobbet alltså. Jag blir lite verklighetsfrånvända när jag är hemma. Fast jag har ju en anledning. Sorgligt nog finns det människor utan någon som helst förankring i verkligheten, överhuvudtaget. Sådana är farliga och dem ska man hålla på mer än en armlängsavstånd.

I dag visar sig min värld från den finaste av sidor. Solen skiner, det är nästintill vindstilla och mina barn kommer hem till mig i eftermiddag. Trots att jag är trött och har katastrofont i min rygg så lyckas jag ha humöret med mig. Tror att det beror på att jag är på jobbet. Det är skönt att känna sig behövd. Ja, det gör jag ju hemma med men då gäller det mest i form av tvätt- och matlagningstant.

Jag jagar inte jämställdhet. Jag är mer än glad åt att ta hand om tvätten om jag slipper tvätta och serva bilen. Jag lagar gärna mat och ser gärna att sambon istället tar hand om saker som återvinningsrummet och andra saker som min kropp säger nej till. Jag älskar att få blommor, bli hållen om, när min man öppnar dörren eller bär in matkassarna. Såna saker gör att jag att känner mig uppvaktad. Jag behöver alltså inte dyra presenter eller liknande. Jag känner mig älskad, nästan jämt. Logiskt vet jag att det är så alltid, varje dag,varje sekund. Men ibland sviktar även jag. Det är inte så himla lätt att förstå att jag kan vara älskad som emellanåt känner mig som en ända stor belastning. Ni vet, de där stunderna när jag bara ligger och andas mig genom minuterna i väntan på lindring. Eller när jag vrider och vänder på mig på nätterna efter att ha vaknat av "ontet". Man måste nog älska sig själv för att låta sig bli älskad av någon annan?!

Livet är lite som en godispåse. Man kör ner näven och får se vad som kommer upp. Ibland är det söta och lättätna karameller och ibland är det surt värre än rönnbären (fast sura godisar är mina bästa). Misstaget man inte får göra är att hantera livet som en godispåse man inte själv plockat till sig. Vi bär alla ansvar för vår egen lycka och utveckling. Ibland blir det värre än marmeladkulor och engelsk lakritskonfekt men har du själv lagt ner det i påsen får du tamejtusan äta opp det och inte skylla på nån annan. Människor som skyller sin egen olycka på andra har jag svårt med. Inte bara jag förresten, de flesta som jag omger mig med ser på det på samma sätt.

Undantaget för denna Miaregel är ju allt som rör egna och andras hälsa som är svårpåverkad. Jag tänker tex på cancer, benbrott, depressioner mm. Fast om det drabbar en så måsta man ta även den karamellen och hantera på ett bra sätt. Ta emot den vård som finns eller söka efter hjälp på annat sätt.

Huvaligen vad detta "soliga" inlägg avslutades på bästa svammelmanér men det bjuder jag på.

I dag kom jag tillbaka till verkligheten. Jobbet alltså. Jag blir lite verklighetsfrånvända när jag är hemma. Fast jag har ju en anledning. Sorgligt nog finns det människor utan någon som helst förankring i verkligheten, överhuvudtaget. Sådana är farliga och dem ska man hålla på mer än en armlängsavstånd.

I dag visar sig min värld från den finaste av sidor. Solen skiner, det är nästintill vindstilla och mina barn kommer hem till mig i eftermiddag. Trots att jag är trött och har katastrofont i min rygg så lyckas jag ha humöret med mig. Tror att det beror på att jag är på jobbet. Det är skönt att känna sig behövd. Ja, det gör jag ju hemma med men då gäller det mest i form av tvätt- och matlagningstant.

Jag jagar inte jämställdhet. Jag är mer än glad åt att ta hand om tvätten om jag slipper tvätta och serva bilen. Jag lagar gärna mat och ser gärna att sambon istället tar hand om saker som återvinningsrummet och andra saker som min kropp säger nej till. Jag älskar att få blommor, bli hållen om, när min man öppnar dörren eller bär in matkassarna. Såna saker gör att jag att känner mig uppvaktad. Jag behöver alltså inte dyra presenter eller liknande. Jag känner mig älskad, nästan jämt. Logiskt vet jag att det är så alltid, varje dag,varje sekund. Men ibland sviktar även jag. Det är inte så himla lätt att förstå att jag kan vara älskad som emellanåt känner mig som en ända stor belastning. Ni vet, de där stunderna när jag bara ligger och andas mig genom minuterna i väntan på lindring. Eller när jag vrider och vänder på mig på nätterna efter att ha vaknat av "ontet". Man måste nog älska sig själv för att låta sig bli älskad av någon annan?!

Livet är lite som en godispåse. Man kör ner näven och får se vad som kommer upp. Ibland är det söta och lättätna karameller och ibland är det surt värre än rönnbären (fast sura godisar är mina bästa). Misstaget man inte får göra är att hantera livet som en godispåse man inte själv plockat till sig. Vi bär alla ansvar för vår egen lycka och utveckling. Ibland blir det värre än marmeladkulor och engelsk lakritskonfekt men har du själv lagt ner det i påsen får du tamejtusan äta opp det och inte skylla på nån annan. Människor som skyller sin egen olycka på andra har jag svårt med. Inte bara jag förresten, de flesta som jag omger mig med ser på det på samma sätt.

Undantaget för denna Miaregel är ju allt som rör egna och andras hälsa som är svårpåverkad. Jag tänker tex på cancer, benbrott, depressioner mm. Fast om det drabbar en så måsta man ta även den karamellen och hantera på ett bra sätt. Ta emot den vård som finns eller söka efter hjälp på annat sätt.

Huvaligen vad detta "soliga" inlägg avslutades på bästa svammelmanér men det bjuder jag på.

Det är inte så himla lätt att flytta in i någon annans hus. Ingenstans är det "jag". Det är liksom bara halvvägs. Att tiden går spelar ingen roll när inredningen är den samma. Jag gissar att det är svårare för en man att förstå känslan. Så därför tar jag nästan aldrig upp det hela till diskussion. Kanske hade jag gjort det om jag haft kraft, energi och pengar till att förändra. Det är lite slitigt för själen att ständigt vara på besök. Det spelar ingen roll att jag inte ser spår efter "tidigare ägare" för jag ser inte spår efter mig själv.

Nån rådde mig för ett tag sedan till att "fortsätt drömma". Och jag försöker. Jag har massor av idéer och så men när jorden är näringsfattig blir det svårt att plantera. Olycklig? Nja, jag vet inte. Men bara det svaret säger väl en del.

Nu ska jag fortsätta kvällen med att snyta näsan och harkla mig. Förkylningen håller mig i ett järngrepp. Jag blir rastlös. Tre dagar är Max för mig när det gäller att vara febrig. Efter det vill jag inte mer,

Nu gäller det att ta livet ur en annan synvinkel. Eller liksom vrida på tankeverksamheten för att känna lyckan, tacksamheten och glädjen. Det är ju allt som oftast gnäll på mig. Det beror på att jag får ett helt galet skrivbehov när vardagen känns som ett svampigt träsk. Men allt är ju tamejtusan inte skit. Det finns ju så mycket som är bra. Mycket som är mer än bra och då menar jag mer än livets självklarheter. Barnen är en klockren självklarhet. De får ju livet att ha en mening, att jag har en mening att kämpa och fortsätta. Jobbet är viktigt och driver mig framåt. Mina djur, no doubt!

Sen så finns allt det där fina, vackra, underbara och omtänksamma runt mig som är allt annat än självklart. Som jag emellanåt inte tycker att jag förtjänar. Som jag blir varm av att tänka på. Som min själ mjuknar av. Jag blir som en halvarsglass om våren.

Jag älskar tanken det som faktiskt finns omkring mig. Varje dag. Varje stund. Och jag kan luta mig tillbaka och helt självsäkert säga att det finns där för mig nu och för all framtid. Jag tänker på mina, på egen hand utvalda systrar. Suss, som jag kan sladda över till, även om det är 16 mil dit. Hon är så jäkla avslappnad och cool att det är som en SPA-behandling för själen att hälsa på där. Dessutom så hejar hon på mig när jag som bäst behöver det.

Min nyaste syster är också min kusin. Knasigt på ett bra sätt att vi finner varandra så där 35 år senare, att jag är lika gammal som hennes yngsta dotter, men va fasen. Samhörighet tar sig fram på de mest konstiga vägar. På tal om samhörighet. Karro! Vad vore jag utan dig? Dina kluriga skämt och ordvitsar, dina goda råd och dina ångestdämpande kommentarer. Så här ett antal dagar senare kan jag säga dig att nu har jag landat med fötterna på rätt ställe. Tack för alla hejar-rop och positiva mess.

Och störst av allt....det är ju så klart kärleken. Ofta har jag de senaste åren känt mig bra pissig, som en belastning. Åh, så många trevande samtal och diskussioner man måste ha för att hitta samma frekvens. Ändå så vet och känner jag en trygghet i att vi finns där för varandra, jämt och ständigt. Det är så skönt att veta att jag, mitt i natten, kan sträcka ut min arm och känna att jag inte är ensam. Att sen få en stark arm runt min midja och bli dragen intill är ju helt magiskt. Det är så skönt att känna och veta att jag är omhändertagen men det känns lite tungt att jag själv inte har så mycket att ge. Kanske kan det ändra sig framöver, kanske får jag själv en chans att återgälda alla som gör gott för mig.

Just i dag har jag haft en ok dag på många sätt och vis. På många andra sätt har den varit underbar. Ja, hela spektrat har visat sig, faktiskt. Å det är här jag skulle kunna börja skriva riktade visdomsord och kommentarer till både den ena och den andra men... Jag nöjer mig med att konstatera, och sända ut, att jag allt som oftast finns här och är talbar.

Nu är söndagskvällen i sitt esse. Min finaste har jobbat en del i dag, med paus för firande av sin far. Och med paus för lite kvalitetstid med mig. Hur jäkla gött är inte det? Jag vet, med all säkerhet, att om Jonas inte svarar på telefonen är det för att han inte kan. Oavsett hur arg han är på mig så svarar han. Jag vet att jag kan väcka honom när som helst och han blir aldrig irriterad. Jag vet med säkerhet att när jag säger: "jag behöver dig nu för..." Så är han där. Det är helt underbart och skrämmande på samma gång. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Det är en tanke jag inte ska fördjupa mig i. Huruvida jag förtjänar eller inte. Mina närmaste säger att jag förtjänar allt som finns men... Jag är ju efter många års övning van vid att det ska vara jämvikt. I nuläget kan det aldrig bli det. Jag kan inte ge de jag älskar allt jag vill. Pengar, kraft och ork saknas. Inte lust, den finns. Men, jag har en massa av kärlek även om den inte är produktiv. Jag kan lyssna, vara närvarande och ge råd. Allt det där andra, kanske kommer jag kunna ge det. Jag vet inte säkert, men jag hoppas det.

Nu så kommer jag utmana mig själv. Vet inte hur jag ska formulera utmaningen men den handlar iaf om att försöka vrida varje situation och tillfälle så att prismat bryter ljuset på det vackraste av sätt. Liksom att " ta det från den ljusa sidan"


Och för att citera min svärfar: Tack o go natt o adjö för besväret!

Läkarbesöket... Bara en enda sak i läkarens huvud. Att göra mig nöjd genom att ge mig så många olika piller som möjligt. Eller, han ville ju att jag ska kunna hantera min vardag och för att göra det måste jag vara smärtlindrad. Dessutom måste jag få sova. Nemas problemas! Men... När vi påtalade att roten till det onda ännu inte är kartlagd så blev det lite slingrigt. Remiss till smärtkliniken i Linköping och ett lite halvkäckt "den som kommer på orsaken till det här bör få Nobelpriset". Jobbigt. Omigen kastat i ansiktet att jag ska få leva med det här, alla mina levnadsdagar.

Varje dag. Varje timma. Varje steg. Varje rörelse. Varje.... Tårar. Tappad livslust. Jag har bara ett liv. Varför ska det då göra så ont. Varför ska jag de gånger jag inte har ont vara omtöcknad av diverse piller? Mmmm. Det känns hårt. Jag är inte alls nöjd. Inte tillfreds på nåt sätt. Jag ville annat. Så kan det aldrig bli. Det är jobbigt. Och samhället kräver då att jag ska prioritera mitt arbete framför familjen.

Just nu känner jag sorg. Omigen. Så många år kvar och alla ska de göra ont. Gissa om jag kände mig totalt sänkt när jag åkte från vårdcentralen. Jag kunde inte fara till vanliga affären och handla. Tänk om jag skulle träffa någon jag känner. Just där och då skulle ett möte med frågan "hur är det med dig då?" Innebära totalt psykbryt.

Väl hemma kom fina Tyra och mötte upp. Jag förklarade. Hon beklagade. Sa att jag inte behövde be om ursäkt. Att det var ok. Att hon var ledsen för min skull. Jag tror inte att hon förstår vidden men just där och då var det skönt. Lite självömkan men sen ett raskt dyk in i vardagslivet. Fyra maskiner tvätt, en veckas stryktvätt, mat åt storfamiljen, diskmaskin som ska plockas ur, läxor som ska göras... Jag är en jävel på problemlösning. Nu, lite senare, ja... Då är det lite tyngre men....

Så kommer det där som skakar om, som får mig att stanna till, känna hjärtat bulta, höra suset i öronen och inse... Ja, jag lever och det ser ut som jag kommer göra det ett bra tag till. Det är ganska många som skulle byta med mig, hur ont jag än har. Jag har ett jobb, jag har barn, jag har ett liv. Mer än vad många andra har. Jag tror jag skäms. Jo, så är det. Varför klagar jag ständigt? Kanske för jag trott mig få ett annat liv. Jag hade så många planer, tankar och känslor som helt är kullkastade. Omtänk är svårt. Att hitta tacksamhet över där jag befinner mig är superjobbigt.

Svåraste är nog att acceptera är att det här var inte mitt val och ändå ska jag hantera det. Samtidigt så finns det andra som är värre däran och de har inte heller några val men som den gamla buskisen säger. "Spik i foten...." Men, jag kan inte ge upp, inte än. Det måste finns något som kan förändra det jag hamnat i. Jag måste bara hitta vad.

Så i denna svamliga, klagiga stund har jag kunnat konstatera att jag tycker jäkligt synd om mig själv. Eller inte synd. Jag blir bara jäkligt väck av ontet. Sen så skäms jag för att det finns så många som skulle ge sin högra arm för att byta med mig. De skulle gärna ha smärtan av en värkande visdomstand mitt i ländryggen, dygnet runt och året om bara de fick leva vidare.

Jag är en ganska liten människa... Så äre...

I dag är det dagen D. Dagen då jag ska till doktorn. Efter att inte kunnat få läkartid på 8 veckor så surnade min sambo till. Tydligen krävs det en man för att skaka om. Eller som Jonas sa "jag bad inte om ursäkt för att jag ringde". Han fixade en tid inom 2 dagar, till rätt läkare också. Hur faan är det möjligt? Hur som helst så följer min vapendragare med i eftermiddag. Vad är då syftet med besöket?

Jag vill inte ha tyngre smärtlindring. Jag vill ha en diagnos och en behandling. Det funkar inte att jag trycker i mig morfin för att kunna jobba. Visst, jag fixar mina uppgifter ok, men med en viss röra. Det händer mer än en gång att jag står och funderar över vilken klass jag skulle undervisa, var mina papper är eller om jag nyss haft genomgången eller om jag var på väg att genomföra den. Eller som i går... "Hur böjer man det engelska verbet would?" Ja, ni fattar. Att sen med nöd och näppe hålla ögonen öppna på vägen hem för att sen krascha på soffan en timma innan jag tvångskommenderar mig själv att fixa mat. Sista tiden har jag inte ens orkat vara vaken genom mina favoritprogram på tv. När jag ligger i sängen, trött som bara den kan jag inte sova. Jag vrider och vänder på mig, sparkar med benen och lyssnar till den som sover som en stock. Frustrerande!

I går fick jag avstå från Tyras musikcafé. Det gjorde ont, både i henne och i mig. Fina sambon åkte in till stan efteråt och hämtade henne, för att sitta i en bil var bortom min förmåga just då. Rent mentalt försöker jag nu förbereda mig för AW med jobbet i morron. Kanske kan jag ta mig en liten vila i soffan på jobbet innan det är dags. Men undra då hur lördagen blir.... Alltid detta förhandlande för och emot. Så jäkla bottenlöst trist.

Det är lätt att bli helt svart i sinnet. Periodvis kan jag hålla humöret någorlunda uppe men sista veckorna har det varit tungt. Det beror nog på att jag känner att det onda blir värre och värre. Jag ser mig själv som en belastning för de jag har omkring mig. Och avskyr framförallt att jag inte kan vara den mamma som jag vill och som mina barn förtjänar. Inte heller min sambo får umgås med den flickvän han en gång valde. Hon är liksom borta. Hur länge orkar mina nära? Ja, barnen har väl inget val men alla andra? Att ständigt tampas med den känslan slaskar till det inuti mig. Jag är ingen person jag själv skulle välja att vara vän, kollega, sambo eller barn till just nu. Förtärande tanke och känsla.

Så i dag, när det är dagen D måste jag bli lyssnad på. På riktigt. Och framförallt, jag måste säga hur det verkligen är. Jag kan inte stå ut. Jag orkar inte kämpa på. Det är skittungt. Speciellt när jag inte ser nån ändå på mitt tillstånd. Tänker jag tanken att det här ska fortgå resten av mitt liv, ja då hoppas jag verkligen inte att jag bär min mormors gener. Hon levde tills hon blev 100. Nej, i dag måste det bli en början på nåt nytt. Jag måste få något som kan tända hoppet. För det här kan väl inte vara det som är meningen med mitt liv?