Just i dag går mina tankar till en underbar kollega och hennes familj.

Döden betyder ingenting

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är Jag, Du är Du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
Ändra inte Ditt tonfall,
Håll sorgen borta från Din röst.

Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.
Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
Uttala det som ingenting hänt, sorglöst
Utan spår av skuggor.

Låt livet gå vidare med samma innebörd som
tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
gemenskap.

Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du
inte längre kan se mig.

Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.

(Den här dikten fick jag skickad till mig av en vän när min mamma dog. Jag läste den även på mammas begravning.)

En bra arbetsvecka har nått sitt slut och stilla glider vi in i en underbar helg. Massor är inbokat men allra mest möjligheten att få sova djupt, ordentligt och länge.

"Vi sätter väl ingen klocka i morron?", frågade jag Mats. Absolut inte. Men bara därför kommer jag väl vakna vid halv sju. Fast jag fick lov att väcka honom då. Vara jag gör det "snällt". Ska fnula lite på just hur snäll jag ska vara.

Men nu drar kvällen i hop sig till mys och podlyssning. Har faktiskt längtat efter just den här stunden hela veckan.

Så, tack o gonatt....

En inre frustration frigjordes under en lektion i dag. Under rastvärden eskalerade den. Jag hatar snöbollskastningsförbudet.

Sedan dess har ilskan huserat i mig. Den liksom bubblar där och gör mig kort i tonen, om jag ens säger nåt.

Det kommer gå över, jag vet det men inte i kväll. Det är jobbigt och det ger mig huvudvärk men inget i världen kan blåsa bort mitt dåliga humör.

Snön har formligen vräkt ner här i Blacka. Efter lite hemmajobb och skåpsfix gick Kimmo o jag på en rejäl kvällspromenad. Jag tror inte att jag nånsin sett honom så valpigt yster.

Mycket nosa, massa rullarunt och ett evinnerligt vädrande och skvättande. Hans lycka gör mig full i fniss. Underbara, gigantiska knähund.

Nu ropar kudden. Eller inte... Men det är dags att gå upp och mysa lite. Jag, man o hund.

Tack o gonatt o adjö för besväret.

...i ett hjärta? Obeskrivligt mycket. Mitt hjärta växer för varje dag. Jag är så lyckligt lottad som får älska så här mycket.

Och Kimmokillen är en av mina livs kärlekar. Inte svårt att förstå va? En knähund i modell större.

...det ska vara. Vaknade utsövd. Kaffe i sängen och morronmys. Ja, då kan man verkligen säga "god morgon".

På förmiddagen åkte vi och hämtade vitrinskåpet som jag köpt på loppis. Att jag lyckades pruta ner det 200 spänn gjorde det hela ännu bättre. Eftermiddagen spenderades i garaget. Mats skruvade isär och maskerade medan jag gjorde vad jag kunde med grundfärgen. Helt rätt gradantal att måla i. Jag har tidigare försökt mig på likartade projekt men då i sommarhettan. Inte lyckat. Färgen torkade för fort då och det hela slutade med en halv centimeters färghinna. Osnyggt!

Desto snyggare kommer det här bli. Ska bara kolla upp knoppar. Det blir ju liksom pricken över det berömda i:et. Längtar redan efter att måla på med färgen. Då kommer ju känslan ännu mera för hur slutresultatet ska bli. Men nu får målat vänta till i morgon.

En natt utan min älskade Kimmo är vad jag mäktar med. Nu är han hos oss igen. Jag vet att han haft det kalasbra. I dag hade han visst varit ute på en tretimmars promenad. Det märks. Han är så lugn och avslappnad. Tack allra käraste bror för det. Kissekatten har jag nu lämnat över till världens bästa granne och fina vän. Kanske kommer Helene även att sno mitt badkar när jag är borta men jag hoppas inte det.

Nu är jag parkerad på en filt framför brasan. Vinglaset finns inom räckhåll. De mest underbara dofter letar sig ut till mig från köket. Han är en jäkel på mat, min Mats. Precis som jag så gillar han vitlök, champinjoner och rött kött. I kväll blir det entrecote. Jo, det känns jäkligt lyxigt och jag kan säga att det här skulle det vara lätt att vänja sig vid. Men som nån sa till mig en dag; du är väl värd att skämmas bort.

Så jag passar på att njuta av mina helger, som känns som semester. Jag laddar energi och styrka. En skön och underbar känsla. Att älska och vara älskad, inget går upp emot det.

God lördagskväll till er alla nu. Vart ni än är....

en vätskefyllda armbåge... Nej, det är inte kul. Det känns inte ens ok och absolut inte i närheten av bra. Svullna fötter är ju inte heller så roligt men de finns ju där lite då och då. Eller vaderna... Va fasen, jag har inte puffar på mig, det liksom bara uppstår ändå. Sen har vi magen som söker extrajobb som airbag.... Eller tuttarna... Vad har hänt... Det här är ju knasigt...

Hur som helst. Mycket i kroppen svullnar men... Armbågen borde inte vara en av de där fluffiga delarna.

Men hur gött är det inte att komma hem, göra en kopp té och sen krypa upp i sängen. Med vovven tätt intill har jag myst och kollat på en film. Återhämtning utan dess like. Nu har Tyratösen ramlat in och det är dags att skapa lite ordning i lyan. Men Kimmmo, han får ligga kvar med tassarna i vädret.