Alla inlägg under mars 2013

Av Mia - 30 mars 2013 23:56

Jag tycker inte om när saker går sönder. Jag får ett omedelbart behov av att laga. Det är en av mina stora svårigheter, att stå emot impulsen att laga. Eller att kunna inse att något är så trasigt att det inte går att laga.

Jag har ett driv i mig att vilja laga människor och relationer också. Det kan få mig att vända utochin på mig för att få människor att läka, eller komma på bättringsvägen.

"Vem tror hon att hon är?", kanske du nu undrar. Men jag tror inte att jag är bättre, klokare eller mer förnuftig än nån annan. Jag vet att jag inte kan laga eller reparera människor eller relationer men...

Jag lyssnar gärna. Om och om igen. Jag berättar gärna om mina egna erfarenheter och misstag. Jag ställer frågor. Jag är genuint nyfiken och omtänksam.

Just därför är det så jobbigt när även jag måste släppa taget. När jag måste inse att laga inte är ett alternativ längre.

Det gör ont att stå med bitar av det som varit i mina händer. Utmaningen för mig blir nu att försöka hitta nya användningsområden för de där "små pusselbitarna".

Livet fortsätter så klart, jorden snurrar vidare. På det stora hela kommer allt normaliseras. Med eller mot min vilja. Tiden löser den frågan. Och jag kommer få nya saker, relationer och människor i min väg. Det jag måste tänka på är att bara vara och inte tro att jag kan fixa allt.


Av Mia - 30 mars 2013 08:18

Ibland måste jag backa, zooma ut, för att ta en ordentligt titt på mig själv. Inte hur jag ser ut så mycket utan mera med fokus på hurdan jag är. Jag har sidor som jag inte gillar hos mig själv.

Allt som oftast kan jag hålla dessa sidor, egenskaper, i schack men inte jämt. Jag blir som triggad och får tunnelseende. Svårt att förstå vad jag menar? Ok. Jag ska försöka förklara med en liknelse.

Jag har svårt för personer som smaskar när de äter. Ibland kan jag ändå klara att sitta vid samma bord som en smaskare. Andra gånger är det som det enda jag hör är smasket. Det liksom växer och tränger sig på. Till slut känns det som om smaskaren står över mig, lutar sig fram och slaskar runt i mitt öra. Huva!

Ett annat exempel är när jag umgås med människor som hela tiden lyckas framhålla sidor hos sig själv på ett sånt sätt att det nästan blir olidligt.

Jag borde inte gå i gång på andra människors sätt att vara eller agera för det i sin tur gör mig till en liten människa. Jag borde kunna hantera de som vänder utochin på sig för att framstå som äventyrliga, sportiga, engagerade, positiva, skämtsamma mm Men....

Men, jag tror att det är när det blir för mycket. När det inte känns genuint och ärligt som det börjar krypa i mig. Som den lilla människa jag är så inser jag mina brister och fel. Det svåra och krångliga är dock att stå ut med "smaskaren" i alla lägen och se personens tillgångar och låta dem växa inför mig stället för att bara höra det öronbedövande smasket.

Alla har vi sidor hos oss själva att jobba med. Vet du vilka dina är?

Av Mia - 29 mars 2013 21:35

Att bita i hop, gilla läget och stå ut. Det tröttar och mattar. Tanken på att fortsättningsvis alltid behöva tänka efter före och att gå hårt på med prioriteringslien sliter.

Jag vill inte säga hej då till den jag var och välkomna en ny variant av mig själv. Jag gillade den jag var. Jag ogillar den jag är nu. Inte ett dugg sugen på att acceptera min livssituation. Inte alls!

Av Mia - 28 mars 2013 22:34

Mer än en gång har jag fått höra "Du har ju inga drömmar..." De som säger och tänker så om mig har sååå fel. Jag har massor av drömmar och ännu flera fantasier.

Som mamma till 2 fina barn har jag insett att jag måste vara försiktig med vad jag gör och säger. Jag kan inte fantisera, eller snarare prata högt om en helkväll på Liseberg för jag kan aldrig ge mina barn det. Jag kan inte ge dem utlandsresor, biokvällar, dyra aktiviteter eller liknande.

Min ekonomi tillåter endast ett sparsamt liv. Inom mig har även jag drömmar. Drömmar om SPA-resor, skönhetsbehandlingar, ett vackert sovrum, en modern och fungerande tvättstuga, utlandsresa, modernt kök, att nån gång få ha en stor fest för mig, en bil dom funkar utan märkliga habravinschlösningar mm

Men... Jag har accepterat min lott i livet. Jag kan ta det med undantag för... Anklaga mig aldrig för att inte ha drömmar. Jag har och har haft massor, men när åren går och ingen av dem blir uppfylld, jaaa... Då är det bättre att hålla dem inom sig.

Är man ensam kan man spruta ur sig sina drömmar i en märklig svada. Har man familj får man vara försiktigare. Speciellt när inte ens drömmar om byråer, mörkläggningsgardiner, tvättmaskin, soffa mm är inom orimligheten.

Jag har förlikat mig... Men det har nog inte de som drömmer utanför rimligheten.

Av Mia - 26 mars 2013 23:52

Ett par timmar senare kan jag slå an en lättsammare ton.

Efter ett bouppteckningsmöte med mina syskon och min moster var det skönt att rensa skallen. En tur på Mirum med härlig REA där jag hittade present nr 2 inför Tyras födelsedag. Inget hon önskar men jag tror hon blir glad.

Att sen få landa på Å-caféet med svägerskan var välbehövligt. Jag fick ösa ur mig mina tankar, känslor, funderingar och oroligheter. Så skönt att bli lyssnad på. Ibland tar jag huvudrollen, ibland hon och ofta delar vi.

Jag har ganska många oroligheter i kropp och själ. Känner mig lite sliten. Jag ger och ger, försöker att mörka att jag får ont och är kraftlös, känner mig missförstådd och ifrågasatt. Då är det skönt med människor som peppar, sporrar och vill bära mig framåt.

Linda och Karro är två sådana personer. De dämpar vid behov, puschar tänder och motiverar när det är tid för det. Ja, de fyller helt enkelt de hål som livet givit mig. Blodsband är verkligen överskattat.

De senaste dagarna har jag verkligen känt mig pressad och orolig. Jag har mkt att reda i. Jag behöver positiv input och känsla av förtroende och tillit. Att ständigt i frågasättas sliter på mig som trästycket i svarven. Jag är jag och jag vill gärna fortsätta vara det. Borde inte mitt JAG vara det som tilltalar? Eller?

Av Mia - 26 mars 2013 13:01

Som sjukskriven finns det tid. Massor av tid. Tid jag inte bett om och tid jag inte har förmåga att använda. Jag gör ständigt mitt bästa att förvalta detta mysterium som tid är på bästa sätt. Men då kroppen säger nej så blir det oftast tanken som jobbar hårt

Både tankarna och känslorna i mig har den senaste tiden funderat kring hur världen och samhället värderar människor och deras olikheter.

Det är ju ett känt faktum att "mjuka" egenskaper och insatser i samhället inte alls ger lika stor avkastning som de som satsar på "mätbara" insatser.

Att vara hemma med barnen ger ingen vidare pension. Det är heller ingen ekonomisk vinst att vårda sina sjuka föräldrar. Jag funderar på varför?! Är det en könsfråga? Förmodligen.

Hur ofta får kvinnan uppskattning för att hon lägger 5 timmar i veckan på familjens tvätt? Det blir 260 timmar per år. Ofta finns det en överenskommelse inom familjen att kvinnan gör de klassiska hushållssysslorna om mannen tar hand om bilen (tvätt, däckbyten mm). Jösses om man la 250 timmar på min bil. Den skulle bli värsta vrålåket.

Lägg sen till 10 Tim i veckan på handling, matlagning, städning mm. Och allt detta ska ske efter arbetstid!!! Inte märkligt att det är just kvinnor som blir utbrända. "För att bli utbränd krävs det att man kan brinna". De flesta människor jag känner som brinner är just kvinnor.

I många heterosexuella relationer, det är de jag själv kunnat studera bäst, höjs de manliga, mätbara insatserna till skyarna medan kvinnans ständigt återkommande, underhållande insatser sällan ses. När altanen byggs, bilen repareras, hus målas osv fixar i 90% av fallen mannen det. Och hyllas år efter år för det. Det glöms inte ens bort, man noterar det inte ens, att barnen är ständigt hela och rena, mätta och skjutsade hit och dit, av kvinnan.

När rörelsen "kvinnor kan" drog i gång gjordes en gigantisk miss. Männens klassiska områden gjordesäven till kvinnans MEN... man glömde att skyffla över uppgifter på mannen. Det här ledde till ett uppsving av utbrända kvinnor. 70-talisternas kvinnliga skara ligger risigt till på hälsfronten.

Men.... Det räckte inte med det. När kvinnorna började gå på knäna så hittar man (japp, manlig lösning) i form av symtomdämpande piller. Antidepressiva mediciner är fantastiska och ska användas när situation och sjukdom kräver det. Jag anser dock att många kvinnor får dem utskrivna för att de ska kunna mjölkas ännu lite till på sin redan sinande energi och livslust. Att förhandla om och se till att utlösande faktorer och symtomskapande arbetsbelastning minimeras förs sällan på tal. Skulle det göras så är det bara fram tills kvinnan "är på benen" igen.

Detta snedvridna samhälle är svårt att vrida rätt igen. Kvinnorna sinsemellan skapar också en slags duktighetstävling. Kolla bara alla hysteriska uppdateringar på Fb. Det bakas bröd, motioneras, målas om, jobbas över, umgås, barnens aktiva liv hängs också ut. "Bakom varje duktigt, idrottande barn står en fantastisk mamma".

Kvinnor är inte så snälla mot varandra som de borde vara. Finns möjligheten att bakom ryggen klaga på väninnans dammiga bokhylla, orensade rabatt eller barns smutsiga kläder gör man det. Varför vänds så sällan dettamot mannen?

Jag är själv en kvinna som varit och är i fällan. Jag kämpar emot men.... de mjuka värden jag håller högt räknas aldrig när de ställs mot männen mätbarheter.

Ofta drar jag ett djupt andetag och biter i hop. Men det är inte alltid så lätt och då kommer besvikelserna. Ni vet, den där frågan "är det inte meningen att det ska vara mer än så här?"

En mycket klok kvinna sa en gång till mig (därav min bloggtitel): En mamma i en familj är som spindeln i nätet, hon håller i alla trådar. Vill du ha familjen får du ta resten också. Hmmm, känns sisådär. Ju mer jag tänker på det desto märkligare ter sig uttalandet.

Jag inser att livet innebär sysslor och olikheter och jag gillar det. Men, jag behöver balans och jag kräver kredit för det jag gör.

Jag är lika mycket värd som vilken man/kvinna som helst och det jag gör är värdefullt.

Jag tror att det börjar bli dags för en ny rörelse i världen. Inte en ny kvinnorörelse utan en människovärdesrörelse.

Av Mia - 16 mars 2013 23:10

Ibland händer det. Dagen blir bättre än natten och den var bra redan som den var. Skratt, mys, gos, humor och kärlek genomsyrar.

Storfamiljen Borggren, Johnsson , Karlsson, Karlsson-Franzén har roat sig och umgåtts utan gränser. Eller kanske tack vare gränser.

Jag är nöjd, glad och tacksam. När alla små sladdat i säng så är det vuxentid. Just i kväll innebär det direktlinje till godisskålen,vinet, ölen och Irene Huss. Varvat med samtal om både det ena och andra (bara det leder utvecklingen framåt).

En lycklig, kärleksfull och glad Mia säger "Tack o Gonatt och adjö för besväret".

Av Mia - 10 mars 2013 15:27

Söndagstrött, det är vad jag är. Jag sov inte helt bra i natt men det är nog inte ända orsaken till min trötthet. Känslourladdningar pga missförstånd och insikter om människor i min omgivning mattar mig.

Skönt att då få ladda batterierna genom mjuk start på dagen med min älskade. Att sedan få fika tillsammans med min älskade Karro fyller mina energidepåer ännu mera.

Nu väntar jag straxt hem min Finaste som varit i väg och jobbat lite. Tydligen har det vräkt ner snö som behövdes plogas bort. Skönt att vi sluppit det här. Vi ska käka lite trashfood i form av pizza. I dag provar jag en ny sort, kantarellpizza! Jag älskar ju kantareller så det kan ju bara inte bli illa.

Jag hoppas sedan på en lika mjuk avslutning på dagen som starten var.

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29 30
31
<<< Mars 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards