I dag är eget inte vilken skitdag som helt. Näpp, för det är Mariadagen. Ingen stor dag egentligen men jag tänker lite extra på min mormor som också hette Maria. Ganska många gånger sökte jag henne på "Mariakaffe" och givetvis serverades det ett helt gäng kakor och även tårta. Själv blev jag firade redan i går med en stor bukett tulpaner.

I dag är det fredag och det känns i hela mig att det är dags för helg. Jag behöver sovmorgon. I morse var det direkt oskönt att kliva upp vid sex när jag släckte lampan vi ett. Ett hett bad senare kände jag mig ändå skapligt på banan. Varför ska man vakna upp varje morgon med en stark bakiskänsla? Det verkar så bortkastat när jag inte ens drack något kvällen innan.

Annars är nog arg ett adjektiv som beskriver mig rätt bra just nu. Jag har inga problem att låta glad och trevlig men vid minsta motstånd blir jag "topp tunnor" (knasigt uttryck som verkligen längtat efter att få använda). Jag tror jag måste göra något för att få ut den där inneboende ilskan. Eftersom kroppen är paj har jag inte kunnat motionera ut skiten ur kroppen. Jag har bara snällt lagt ner argheten nånstans i magtrakten. Det är inget speciellt som gör mig arg utan förmodligen bara en massa "bäckar små". När väl fördämningen brister ligger folk risigt till. Föreställ er ett brustet dammbygge!!!! Jag får alltså utarbeta en plan eller sätta upp en varningslapp på dörren till mitt rum. Kanske borde jag promenera rätt ut i skogen och argvråla som nån slags motvikt till alla glada inlägg på Facebook med "vårskrik som Ronja". Skiten måste ut annars kan man bli sjuk. Det gäller i mångt och mycket. En förstoppad mage är inte att leka med, som ett exempel. Och när det väl lossnar vet glädjen inga gränser...

I eftermiddag ska jag hämta mina fina trollungar. Gud, vad jag saknar dem de veckor då de är hos sin pappa. Givetvis mår man väl av att få lite egentid men jag vet inte. Jag har fortfarande svårt att hantera att jag bara har mina barn på halvtid. Det svåra med en sån konstellation är att inte kompensera upp dem den tid de är hos mig. Jag menar att de ska få allt de vill, göra va de vill eller slippa göra sånt de inte vill. Att vara förälder är ingen lätt sak men det är absolut en hjärtesak. Mina barn gör mig till en bättre människa, så enkelt är det. Nu är de ju inga småbarn längre så vi kan ju ses eller prata i telefon nästan när vi vill.

På fredagarna när kidsen landat hemma så vill jag gärna laga något extra gott, tända ljus, ta fram choklad, elda i kaminen... Ja allt det där som gör att det blir extra fredagsmysigt. Om så bara sambon håller sig hemma så kryper jag gärna intill i soffan och bara har det bra. Ahhhhh, bara tanken på det får mig att gå ner i varv och längta. Arg eller inte, det här kommer bli en bra kväll.

Dagarna försvinner i väg overkligt fort, lite som lönen har vana att göra. I dag tog jag mig upp ur sängen trots mina farhågor att jag skulle behöva hjälp. Somliga dagar känns det som en bra idé att investera i en lyftkran.

Jag vill ha ljus och värme. Inte medelhavsvärme utan svensk vårvärme. Jag längtar verkligen efter de där underbara dagarna när man sitter ute, kaffekoppen i handen och näsan mor solen. Då kan jag verkligen känna hur energin strömmar in i kroppens system. I dag är det en grådaskig dag här i Norrköping. Lite småkallt faktiskt. Men småfåglarna gör sitt bästa för att få oss på gott humör. De lyckas ganska bra...med mig iallafall.

Nu så är min lilla paus slut och det är dags att gå ut och rastvärda.

Varför så tyst omkring mig?
Varför så tomt?
Jag lyssnar.
Sänker andningen.
Vänder uppmärksamheten inåt.
Lyssnar. Känner. Hör.

Ont, det gör ont att känna.
Frågor utan svar.
Saknad.
Längtan.
Ensamhet.

Själv eller ensam?
Vad väljer du?
Spelad lycka och missunnsamhet.
Är det du, eller jag?
Eller vi?

Lugna andetag.
Lyssnande, kännande.
Långsamt, mjukt, stilla.

Äkta stolthet eller
Bara fasad?

Vad vill jag och vem är du?

Delade tankar, delad vardag.
Reflektioner och analyser.
Utvärdering och omstart.
Nya påbud, nya mål.
Ständig jakt på högre måluppfyllelse.

Här är jag
Utan att veta var
Full av frågor utan svar

Vilken fysisk pissdag det varit. Smärtan i sittbenen har morrat och grymtat åt mig hela dagen. Det onda i ländryggen har illvrålat och ätit sig in i min hjärna. Ont, ont, ont.... "Eh, va? Jobbar jag? Vilka elever ska jag hämta?" Smärtmonstret har väst i mitt öra "ta ungen med bästa sittbenen, kanske kan du klippa till o göra ett byte".

Stackars kollegor som får stå ut med ursammanhangshistorier och dålig tajming. Ibland bara ler de och jag undrar generat vad jag just sa, fast det minns jag inte alls. I dag orkade jag inte hela vägen fram. Vi jobbar till 16. Jag slutar undervisa 14.50 Men jag orkade inte gå på fortbildningen. Om sanningen ska fram hade jag redan planerat bort kursen och bokat tid för en laserbehandling. Redan på väg in till jobbet insåg jag att den här dagen kommer bli knepig. Jag ville inte vända och åka hem. Taktiken då är att ta 40 minuter i taget. En elev, en grupp, en rast i taget.

Kanske kan man säga att jag misslyckades i dag eftersom jag fick åka en timma tidigare men jag väljer att vända på steken. Jag lyckades tamejtusan att vara kvar under den viktigaste delen av vår verksamhet, den vi har med eleverna. Jag lyckades också, efter viss diskussion med massören, komma till laserbehandlingen. Tyvärr gör den inga underverk alls. Möjligen smärtlindrar den djupgående lasern mig en kort stund. Rent krasst så är morfintabletterna bra mycket mer effektfulla och väldigt mycket billigare. Fast det är tänkt att lasern ska lösa problemet inte bara lindra symtomen vilket pillrena gör.

Det är bara att inse, jag behöööver pillrena. Jag är beroende av dem. Iallafall om jag ska kunna jobba samtidigt som jag mår så här. Min egen läkare och jag var ganska överens om det men sen så dök ArgOlga upp. Jag var där i ett helt annat ärende och då så satte hon ner foten. "Det är beroendeframkallande". Jo tack, jag vet. Laga mig då. Inte fasen vill jag ha ont och inte fasen vill jag käka piller. "Sjukskriv dig då"...eh, hur ska jag då försörja mig? Ja, ja...den här historien har ju pågått ett tag. Fördelen är att jag blir himla bra på att hantera motgångar. Den dag jag blir blir frisk. Inte "om" utan "när" då jäklars i havet kommer inget kunna stoppa mig.

Efter en timma i badet är det nu dags och fly in i en annan värld. Med mina Vänner och Sheldon och Leonard. Lite senare kommer jag följa Erika och Patrik i Fjällbacka. Hur bra som helst! Och i morron tänker jag ta mig igenom dagen igen om så bara 40 minuter i taget.

Hjärtan, älskar hjärtan. Speciellt mina egna som jag omger mig med. Både levande och tingestar. Det är något med formen, mjukheten, fylligheten men ändå med en liten spets. Ofta är ju hjärtan framställda i rött och de gör mig varm och mjuk, inifrån och ut. I och för sig är jag ju själv ganska mjuk, konstant, utvändigt. Form- och anpassningsbar eller helt enkelt bara kramgo.

Somliga dagar behöver jag kramas lite mer än andra dagar. Säkert känner ni igen er. När allt blir fel och bakvänt från första stund på morgonen, då behövs det lite mer och fler kramar och hjärtan än vanligt. Geléhjärtan och chokladhjärta funkar ganska bra, att svepa in sig i en mjuk filt med gosiga katterna i knäet och fina vovven vid fötterna känns också fint. Att komma hem till lagad mat och dukat bord kan få ögonen att tåras efter en helvetesdag när det enda som håller mig uppe är tanken på att även jävliga dagar har ett slut. En skön tanke att vila sig i.

I dag är det rent fysiskt en helvetesdag. Psykiskt kämpar jag för att behålla humöret uppe. Det är då som arbetskamraterna är guld värda, både de stora och små. En liten pratstund med en elev som väntar på skolsköterskan kan verkligen förgylla min lunchrast. Så i dag är det nog inte världens värsta dag. Det är bara en sån där tokig dag då några saker går fel men det allra mesta går ju bra. Och när arbetsdagen är slut kan jag grotta ner mig och lyssna på en bra talbok.

Jag tror jag blivit storytelberoende. Sandhamnsmord och Fjällbackamord har jag sugit i mig den senaste tiden. Jag älskar att läsa själv också, på egen hand så att säga men fördelen är att jag kan lyssna när jag kör bil, städar, lagar mat eller bara ligger och blundar. Jag rekommenderar det varmt.

Nu så är min rast över och jag ska ta tag i lite undervisning, bland både hjärtan, stjärnor och huliganer.

Utan återvändo men inte utan att se bakåt, det är väl så de flestas liv ser ut. Kan man se bakåt och lära sig av sina misstag och lyckanden fyller återblickarna en viktig funktion. Iallafall är det så för mig.

Efter ett par månaders frånvaro från just den här bloggen och faktiskt helt och hållet från bloggvärlden är jag nu tillbaka. Spindelkvinnan har blivit en del av mitt liv och jag klarar mig inte utan att få skriva. Jag har givetvis skrivit i min egen lilla dagbok men det blir inte detsamma. Under en period kände jag att bloggen blev ett ställe där jag verkligen gnällde, klagade och mest sprutade ur mig min frustration. Så vill jag inte ha det. Jag vill orka att skriva ur mig skiten men framförallt behöver jag nysta fram de glimrande stunderna, skratten och glädjen som så ofta omger mig. På en dålig sak i mitt liv går det vanligtvis tio fantastiska.

Nu hoppas jag att jag kan ta ett djupt andetag i vårluften, underbara årstid, stå stadigt på marken och njuta av solens värme. Både på insidan och utsidan. Och kanske, kanske kan jag roa dig en kort stund medan du ser vad jag skriver just denna dag då du valt att kika in hos mig.