Påsklov, så efterlängtat och skönt. Tyvärr inleddes det med det fruktansvärda attentatet i Stockholm. Som alltid vid sådana här hemska händelser så blir jag väldigt känslosam och alla jag håller kära vill jag ha nära mig. Jag lovar mig själv att glädjas och välja glädje åt stort dom smått framöver. Tyvärr vet jag av erfarenhet att när vardagen kommer i gång igen glöms det bort. Om en tid kommer jag om igen bli irriterad över handdukar på golvet, disk i sovrummen, opassade tider, löften som inte hålls mm. Men just nu väljer jag glädje, lycka och omtanke.

Mitt Norrköping, en vacker bit av Sverige.

Söndag är Tyradag. Träning och extra god mat. Här är det planka på rödspättafilé.

Frejas DNA-test kom. 25%Russel terrier och 25% Parson Russel. Resterande 50% är en mix av chihuahua och dvärgpincher. Det syns ju lång väg... iaf på öron och svans.

Jag fick en fin present. En bok som jag väntat på och följt i processen från tanke till färdig.

Hunden som dog i attentatet var Iggy. En irländare som kom till Sverige via HuH 2012. Sånt griper tag. En insamling i hans namn startades och givetvis swischade även jag ett litet bidrag, från Freja.

Jag älskar att titta på stor och liten när de myssover bredvid varandra.

Här har jag tillbringat närmare 10 timmar under lovet. Skönt!

Även Ozzy accepterar Frejas försök till mys. Inte alltid, men ofta.

Snöchock! Tur att båten inte skulle i i helgen utan först nästa helg. Mycket snö blev det.

Södra kyrkogården, vacker i vintervitt!

Men nu börjar ordningen bli återställd. Snön smälter och jag får återigen njuta av den spröda, gröna våren.

Hoppas du gör detsamma.

Hat kan aldrig förgöras med hat. Tänk på den gamla folksagan om solen och nordanvinden.

Vår kärlek till vårt land, folket, kulturen och naturen är oslagbar.

Jag gråter för offren men bygger styrka och motstånd för förövrarna. Men allra mest låter jag hjärtat svämma över av kärlek till allt som är mig kärt.

I kväll förenas vi i sorg men också styrka, kärlek, traditioner och öppenhet.

Så är vi äntligen där. Sista arbetsdagen inför lovet. Efter i dag väntar 10 underbara dagar med ledighet. Som jag längtat! Kan vara det bästa lovet under skolåret. Det är nu som naturen vaknar, växer och förgyller våra liv. Den senaste veckan har jag noga kikat på spireabuskarna och deras knoppar. I dag rådde ett ljusgrönt skimmer över dem. Knopparna har spruckit upp och släppt ut de mjuka små musöronen.

Om en vecka är det påsk. Den ska firas sparsamt hos mig. Lite ägg kanske men jag hoppar nog över påskfjädrarna.  

Trevlig fredag på er alla!

... också ett liv.

Det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Det vet vi ju alla, det är sen gammalt. Kom på en grej, det där med att bli besviken. Det handlar ju om att man har haft höga förväntningar som inte levts upp till. Det rör en inte i ryggen så länge det gäller sådant och sådana som man absolut inte bryr sig om. Så, vill man inte bli besviken ska man sluta bry sig. 

Men, jag är ju en känslomänniska. Det är ju också sen gammalt. Jag har svårt att inte bry mig. Under åren så har jag lärt mig vad jag borde bli bättre på. Det är en hel del. Men jag tycker ändå att det är en styrka. Det är en styrka att inse att man alltid kan bli en bättre människa. Personer som aldrig kan inse att de felar, be om ursäkt för det eller bättra sig är väldigt osympatiska. O just O-et i osympatisk säger ju en hel del, och O-et är ju väldigt likt 0 och ingen vill väl vara en nolla. Eller?

Denna dagen, fyllt av liv. Så mycket som jag sett, hört, gjort och förbrukat. Hade ett av mina absolut bästaste träningspass ever i dag. Den var ben- och magdag i dag. Kände ett visst motstånd innan jag väl kom i väg men när Elis och jag checkade in så lossnade det. Näst intill tomt på gymmet och spellistan var uppdaterad. Att sedan kunna få lite bra tips, några skratt och höra en annan människas livshistoria serverad med glimten i ögat, ja då var det enkelt att ta i lite extra. Jag tänker lite på Kaj Pollack och hans bok "Att växa genom möten". Exakt så, precis det hände mig i dag. 

När sånt händer, då börjar jag fundera på en sak. Fattar de som liksom helt random ger en annan person glädje, energi, styrka etc vilken skillnad de gör? Eller går det dem föbi? Har jag gjort en sådan skillnad? Utan att märka något alls? 

Mitt hem är min borg (gammalt djungelordspråk). Det råder en öppenhet här. Man är välkommen. Inte bara man, män, utan kvinnor, ungdomar, barn och djur...

Jag har tid, ganska så mycket tid. Eller som min gamla, fantastiska chef ofta sa "tilldelad tid är tillräcklig tid". Jag har tid att vara, lyssna, prata, laga, pyssla men också tid att bara vara tyst - tillsammans. Hur mycket värt är inte det, att kunna vara tyst tillsammans med någon? Utan att det blir konstigt.

Jag är ganska så duktig på att minnas detaljer, vad någon tycker om, vill ha, önskar, tänker på, drömmer om osv. Jag har lätt att få fatt i detaljerna. Tränar mig lite på att sammanfoga till helheterna. Jag har för mig själv, den senaste tiden börjat se vad det är jag vill ha ut av livet. Detta liv är ju det enda som jag säkert vet mig är givet. Måste vara rädd om det. Mina drömmar, om man nu kan kalla det så, har blivit totalt massakerade ett antal gånger. Absolut att jag varit delaktig till att putta dem över kanten men det har lett till en del nytänk. 

Dagens nytänk är nog "om du inte bryr dig blir du inte besviken". Jag är ganska så trött på att bli besviken. Mina besvikelser täcker alltifrån jobb, släktingar, mer närstående, ekonomi etc. Så nu ska jag jobba på att vara mer mottaglig för positiva möten som jag kan växa av och att sluta överinvestera i situationer och relationer som ändå bara kommer leda till besvikelser. 

I morgon är en ny dag, på måndag har vi en ny vecka och jag känner mig stark i att jag kommer växa i mängder av möten och situationer. 

Over and out fromOld Island Road...