Kroppen är själens boning. Var rädd om din kropp för var ska annars själen ta vägen.

Min själ fladdrar sökande och oroligt. Vilse. Var är den kropp jag alltid bott i? Ska denna sargade, smärtande kropp hysa mig? En pigg, aktiv, tänkande och kännande själ?!

Min själ undrar och söker, var är min boning?

Kroppen är själens boning. Var rädd om din kropp för var ska annars själen ta vägen.

Min själ fladdrar sökande och oroligt. Vilse. Var är den kropp jag alltid bott i? Ska denna sargade, smärtande kropp hysa mig? En pigg, aktiv, tänkande och kännande själ?!

Min själ undrar och söker, var är min boning?

Idag hade jag tid till ögonläkarem vid 11. Kaxig på utsidan tog jag bilen dit. Liten på insidan kom minnena från 2 år sedan, på dagen. Pappa somnade in då och flög i väg till en bättre plats. Jag skulle varit vid minneslunden i helgen men det hanns liksom inte med.

Väl inne hos läkaren fick jag se bilderna de tagit på min ögonbotten. Som en tjusig solskiva täckt av mörka, ringlande ormar. Snyggt tänkte jag, inte bra sa den i unga flicksnärtan till läkare. Undrar om hon började läkarlinjen direkt efter högstadiet?

Hur som helst slussades jag vidare till akuten då hon inte kunde hitta min propp. Sitter den inte i den del av venen som finns i ögat så kan den sitta djupare in i hjärnan. Kanske i kloakerna! Hade inte en aning om att jag hade sådana.

Nu har jag alltså gjort 2 olika röntgen varav en med kontrastvätska, läbbigt! När kontrastvätskan rann in i kroppen via handen blev jag helt varm och.... Helt seriöst, det kändes som om jag kissade på mig. Visserligen gick det hela fort men det var allt annat än behagligt.

Obehagligt har alla nålstick varit också. Jag är otroligt svårstucken. Fina kärl som ligger djupt in gör att alla sköterskor får sticka minst 2 gånger. Den som vunnit priset som sämsta provtagare stack mig på 5 olika ställen.

Nu ligger jag inlagd på strokeenheten i väntan på svar. De släpper inte hem mig innan de vet mer. Min huvudvärk och illamåendet är ett bekymmer.

Här finns inte mycket att göra. Åka lite upp o ner med sänghissen, kanske. Ringer jag på klockan kommer det käcka sköterskor men utan rom o cola. Utsikten är visserligen fin men jag tröttnar fort. Vackra tallar har jag hemma också. Hemma finns också mina djur och min sambo. Mina älskade barn är tur i oturen hos sin pappa den här veckan.

I dag är jag tacksam över att Jonas funnits med mig. Jag är glad över att Karro ryckte ut och tog sig an våra djur. Massor av värme känner jag från kollegor och vänner som skickat hälsningar.

Med så mycket stöd är jag nog snart på banan igen.

Ibland får mitt eget dåliga samvete extra påfyllnad av andra. Gång på gång behöver jag förklara att det här är inget jag själv valt. Jag gör det varken för att vara taskig eller för att jag är lat.

Jag älskar hela min stora familj, mitt jobb och mina vänner. Helst av allt vill jag åter vara den jag var och fungera så som jag gjorde för ett år sen.... Kunna röra mig obehindrat utan smärta och kunna se utan problem.

Att vakna och inse att synen på mitt vänstra öga var kraftigt försämrad var enormt skrämmande. Att synfältet var fyllt av gråa fläckar som gjorde att jag inte kunde läsa en mening eller ens ett ord i en bok gjorde mig livrädd.

Efter samtal med sjukvårdsrådgivningen bar det av mot Universitetssjukhuset i Linköping. Underbart tacksam är jag över att Jonas fanns och finns med mig i allt det här.

Efter en rejäl undersökning, vilket även innefattade att göra mina pupiller stora som om jag var hög som en skyskrapa, kom domen. Aldrig har jag väl trott att jag ska sitta framför en läkare som beklagar att hon måste ge mig ett tråkigt besked.

Allt snurrade till, jag blev rädd, kände ångesten krypa på mig. Tårarna kom. Jonas hand i min och jag hittade fäste. Inte mycket men tillräckligt.

Min diagnos; centralvenstrombos. Propp i ögat på värsta sättet. Hade jag haft mer tur hade det drabbat en grenven och på så sätt bara en liten del av näthinnan. Så är alltså inte fallet.

Vad har jag nu att vänta? Kanske att bli näst intill helt blind. Och i allra bästa fall, bara en viss nedsättning, jag borde inte drabbas av det här då jag är 20 år för ung. Det ska utredas, det kan ha samband med mitt övriga hälsotillstånd.

Jag är orolig för hur det ska gå med mitt jobb. Men får jag bara lite tid så kommer jag vänja mig. Jag kommer kunna köra bil och fungera som vanligt, nästan iallafall. Det finns ju fler än jag som varit med om detta och levt vidare.

Bara smärtan ger sig och tillståndet stabiliseras så ska jag reda ut det här. Det här fixar jag. Inte skälv kanske. Men med Finaste Jonas vid min sida orkar jag så mycket mer.

Kan jag inte springa får jag väl gå.

Kan jag inte gå får jag väl stå.

Kan jag inte stå får jag väl sitta.

Kan jag inte sitta får jag väl ligga.

När jag inte längre kan ligga...

Hur blire då då?

Många kloka råd har korsat min väg de senaste 9 månaderna. Jag är varken lat eller korkad. Just nu väntar jag bara på hjälp eller åtminstone en diagnos så att jag får verktyg att hantera det här på ett vettigt sätt.

I kväll skulle jag vilja ta emot min man med den energi, glädje och kärlek som jag känner för honom. Inte med en kropp bruten av smärta. Han förtjänar en kväll med den gamla Mia efter att ha jobbat mer än 15 timmar i sträck.

Vilken underbar tur för mig att han förstår mer än jag och att han hanterar det här på ett bättre sätt än jag egentligen kan önska. Mitt i allt det hemska har jag en underbar tur som slipper stå ensam. Det är äkta kärlek.

Slappt och slött är det hemma i Lustgården. Namnet på platsen är något missvisande i dag då lusten lyser med sin frånvaro. Först och främst för att mannen jag delar brevlåda med är ute på jobb, sen så är det ganska grått utanför fönstrena.

I dag ska jag och barnen strunta i alla stora måsten och istället bara vara. Promenera vovven, äta mat och se mån film passar oss fint denna söndag den 16:e. Och till kvällen dyker förhoppningsvis Finaste upp!

Just nu trängs tankar på fredagsmys, regnkläder, tvätten, fika, hunden, barnen, mannen, trädgårdsland.... Det svischar utan dess like. Jag har som vanligt svårt att ta en sak i taget.

Längtan hem är stor. Vill ha mins barn hos mig nu. Jag vill tända kaminen och krypa upp i Finastes famn med ett glas rött i handen. Om alla bara är sansade så ska vi nog hamna i det läget snart.

Om en "liten snart" är min rast slut och jag ska ta emot ett härligt gäng 10-åringar som ska få spela memory.