Känner mig lite eftertänksam i dag. Eller kanske fundersamt reflekterande. Mycket rör sig i mitt huvud och kanske ännu mera i hjärtat.

Mitt i ingenting far en tanke eller känsla genom mig som en sportbil på Autobahn eller kanske mer fladdrande som en fjäril på spmmarängen. Utan synbar mening eller mål. Nån sorts oförklarlig oreda skapas ändå.

Dagens bästa möte var nog mitt och barnens besök hos min mormor. Hon är nyss inflyttad på ett äldreboende. Är man 99 år gammal så är det inte lätt att anpassa sig eller börja trivas. Min mormor är fantastisk, en rar tant som alltid är vänlig och aldrig vill vara till besvär. Hon är så go och omtänksam mot mina barn. Det kniper dock i mitt hjärta när jag ser hennes oro. Det är så många saker som vi yngre tar för givet som de äldre inte gör.

Jag är dock tacksam över att ha fått dela så mycket tid och upplevelser både med mormor och min mamma och pappa. Det är ju faktiskt berikande att ha fått vara nära mina föräldrar som var så svårt sjuka under så lång tid. Min mormor däremot har varit väldigt frisk och det är också härligt att ha fått uppleva.

Många människor lever på i sina liv utan några svårigheter eller motgångar alls... Det är nog snarare mer synd om dem. Jag menar, hur utvecklande är det? Vad lär man sig om sig själv då? Ofta är det just den typen an personer som är så snara att döma andra, som är så otroligt starka i sina åsikter om hur saker och ting ska vara och gärna slänger ur sig fördomar. Ganska små personer helt enkelt.

För att citera min mormor "lite ödmjukhet skadar aldrig".