När smärtan tilltar och sprider sig till nya leder och muskler så krymper världen, igen. Det gör mig mer än trött och sliten. Jag blir tråkig, måste ju säga nej till så många roligheter och det som upptar nästan all min hjärtverksamhet är hur ont och var jag har ont. Jag fylls också med nån slags skam. Det är oerhört tungt att ringa till jobbet för att sjukanmäla mig. Jag känner mig verkligen som en osäker arbetskraft. Jag är inte hemma för att det är kul, ekonomin hotar att raseras totalt.

Under större delen av våren sträckte sig min värld mellan sängen, soffan och spisen. De bra dagarna vidgades den världen till brevlådan och tvättstugan.

När jag sedan fick äta kortison kom livet tillbaka. Jag blev den där energiska Mia som jag är van att vara. I tre veckor var allt toppen, sen kom det smygande igen. Och i takt med att kortisonkuren trappades ner började min värld att krympa igen.

Att inte veta vad jag lider av tär. Att veta att jag får betala dyrt dagen efter om jag städar, bär tungt, åker bil längre än en halvtimma eller grejar i trädgården är tärande. Hur ska jag veta vad som är värt att göra med tanke på hur kroppen sen reagerar.

Hur länge orkar en människa med det här? Jag kan, somliga dagar, känna att jag inte orkar en enda dag till. Det som utlöser den känslan är nog mest att jag känner att jag inte kan vara varesig den mamma eller sambo jag vill.

I dag är jag hemma från jobbet. I morron hoppas jag att jag kan gå. Jag bara måste, så är det.