När smärtan tilltar och sprider sig till nya leder och muskler så krymper världen, igen. Det gör mig mer än trött och sliten. Jag blir tråkig, måste ju säga nej till så många roligheter och det som upptar nästan all min hjärtverksamhet är hur ont och var jag har ont. Jag fylls också med nån slags skam. Det är oerhört tungt att ringa till jobbet för att sjukanmäla mig. Jag känner mig verkligen som en osäker arbetskraft. Jag är inte hemma för att det är kul, ekonomin hotar att raseras totalt.

Under större delen av våren sträckte sig min värld mellan sängen, soffan och spisen. De bra dagarna vidgades den världen till brevlådan och tvättstugan.

När jag sedan fick äta kortison kom livet tillbaka. Jag blev den där energiska Mia som jag är van att vara. I tre veckor var allt toppen, sen kom det smygande igen. Och i takt med att kortisonkuren trappades ner började min värld att krympa igen.

Att inte veta vad jag lider av tär. Att veta att jag får betala dyrt dagen efter om jag städar, bär tungt, åker bil längre än en halvtimma eller grejar i trädgården är tärande. Hur ska jag veta vad som är värt att göra med tanke på hur kroppen sen reagerar.

Hur länge orkar en människa med det här? Jag kan, somliga dagar, känna att jag inte orkar en enda dag till. Det som utlöser den känslan är nog mest att jag känner att jag inte kan vara varesig den mamma eller sambo jag vill.

I dag är jag hemma från jobbet. I morron hoppas jag att jag kan gå. Jag bara måste, så är det.

 

Barbamamma

10 september 2012 21:40

Åh du bara måste få hjälp av läkare, du kan ju inte ha det så här? har du googlat på olika reumatiska åkommor? reumatikerförbundet? min mamma hade fibromyalgi men det låter inte riktigt som det du beskriver, i alla fall plågades hon hemskt under flera år, sen gav det tack och lov med sig. Styrkekramar!

http://barbamammas.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...