Idag hade jag tid till ögonläkarem vid 11. Kaxig på utsidan tog jag bilen dit. Liten på insidan kom minnena från 2 år sedan, på dagen. Pappa somnade in då och flög i väg till en bättre plats. Jag skulle varit vid minneslunden i helgen men det hanns liksom inte med.

Väl inne hos läkaren fick jag se bilderna de tagit på min ögonbotten. Som en tjusig solskiva täckt av mörka, ringlande ormar. Snyggt tänkte jag, inte bra sa den i unga flicksnärtan till läkare. Undrar om hon började läkarlinjen direkt efter högstadiet?

Hur som helst slussades jag vidare till akuten då hon inte kunde hitta min propp. Sitter den inte i den del av venen som finns i ögat så kan den sitta djupare in i hjärnan. Kanske i kloakerna! Hade inte en aning om att jag hade sådana.

Nu har jag alltså gjort 2 olika röntgen varav en med kontrastvätska, läbbigt! När kontrastvätskan rann in i kroppen via handen blev jag helt varm och.... Helt seriöst, det kändes som om jag kissade på mig. Visserligen gick det hela fort men det var allt annat än behagligt.

Obehagligt har alla nålstick varit också. Jag är otroligt svårstucken. Fina kärl som ligger djupt in gör att alla sköterskor får sticka minst 2 gånger. Den som vunnit priset som sämsta provtagare stack mig på 5 olika ställen.

Nu ligger jag inlagd på strokeenheten i väntan på svar. De släpper inte hem mig innan de vet mer. Min huvudvärk och illamåendet är ett bekymmer.

Här finns inte mycket att göra. Åka lite upp o ner med sänghissen, kanske. Ringer jag på klockan kommer det käcka sköterskor men utan rom o cola. Utsikten är visserligen fin men jag tröttnar fort. Vackra tallar har jag hemma också. Hemma finns också mina djur och min sambo. Mina älskade barn är tur i oturen hos sin pappa den här veckan.

I dag är jag tacksam över att Jonas funnits med mig. Jag är glad över att Karro ryckte ut och tog sig an våra djur. Massor av värme känner jag från kollegor och vänner som skickat hälsningar.

Med så mycket stöd är jag nog snart på banan igen.