å så gött det är att landa i
Gigantsoffan. Där hund, katt, barn, pojkvänner (min o dotras) grannar, systrar o bröder hänger o trivs. Så knasbra jag har det.

Jag rår mig, bara mig, om jag vill. Eller så rår jag om allt o alla. Alla dagar är inte så här bra. Men de flesta är det.

Jag är så glad, så här ett år senare. Jag är jag, med livet i behåll, med kropp o själ i behåll. Kanske är det här, det jag har att hamna i, det som är min mening. Det är så himla bra. Jag har bästa grannen. Som tokälskar min hund, mina barn, min katt och kanske mig.

Jag har mina systrar, mina bröder mina vänner. De där som finns för mig, alltid alltid. De som aldrig skulle få mig att känna skuld för de år jag utsatte mina barn för det värsta av värsta, som aldrig skulle anklaga mig för att ha sålt min själ till djävulen.

Visst bär min kropp o själ spår efter idiotin. Det är många saker jag inte fixar eller hanterar. Jösses, hur många gånger har inte Mats hämtat mig i soffan om natten, min skyddade plats.

Hur ofta drar jag mig inte undan. Tystnar. Hukar mig. Sover i barnens säng, bara för att slippa. Men jag behöver inte det, inte längre. Det är snart ett år sen jag hade möjlighet att släppa detta sjuka beteende. Men, det är sprunget ur ett sjukt krävande o pockande.

Det sjukaste hos mig själv var nog att jag var så trasig att jag inte själv var stark nog att bryta.

Herre Gud!!! Karro, du var ju med o bevittnade den sjuka reaktionen över diskmaskinssaltet. Faktiskt reagerade du långt innan. När Tyra fick skit, när
mina barn hellre var hos dig än hos mig. Eller när du hämtade mig en fredagskväll å bevittnade skallningar av lyktstolpe.

I dag är jag snart helt fri. Jag ska bara hämta det sista. O då menar jag inte sängar, mattor, prydnader, krukor, möbler eller så. Jag har en sista sak som ska ställas till rätta. O
När det är gjort så är jag redo. Helt klar för nästa steg.

Det där steget som är så viktigt o fint. Som vi alla inblandade har pratat o diskuterat kring. Och som, jag känner, måste tas nu. För tiden tickar o
Min klocka går. Men, turligt nog, inland står tiden liksom stilla. Å när andetaget hålls, är det ingen annan än den närmaste jag vill hålla det med.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så kom då det efterlängtade påsklovet. Skönt för jag var ganska så trött och det hade varit svårt att gå upp på morgonen. Lite typsikt så hade jag glömt stänga av larmet på mobilen så jag väcktes abrupt i morse. Då var jag lite veckovill tills jag sa...

  Sedan sist så har ljuset verkligen återkommit. Redan strax innan sex så känns det som mitt på dagen. Jag gillar det lika mycket som när mörkret återkommer på hösten. Jag är nog född på rätt plats då jag  älskar dessa växlingar i både ljus, väder...

    Under ett par dagar har jag haft som vårkänslor inom mig. Ljuset kommer tidigare och lämnar senare om dagarna. Småfåglarna kvittrar i parken under våra morgonpromenader. Det har känts ljuvligt. Ändå vet jag ju att vintern inte är över på lå...

       Jösses vilken trött vecka jag har haft så här långt. Den startade med världens huvudvärk i måndags, den satt i lite grann även under tisdagen. Onsdagen var helt ok. Men i dag, vid tio-tiden slog störa tröttheten till. Jag hade lätt kunnat...

Jag brukar ju alltid göra ett bokslut här i bloggen men valde bort det för år 2023. I stora drag var det ganska pissigt år. Disbråck, två hundar som lämnade mig, brutna händer, slemsäcksinflammation i höften och en massa annat elände. Inget kul att l...