... men jag måste nog, vis av erfarenhet, säga att det är bra gött att kunna sova gott tillsammans också.

En gång är ingen gång men två gånger är en vana.... Eller blir det en ovana? Det beror väl på vad det gäller förstås.

Jag har så lätt för att vänja mig vid att ha mina barn hos mig. Det är på nåt vis mot naturen att inte ha dem nära. Den här veckan känns det nog lite extra jobbigt eftersom jag är ledig. Å andra sidan är det just nu ganska bra att jag bara har mig själv att ta hänsyn till. Jag är långt ifrån bra från min lunginflammation. Utan hostmedicinerna så blir det jäkligt jobbigt. Jag är skapligt trött och det lilla jag gör suger musten ur mig.

Det är väldigt lätt att vänja sig vid att inte sova ensam. I och för sig är jag sällan ensam i sängen, jag har ju mina fyrfota killar som sluter upp och trängs. Men jag tänker mer på mannen som jag sover så gott bredvid. Jag tror man kan passa i hop med många. Hmm, det där lät nog konstigt...jag ska försöka förklara hur jag tänker.

Jag är ju inte samma person som när jag blev tillsammans med barnens pappa. Då tyckte jag att vi passade i hop vilket vi inte gör idag, 20 år senare. Människor är föränderliga och i perioder förändras vi mer än under andra delar av livet. Ibland har man turen att växa och utvecklas tillsammans i en relation, ibland blir det inte så. Då är ett avslut klokare. Jag lägger ingen tid på att ångra speciellt mycket utan försöker vara tacksam för det jag fått uppleva. Jösses i havet vad jag lärt mig mycket.

Än i dag finns det saker som jag är medveten om att jag har svårt med. Saker som borde vara självklara i de flesta relationer oavsett om det är kärleksrelationer eller vänskapsrelationer. En del av mina svårigheter beror givetvis till fullo på mig själv. En del andra beror på otroligt dåliga erfarenheter. Somliga saker hade jag gärna varit utan att veta och uppleva... och där är just där som "skon klämmer" eller vad man nu säger. Jag har nog lärt mig att väldigt många låter ord strömma ur munnen som går stick i stäv med varje liten handling. Även jag en hel del gånger....

Att lita på och att bli litad på är svårt. När det inte känns tryggt att dela med sig av sina tankar och känslor så hamnar man i ett läge då man tystnar vilket i förlängningen kan ses som ren lögn. Eller så pressas man till att fly in i lögner av ren rädsla för att var ärlig. Jättedumt och en präktig enkelbiljett till slutet, att hamna i snöbollseffekten.

Jag vet hur illa det kan bli. Nu försöker jag "om igen" att göra om och rätt. Jag har verkligen utmanat mig själv att vara så ärlig som det bara går. Jag har lyft upp en hel del osnygga och smutsiga byk. "Det är inget jag är stolt över" har jag sagt pinsamt många tillfällen den senaste tiden.

Jag har haft en del att fundera kring de senaste veckorna. När vissa känslor dyker upp inom mig så blir jag både glad och livrädd på samma gång. Det sätter i gång en massa inom mig. Jag tänker, funderar, reflekterar, utvärderar och inte minst drömmer. Det måste vara själens sätt att polera sin spegel. Liksom för att skapa en ny och fräsch duk att måla det nya motivet på.

Jag är en bedrövlig realist. Jättetrist och förmodligen bedrövligt tråkig att leva med. Mitt livspussel har förändrats ett antal gånger. Motivet blir hela tiden ett annat. Jag har lärt mig att aldrig kunna ta något för givet, att aldrig lita på någon och att jag måste se till att klara mig själv. Min stolthet har lärt mig att bara be så där lagom mycket om hjälp. Just nu står jag som vid ett vägskäl. Ärlig, javisst men till vilket pris?

Ibland kostar det mer än det smakar, som min pappa brukade säga. Att öppna upp och släppa in är så otroligt läskigt. Men att känna fjärilar i magen, att längta, att smälta samman, att ha stunder att total samhörighet och tillit... Det är sånt som gör det hela värt det. Så i kväll somnar jag bredvid mina lurviga små vänner men i morron får jag smälta samman med den som passár mig allra bäst...

I dag är det sista arbetsdagen innan höstlovet. I vanliga fall skulle jag vara uppfylld av lovkänslan men inte i dag. Jag har ju varit sjukskriven i mer än två veckor pga lunginflammation så det känns mest bara konstigt. Eller... Jag åkte faktiskt upp till jobbet för att förbereda uppgifter till de elever som ska ha lovskola.

Det var jättekul att få krama om mina arbetskamrater. Jag kunde se att de verkligen är i behov av lite ledighet. De senaste veckorna har de fått jobba dubbelt, kanske tom tredubbelt. Vi är många som varit sjuka och dessutom så ska hela skolan flytta till nya lokaler. De har packat och fixat och trixat. En av mina stackars kollegor har fått ta på sig uppgiften att packa ner hela min sal. Det kändes inget kul alls att vara tvungen att lämna dem i sticket.

Skönt nog så mår jag nu ganska så mycket bättre. Jag sover på nätterna utan att hosta. Jag håller tummarna för att det ska fortsätta gå åt rätt håll trots att jag slutat med penicillinet.

Om en dryg timma ska jag åka å hämta mitt stora hjärta. Sen så kommer Suss och Calle hit över helgen. Det kommer bli toppen. Lägenheten kommer vara fylld av människor jag tycker om och flera mysiga hundar. Dessutom har Tyratösen ett halloween uppdrag i morgon. Hon ska sminka en tjej inför en fest. Hon är fantastiskt duktig.

Ett härligt exempel på kulhål, eller nåt liknande.

Jag känner sån tacksamhet över att ha så många fina människor runt mig. Trots att hälsan inte är på topp så känner jag en sån enorm livsglädje. Det är ju så här det ska vara och så här det ska kännas. Livet måste ha en balans mellan måsten och trevligheter. Som allra bäst är det ju när den största delen består av sådant jag tycker om oh själv väljer att göra. Det är så befriande att inte känna mig instängd, inträngd eller överkörd. Lite extra underbart blir det ju när förälskelsen bubblar i kropp och själ och man vet att det är besvarat.

Nu är det dags för mig att ta en lite snabb vila så att min rygg fixar lite bilåkning och shopping.

Jag önskar er alla en trevlig fredag. Kanske kommer ni göra som jag, tända ljus i höstmörkret och ta något gott att dricka. Kanske en glögg eller Irish coffé.

Efter en mycket energikrävande tur till grannbyn, så har jag fått duktigt med medikamenter mot min lunginflammation. Jag ser fram emot att kunna andas, prata och röra mig igen. Måtte det gå undan. För fy f--n vad ont jag har, så trött och matt jag är.

Tror jag ska ringa Såpkullens Vc i morron o tala om att man visst kan ha fått lunginflammation efter 6 sjukdagar. Något som de bestämt motsade sig när jag ringde dem i går. Tur att det finns klokare sköterskor i Söderköping som via telefon kunde höra att "det här låter inte bra alls". Även Mats sa redan i går att jag hade lunginflammation nåt jag då försökte vifta bort.

Jag fick en rejäl ssk. Hoppas att jag inte behöver utnyttja den till fullo. Dessutom får jag inte vistas utomhus för det försvårar läkningen. Hmm, knepigt när jag har hund. Ja, ja det löser sig nog.

Just nu är jag uppkrupen i soffan, slötittar på Vänner, så klart, medan maten trollas i hop ute i köket. Inte för att jag är så hungrig men hela situationen är ganska mysig. Att lyssna till den sprakande kaminen och känna värmen är inte heller fel.

Så trots att kroppen mår skit så känner sig själen mer än ok. Det borde ju i sig påskynda tillfrisknandet.

Jag är fredagstrött i dag. Det är faktiskt värre än vanligt. Det beror nog på den där jäkla förkylningen som satt sig i hals och luftrör. Jag har inte jobbat, har inte röst nog till det. Istället har jag bara varit och blivit ompysslad. Både matlagning och dammsugningen har jag sluppit. Helt frivilligt har jag varit med och vallat runt Kimmo ett par gånger. I morse fick han busa i hundgården i Vrinnevi.

Kimmo tycker det är lite lagom kul med valpar men han tröttnar fort. Då säger han ifrån genom att morra och skälla, något han aldrig gör annars. Då är det bara att gå hem. Undrar vad som skulle hända om vi ändå var kvar ännu en stund....

Eftermiddagen har jag spenderat i Mats soffa. Bara legat där och kollat på film. Hur mysigt som helst. Sen så spelade vi Yatzy med hans dotter. Jag förlorade! Det var nog bra då rycktet säger att Olssons är dåliga förlorare.

Efter en timma i bubbelbadet var jag som en urvriden trasa. Att få i mig räkmackorna kändes som ett överstigligt projekt. De var som vanligt supergoda men där å då tog precis all ork slut. Jag började se två tv-apparater (älskar det ordet) och ögonen gick bokstavligen talat igen per automatik. Nån timma senare vaknade jag och kände så smått att jag var med i matchen igen. Med lite whiskey för halsens skull och lånad nässpray så ska nog natten kunna bli helt ok.

Kimmo är givetvis med mig ute hos Mats. Han trivs massor. Skönt för honom att kunna gå in och ut som han vill. Han har redan hittat sina favoritplatser här hemma. På soffdivanen där vi lagt en filt är hans favvoplats nummer ett. Ozzykissen får inte hänga med på mina helgöventyr men jag hár fixar en inneboende som sköter både mat och gos. Helt perfekt alltså.

I morron väntar en ny dag med en massa kul. Jag hoppas bara att jag är lite bättre i halsen då...

....feber, halsont å hosta. Har sovit bort hela dagen och febern. Hoppas nu på att sova bort halsont och få tillbaka rösten. Många piggelin har gått åt i dag.

Ibland är det som om tiden står stilla och rusar fram på samma gång. Du vet, när du vaknar tio minuter innan klockan ska ringa och lyckas somna om igen. När signalen väl ljuder känns det som om en hel natt passerat. Eller när du stannar upp en stund och bara tittar på ditt barn som skrattar och berättar något roligt. Man hör liksom inte riktigt vad de säger utan bara absorberar deras lycka och utstrålning. Eller när man själv tar ett djupt andetag i höstluften och riktigt kan känna hur jorden rör sig. Det är då, då man vet att man är på rätt plats i rätt stund.

Det där som kallas livet, denna så vanligtvis gråa sörja man trampar runt i, bär med sig så många oväntade böjar och tvistar. När jag precis kommit till sans och lugn. När jag bestämt mig och gjort mitt val. Ja, då händer det. Å helt plötsligt är det som om mitt tusendelarspussel helt plötsligt ändrat både motiv och struktur.

Vilket jobbigt läge. Det kräver omtänk gånger massor. Jösses vad jag har resonerat med mig själv och hur jag skällt och varit irriterad...på mig själv. Att såga sig själv längs fotknölarna är ingen skön känsla. En gång för länge sedan lät jag mina känslor styra. Rent medvetet släppte jag det sunda förnuftet. Nu, många är senare har jag vägrat men... Va faan... Det här är ju omöjligt att kämpa emot. När jag tänker på det blir jag som tokig och nästintill aparg. Jag ville inte det här, inte på riktigt. Men det går liksom inte att häva. När kraften slår till så sveper den fram likt en tsunami. Läskig jämförelse och jag ber om ursäkt till alla som varit med om en....

Jag tänker massor just nu. Kontrollbehov är typ mitt andra namn. Jag vill ha koll, struktur. En gång valde jag att släppa taget. Väldigt oklokt av mig. Det blev allt annat än bra. Men jag lärde mig iaf massor. Så här i efterhand har jag fått många råd som jag hade behövt då. Varför, i jösse namn säger inte folk vad de tänker när det behövs? Ja, jag ska ju inte lita på andra. Jag måste ju lita på mig själv.

Just det där att lita på är skrämmande. Den enda jag litar på och vet var jag har är mig själv... eller... Jag trodde åtminstone det. Just i dag är jag helt vilse. Jag vet inte riktigt vart jag är, vart jag är på väg och hur jag ska ta mig dit jag ska. Jag har inget val. Jag liksom bara är. Jag flummar runt och pendlar mellan ytterligheter. Oskönt och skönt på samma gång.

Men när man går från total rastlöshet till totallugn på tre röda, eller när man i sömnen sträcker ut sin hand för att känna efter och lugnas i sitt sökande... Ja, hur kan man tacka nej till det? Jag vet inte... Jag har iallafall inte den förmågan...

Kalla mig flyktig, kalla mig rotlös men det jag känner och gör, det gör jag inifrån och ut.

Älskar hösten men även den har en mindre rolig baksida. Jag tänker på alla dessa förkylningsvirus som bara väntar på att få angripa. Jag är på inget sätt sjuk men jäkligt öm i halsen, hostig och aningens trött. Kanske därför som mitt sällskap tyckte att jag var ovanligt tyst i går kväll. Jag hade helt enskelt gått in i off-läget. Mitt vanligt babbliga jag försvinner och jag blir tyst och sluten när jag har ont eller är trött.

I går kväll fick vi mycket gjort på hemmaplan. Lampor kom upp i både köket och i Elis rum. Dessutom blev den mörkbruna väggen i hallen snyggt ljusgrå. Det blev hur bra som helst. Jag känner mig supernöjd. Nu gäller det bara att hitta en bra taklampa till Tyras rum, sen så är nog läget under kontroll. På önskelistan står även att få ner en bokylla från vinden, den ska bli skohylla i klädkammaren. Jag har galet många par skor. En ny soffa vore inte heller dumt. En stor, med divan där vi kan kura i hop oss allihopa. Djur, barn och vuxna. En plats att slappa på och vara nära varandra. Men det får bli lite längre fram. En sak i taget.

Jag har min näst längsta arbetsdag i dag. Helt normallång faktiskt. Onsdagen innehåller mest guldlektioner med mina elever. Bonusen är nog att jag ska få gå in och "göra vad jag vill" under 40 minuter med en helklass i år fyra. Det får bli bildgåtor i powerpointformat vilket täcker in begrepp som nationalitet, insekter, maträtter och yrken. Vilket härligt jobb jag har!

Nu är straxt rasten slut och jag ska sätta tänderna i Wasa-tiden.