Barnlösa helger leder lätt till en viss form av dekadens. Tider, rutiner men framförallt matlagningen förfaller. Antingen så lever jag på soppa, yoghurt eller nåt liknande hela tiden. Alla måltider, tills rätten är slut. Den här helgen blev det åt andra hållet, inte så att jag lagade mat utan att jag har ätit ute hela tiden. 

Min bröstkorg har varit skapligt öm, ond och begränsat mig massor sedan min lilla fallolycka för 8 dagar sedan. I fredags var det som allra värst. Jag fick gå ut med en hund i taget, att växla när jag körde till Nyköping var en plåga. Alvedonet ville inte riktigt hjälpa och jag ville helst inte gå på dolcontinet när jag skulle på begravning. På något underligt vis så klarade jag ut den dagen ändå. 

Begravningen var så fin, prästen var jordnära och modern i sin framtoning. Kistdekorationen var nog en av de finaste jag sett. Psalmerna, två av de jag tycker allra mest om. Det kändes som en fin stund. Givetvis var det oerhört jobbigt att se den närmaste familjen så ledsna. Jag har ju själv varit i samma situation, flera gånger om. Några tog farväl av sin mamma, vilket jag gjorde för 13 år sedan, andra sa farväl till sin mormor och det gjorde jag för tre år sedan.Det finaste var ändå tanken på att en kvinna som var en bit över 90 år ändå fyller ett helt kapell av sörjanden. Älskad och saknad av mång. För mig var det lite märkligt att se mitt eget namn på sidan av kistan. Maria har alltid varit Maja för mig. Det var bara några år sedan som jag fick veta att hon hette Maria "på riktigt". 

Begravningsfikat hölls på en spännande plats. Ett kombinerat café/blomsteraffär/loppis. Väldigt gemytligt blev det. Trots att en begravning handlar om att ta farväl så blev dagen ändå en form av minnesstund och hyllning till livet. Så många människor berörs och rörs. Vänner och släktingar från vitt skilda bredd- och längdgrader möttes upp och massor av roliga historier och minnen kom till liv. Jag har sagt det förr, och det kommer jag säga om och om igen. Johnsson-släktet är mäktigt och starkt. Det sluter upp, visar respekt och kärlek. När min mamma dog var jag rädd att vi skulle vara ett fåtal som tog farväl. Mamma och pappa (som var en Johnsson) hade ju varit skilda nästan tio år då. Ändå så var kapellet till största del fylld av min pappas anhöriga. Det kommer jag aldrig glömma. Jag var också orolig över att det inte skulle vara så många blomsterarrangemang, men det var överfullt. Kanske är det just det speciella tillfället som fått mig att blåsa liv i Ossian och Margaretas Facebooksida, anordna släkträff och pyssla om deras grav. På något vis känner jag att jag vill återgälda dem och alla runt omkring för det arv som de gett oss. 

När jag kom hem på fredagseftermiddagen var jag ganska så trött och hade ont. Ett par piller senare och ett par timmars vila så kände jag ändå att en liten tur med bästa grannen till Urban Goat kunde genomföras. Vi käkade gott, drack ett par cider och babblade bort ett par timmar. Det blev inte sent men det var trevligt. Jag kom i säng tidigt och det var välbehövligt. 

Lördagen innebar röj av igengrodd lägenhet. Damma, dammsuga (väldigt svårt med en obrukbar högerarm), plocka, fixa och trixa. Jag jobbade mot kroppen men det verkar som att det var helt rätt metod. Ökad cirkulation i musklerna gav ökad rörlighet. Och ökad rörlighet vill man ju gärna ha om man ska ut på dejt. 

Lördagskvällen var ljum och skön. Perfekt för dejtande. Vi gick till Highlander, för jag hade önskat det. Jag gillar deras mat, har aldrig blivit besviken. Personalen är otroligt trevlig och serviceinriktad. Nu för tiden är det inget man kan räkna med när man går ut. "Kunden har alltid rätt" är inte längre ett begrepp som personal inom restaurangbranschen verkar hålla högt. Hur som helst, maten gjorde mig inte besviken, inte sällskapet heller. Vi gick vidare efter det, tyvärr missade vi Peter, Bruno och Mathilda på Brödernas Café... fast vi hörde deras gig medans vi åt. Det var mycket folk ute, inte oväntat en löningshelg. Även denna kväll återvände vi hem tidigt. Givietvis berodde det på att jag har en "bebisvovve" hemma som behöver få komma ut lite oftare. Men att sitta på balkongen, dricka lite vin, smygröka och bara prata bort en timma är inte heller fel. Därefter fastnade vi i en surffilm, som givetvis slutade med en sorglig död... Tårarnas helg borde man kanske kalla den här helgen. 

I dag har jag chillat, kollat på två superbra filmer. En var dansk och helt i goodfeeling-anda. I eftermiddags tog jag med mig vovvarna och for till Blacka. Mats har koll på skogarna och naturen. Jag ville plocka liljekonvaljer och de ställen jag känner till ligger ytterliggare två mil bort. Men han lotsade mig så fint och jag fick i hop ett par fina buketter.Jag visste att min moster Birgitta hade varit vid mammas, mormor och morfars gravar och satt konvaljer. Det fick mig att börja plocka andra blommaor. Jag hittade hundkex, midsommarblomster, mormors glasögon, smörblomma och smörbollar. Så mamma fick en sommarbukett i år. I dag (tror jag om jag minns rätt) är det 12 år sedan hennes urnedsättning. Den stora bonusen var att Kimmo och Freja fick vara lösa. De betade gräs, busade och hade det hur bra som helst. Allra roligaste var nog när vi kom till "skogen". Kimmo lunkade runt mest men Freja fullkomligt studsade. Sånt gör mig otroligt lycklig, glad, fnissig, lugn och harmonisk allt i en salig röra. 

På vägen hem stannade jag och köpte gyrosrullar till mig och bästa grannen. Vi käkade i hop. Därefter såg vi den där braiga, danska filmen. Jag som sett den innan passade på att jobba lite med sånt som skulle göras via datorn. 

Nu börjar det dra i hop sig. Jag kollar på Pretty Women, medans jag bloggar, käkar extra fefferoni, smuttar på ett glas vitt och njuter av att mina vovvar totalt har klappat i hop i soffan. Om en stund ska jag ta ut dem för en sista kvällskiss. Nu har vi bara 7 elevdagar kvar på jobbet. Skönt men också vemodigt. Det är alltid med blandade känslor man går på sommarlov. För varje gång innebär det ett farväl till närmare 50 elever som ska vidare till år 7. Givetvis så försvinner de inte helt och hållet från jordens yta men de kommer att saknas. Vissa av dessa elever har jag umgåtts med i en-till-en-situation 40-60 minuter om dagen under 3-4 år. När man släpper en sån elev, ja, då gör det lite ont. 

(bilder från helgen lägger jag ut efter det här inlägget, då bilderna sitter fast i telefonen)

Så många saker som jag verkligen inte borde. Jag borde verkligen inte gå på dejter, det slutar ju ändå alltid med att jag blir typ, blåslagen. Inte av killen men av det där som kallas otur eller ödet. Omkulldragen av en hund, trasig stötdämpare eller som en lördags.... fullständigt blåslagen efter att ha fått en hel klippa i ansiktet. Den sistnämnda lär jag ha ont av i flera veckor. Tror tamejtusan att jag fick en muskelbristning i höger sida av bröstkorgen. 

I kväll har jag returnerat barnen till deras far. Delade känslor. Skönt att inte behöva tänka mat, hålla tider och så men också väldigt tomt. Det är nu så kort tid kvar som de finns hemma. Tyra blir ju 18 om ett år. SÄkert flyttar hon inte då men kanske om 2-3 år. SÅ tyst och tomt det ska bli. Tur att jag har mina fyrfotingar. 

Den nyaste håller låda som attans. Minsta rörelse om natten och hon går i gång. Bättre vakthund får man leta efter. Bättre mysvän finns inte heller. Hon somnar fint nere vid mina fötter men på efternatten, när jag varit på toa, då vandrar hon upp till mig. Hon puffar på täcket, så att jag ska lyfta på det, å sen kravlar hon sig ner. Hon rullar i hop sig till en boll. Antingen vid min mage eller vid knävecket. SÅ gött och mysigt. Så förutsägbart och härligt. Vi har hittat ett lunk och vi gillar det. 

Då jag inte sov så mycket i natt tänker jag snart gå och lägga mig. Känner mig trött, öm, sliten och samtidigt ganska så nöjd. Kanske är de känslorna en bra huvudkudde. 

Jösses så fort det blir rörigt och stökigt här hemma. Freja finfördelar tofflor, toarullar samt tömmer kattlådan när hon känner för det. Det senare leder till att det är massor av kattsand på lite väl valda ställen i lägenheten. Skänker en tacksam tanke till geniet som såg till att utveckla dammsugaren. Men vad passar väl bättre att göra en lagom trist måndag än att tvätta och dammsuga? Nja, jag hinner med att skriva protokoll, svara på mail och se lite på tv. 

Dagen har annars varit riktigt bra. Ryggen har skött sig förhållandevis bra. Säkert för att jag lånade sonens säng i natt. Måste verkligen ta tag i mina madrassproblem. Skulle egentligen vilja ha en mindre bred säng i sovrummet det det är så litet. Allra bäst vore en 120 cm säng men det kan bli knivigt att få plats med alla fyrfotingarna. O om jag har en trebening på besök är det totalt för litet. Att investera i en 140 säng känns dumt då jag redan har en ram till en 160 säng. Ja, ja i-lands problem. Men för mig är det jätteviktigt att få en skönare sömn. 

Det har varit ganska så trist väder i dag. Kallt och regningt. Bra för alla pollenallergiker, och bra för att då kanske våren hejdar sig lite. Jag älskar ju den här årstiden och vad som sker i naturen. Jag vill liksom inte att det ska ta slut. Jag älskar ju att längta och att vara på väg mot. Den känslan är bättre än att vara mitt i. För när jag är mitt i så känns det som om slutet är nära. Där är jag och min dotter lika, vi vill inte att nåt som är bra ska ta slut. Även om vi vet att det kommer tillbaka igen. Som sommaren. Men den är lite som ESC. Man vet aldrig hur kvalitén kommer att bli. Just nu kan jag ju hoppas på en fin sommar, varma dagar, ljumma kvällar och salta bad. Förra årets fina dagar inföll olyckligtvis samtidigt som Tyratösen var supersjuk och behövde konstant tillsyn. 

På tal om tv-program... Det finns några jag aldrig skulle titta på. Det räcker att höra titeln så tappar man sugen. "Ska vi göra slut?", "Ex on the beach", "Lyxfällan" å så alla dessa matlagnings- och bakprogram.Jag orkar bara inte. Och precis i detta nu så drar ett av dem i gång Känns nästan som förnedringstv.  Tur att jag kan bara zappa vidare eller varför inte se något på play. 

 
Det här blev ju också en helg, men en av lite annorlunda slag. Utan barnen fast det eg var min helg, vi har kastat om lite. Jag fick ändå ändå träffa dem på fredagseftermiddagen då de ville fira mig, jag fyllde ju år tidigare i veckan. Lite fika och mysig tid tillsammans kändes skönt. 

Sen kom väl en ganska oväntad vändning i något som jag helst inte går in på här... Det satte i gång en hel massa tankar, faktiskt mer tankar än känslor. Och väckte en hel del frågor, som jag inte alls ställde. Och på de jag ställde fick jag ganska knapphänta svar. Ja, allt kan ju inte falla på plats på en gång. Det måste få gå ett par varv inne i mig. 

I går var jag superslö, trött som tusan. Ville liksom sova bort hela dagen. Psykiskt ansträngning mer än utebliven sömn och fysisk trötthet. Jag sov, kollade tv-serier och rastade hundar till största delen. På sena eftermiddagen var det ändå dags att ta tag i mig själv. Långbad med musik, skrubbning och trimning från topp till tå. Hårtvätt med inpackning och allt som hör till när man förbereder sig inför en dejt. Många kanske skulle tycka att sånt är jobbigt. O det är det ju, om man ska hålla på så var och varannan lördag. Jag är ju aningens bekväm men lite så där då och då är det kul. Ett glas iskallt vitt, sminkning, torka och platta hår, matcha bh med trosor. Bara en sån sak? Hur många dagar har jag matchande set på mig? Jag borde nog verkligen uppdatera mina underkläder. 

En tur på stan. Tyvärr ville inte vädret bjuda på den mysiga uteserveringskänslan. En stor stark på första stället, en god drink på nästa så var utetiden slut. Har man en valp hemma kan man inte vara hemifrån så länge, inte om man inte vill plocka bajs och torka kiss.  Dessutom var det ju den stora ESC-kvällen. Men, jag får villigt erkänna att dejten gav mersmak. På många sätt. Även o min matchning inte noterades... Men....

Det kommer ju alltid ett men... Men det men-et håller jag för mig själv (ja, jag vet att det är olikt för mig att inte outa allt här, kanske är jag äldre och klokare), och så är det väl bäst att den som det där "men" gäller få veta först. 

I dag har vädret verkligen inte varit roligt. Nästan bitande kallt men då gäller det att trotsa. Så det blev en hundpromenad i Getåravinen även i dag. Jag blir så jäkla varm i hjärtat och glad i hela kroppen när jag ser mina hundar trivas. Skog, vatten, branter, hålor, gräs... Allt finns där, det där som de älskar. 

Eftermiddagen har ägnats åt administrativt arbete. Dokumentation och liknande. Nu drar dagen sig mot sitt slut och jag ska bara vara igen. Kanske ta ett bad, bädda rent i sängen. Det blir stökigt väldigt fort där när det är tre pälsbeklädda fyrfotingar som hänger där varje natt. Men mysigt har vi det. Så jag tvättar gärna...

Det är så himla viktigt det där, att hitta balansen o jämna ut energierna. Alla har vi saker som tar energi eller som smittar oss med dålig energi.

Jag har haft två-tre jobbiga veckor. O jag vet att det inte är över än. Det jag måste göra då är att suga tag i saker som ger mig påfyllnad. Många gånger är det det där lilla som värmer lite extra.

Men just i dag, i eftermiddag, var det turen till Getåravinen med lilla syster yster o våra hundar som laddat mig så jag ligger på plus.

Magiskt och trolskt!

Kompisar nosar i par.

Underbara Freja! Denna lilla terrier har nog sprungit upp o ner för branterna 20 gånger minst, utan att för den skull bli det minsta trött.

Det är brantare än vad bilden berättar.

Sim en bit av paradiset ramlat ner.

Jo, jag tackar jag. Jag fick mig en bra dag i dag. Vaknade pigg och utvilad, konstigt eftersom jag sover så dåligt. Trodde jag skulle till jobbet men när jag insåg det sköna, att jag var ledig, tog jag vovvarna på en underbar morgonpromenad. 

Till och med ungdomarna var uppe tidigt. Jag blev galet grillsugen och vad gör man när man bor i lägenhet, jo börjar kolla upp hurvida elgrill kan vara ett substitut. Jag envolverade vänner från när och fjär... Så efter lite undersökande så drog Elis och jag till Media Markt. 

Nu har vi premiärgrillat och det gick hur bra som helst.  Köttet blev perfekt. saftigt och gott. Men jag saknade den lite rökiga smaken... Tillbehören var också smaskens, champinjoner, majs lök, paprika och squash. Önskar bara att jag hade haft en uteplats istället för balkong. Vi fick inte plats där allihopa utan fick sitta inne och äta. 

Nu har jag tagit långtur med lilltösen, Tyra med pojkvän är ute och rastar storhunden. Skönt ibland att sära på dem. Det blir mindre stressande. 

Nu är det dags att mysa till det i soffan med några av de jag älskar allra mest. Hjärtat blir varmt även om det finns en del som är tom. 

Underbara morgon. Vem hade kunnat tro att jag skulle älska att gå ut och promenera klockan 7 på morgonen. Det hade jag nog aldrig gjort om jag inte haft Freja och Kimmo. Det var redan varmt ute och södern sov. Jag mötte inte en enda människa på vår promenad. Det kändes som balsam för själen. Man skulle kunna tro att hundpromenaderna ger en tid till eftertanke och reflektion men det är snarare så (när de är kopplade) att jag har fullt upp med att styra, stoppa, och få dem båda att vilja åt samma håll. 

Nu väntar frukost på balkongen. Jag har varit och handlat färska frallor åt barnen. Jag har verkligen långtat efter utomhusfrukostar. De är ännu bättre om man kan få dem i en lugn trådgård eller i skogen, men balkongen funngerar fint. Det sätter liksom ribban för resten av dagen. 

Vad ska vi då ägna oss åt då?  Det blir nog en lugn dag för att vi senare ska åka och handla. Jag ska få hjälp av barnen så att jag får hem saker som tvättmedel, toapapper, schampo, juice etc. Det är ganska jobbigt för mig att storhandla själv. 

Till kvällen hoppas jag på att alla "mina" tre tonåringar är hemma. Skulle egentligen har velat grilla, men det är ju lite svårt när man bor i lägenhet. Istället kan det bli "plockmat" på balkongen. Skinka, ostar, vitlöksbröd, oliver och kanske ett glas vin. Mysigt!

... in paradise... Halvt skrattretande men va fasen. Jo, dagen har varit bra men långt ifårn paradisiskt. 

Verkligheten bankar och slår på min dörr. Men jag vill ändå bara stanna i min lilla bubbla.

Gårdagens tidiga kväll innebar ett möte att växa i. Å det gjorde jag. Jag mötte en underbar person om lyssnade, frågade och sedan kunde ge mig bra svar. Trots att jag till viss del fått bekräftelse på att jag varit på rätt väg så gick jag därifrån med gråten i halsen. Vissa saker är jobbigare än andra.

 I dag blev arbetsdagen kort. Möten i massor och sen hem till vovvarna. Vi tog en extra lång promenad och njöt av vädret, solen och naturen. Vi tre funkar fint i hop. 

Ja, vad händer sen... Massor och inget. Ändå är det som om jag har ett getingbo inom mig. Det fladdrar, far, bultar, bankar, stökar och stör. Känslan är brutal. Lite som när chefen kallar in en på samtal och avslutar med "o det här stannar mellan oss". Hur kan man säga nåt sånt? Somligt måste få ventileras. 

Jag gissar att jag står framför ännu en natt med mycket boklyssnande. Sömn har varit en total bristvara sista dagarna. Kanske kan jag bli beläst på kuppen, gäller bara att välja rätt böcker. Lyssnar nu på en fantastisk bografi. 

Nu väntar fyra lediga dagar. Är så glad att jag har barnen här. Jag tror nästan att jag behöver dem mer än de behöver mig. De behöver det praktiska och jag det känslomässiga. Jag bara älskar våra middagar, vi har så bra samtal. Alla tillför nåt och jag lär mig massor. Framförallt Tyra lär mig saker inom områden jag inte trodde jag behövde lära mig något. Dessa ungdomar... det vet så mycket om områden jag knappt visste fanns. 

Snart är det dags att ännu en gång få krypa ner mellan svala lakan, lägga mig tillrätta. Känna doften av renbäddat, sköljmedel och dofter av lugn och trygghet. Jag saknar att sängen inte står mot en vägg men jag kan använda stora trygga Kimmo som en lugnande pelare. Han vilar tungt bakom mig, Freja Bus kryper ner under täcket och rullar i hop sig som en boll vid min mage. Och Ozzy, han ligger och kurrar vid mitt huvud. Jag är allt annat än ensam... ändå känns det så...

Men det är min kamp, min svårighet... Och som ni vet, svårigheter är ju det jag äter till frukost. SÅ jag reder givietvis ut och tar mig igenom... Även om jag önskat att jag sluppit...