Så är det.... eller så får det bli, som min kollega brukar säga. Jag kan väl bara instämma i att "så är det" även om jag gör det med besvikelse.

En annan tanke som dyker upp är "fråga inte om du inte är redo att hantera svaret". Det är ju inte alltid som frågorna rör stora dilemman utan bara små kluringar och önskemål i vardagen. Trots dess småskalighet hjälps det inte. Jag blir besviken.

Och "så är det bara".

   Denna jakt,

denna förbannade flykt.

Hjärtat som dunkar,

andningen som bor i halsgropen.

Maktlösheten.

Det finns inget att göra,

för jag vet inte varför.

Små korta andetag,

hjärnan vimlar,

huvudet susar,

armar och ben löses upp.

Den inre kampen som manar på,

ge inte upp.

Andas, Andas!

Den förlorade sanningen

och tryggheten

Jag vill åter kunna vila mig i sorglösheten.

I det enkla.

Vem gör det svårt?

Kanske jag.

Oro,

rädslor,

den stora längtan?

Längtan eftr vad?

Se min litenhet.

låt den läka.

Låt hjärtat växa sig stort igen.

Bota min saknad,

strössla genuin omtänksamheten över mig.

Kan inte vara stark,

vem kan vara det ensam?

Inte jag.

Bygga murar

eller söka styrka.

Skillnaden?

Styrkan skapar jag tillsammans med andra,

murar bygger jag själv.

Hjärtat dundrar vidare,

jag är ännu jagad.

Vem är det som vill fånga mig,

av vilka skäl?

Ensam tillsammans smakar beskt.

Själv är bitterljuvt.

I samklang ger sötma, 

bygger broar

och river murar.

Jag känner ett lugn. Det är så skönt. Inget fladder i magen, inget tryck över bröstet utan bara känslan av att ha landat på bästa tänkbara sätt. Som jag önskar att det ska hålla i sig. Jag behöver ha den här känslan inom mig för att orka. Orka jobba, orka vara mamma, orka vara sambo, vara vän, vara stark och stå emot smärta. Ska jag orka vara den jag är med de förutsättningar jag har så kräver jag ett lugn.

Kanske kommer lugnet av att jag faktiskt har jobbat 4 heldagar på jobbet. Utan elever och utan mina egna barn boendes hos mig, men åndå... det stärker mig. Jag njuter av att få använda min hjärna till annat än att registrera var i kroppen jag har ont eller precis hur smärtan känns i nuet. Jag vill lägga allt det onda åt sidan. Vill inte att det ska styra mitt liv.

Ibland blir jag arg, sur, stressad, ja rentav bitchig. Det är inte den riktiga Mia som är sån. När det händer så är det demonen, som bosatt sig i min kropp, som tar över. Det är ett jäkla jobb att trycka ner den som besatt mig. Det är nog det närmaste jag kan komma när jag ska förklara hur det onda är.  Smärthelvetet är alltid där, molande, malande, brännande och bromsande. Ibland sticks en kniv in i min ryggrad, ibland är det en kofot som bänder mellan kotorna i min ryggrad. Strålande eldar rinner ner för mitt ben och jag förbannar de som försöker förklara för mig att det inte är något fel på min rygg. De säger att jag har en "hang-up" vilket betyder att kroppen har haft en skada under lång tid. När skadan väl är läkt så skickar hjärnan ändå smärtsignaler. Mitt rehabfolk menar på att jag med rätt attityd och inställning kan komma ifrån det här.

Jobbigt läge!!!

Bara jag är positiv, lever på som vanligt och gör roliga saker så kommer det hela bli bra. Vilket jäkla skämt!!! Om det stämde borde jag väl må bättre under semestern, när jag umgås med de jag älskar, när jag gör saker jag tycker om. Min läkare däremot menar på att det är något som är tokigt men att de inte kan hitta bildbevis för det. Han tycker jag ska ta smärtlindring så att jag får vara smärtfri trots min oro att bli beroende. Jag vet varken ut eller in.

Det jag vet är ändå att jag vill jobba, jag älskar mitt jobb. Jag valde att bli lärare redan som 9 -åring. Eller, det var nog inget val. För min del var det nog det berömda "kallet". Jag mår så bra av att få guida eleverna vidare i livet, diskutera med mina kollegor, vara flexibel och att hitta ösningar på problem. Det ger mig kraft och energi. Men... Allra högst finns mina barn, min sambo, ja... de där som står närmast mig. När orken tryter och jag måste börja välja och välja bort så finns det en hel del som går före jobbet.

I kväll känner jag ett lugn. Jag är lugn för jag tror jag insett en sak. Den jag är, det jag känner, klarar, orkar och mäktar med är inget jag kan påverka så himla mycket. Den jag en gång var finns inte kvar. Jag kan inte "gömma mig" bakom nån diagnos. "Oförklarlig, kronisk ryggsmärta" leder inte till nån större förståelse. Jag gissar (och nu dömer jag utifrån den Mia jag en gång var, och ja, jag skäms för det) att många undrar och tycker. "Hon verkar ju inte ha några större problem", Hmmm, hon verkar ju kunna röra sig ganska bra", "Fasen vad hon tuggar piller" "det är nog bara nerverna"... Mmmm, men...

Utan lite vila varje timma, utan kontinuerligt intag av kodein, utan morfinkurer, utan vila efter jobbet, utan att avstå från massor av roligheter så skulle jag inte alls fungera. Kanske har jag kommit till det där accepterande som alla pratat om. Nu är det tid att leva på ett annat sätt. Nu är tiden inne att se ut, röra sig och agera på det sätt som min kropp kräver. Jag kommer nog aldrig mer ha ett BMI på 18, ha yogapass 3 ggr i veckan eller kunna gå 5 km utan att reflektera över det.

Just i kväll känns dessa tankar självklara. När acceptansens trollspö viftar över mitt huvud känns det helt ok. Och det är en skön känsla. Det osköna blir när jag strävar bakåt, mot den jag en gång var. Jag har inte bara ont. Jag är i det läge att jag måste nollställa/återställa hela mig. Hela den person jag jobbat upp, den jag skapat, den jag kommit att tycka ganska bra om och liksom börja på nytt.

Lugn, men trevande, vrider och vänder jag på de pusselbitar som ska bilda mitt liv, skapa bilden av den jag är. Jag trodde jag hade bilden klar för mig, för många år sen men... redan för tre år sen kom motivbilden att ändras och nu är det uppenbarligen dags igen. Men som den problemlösare jag, i grund och botten, är så kommer jag fixa även detta. Just i kväll kan jag faktiskt tycka att det ska bli riktigt spännande.

8 timmars jobb och efter det 5 timmars städning i går. "Ont satan" när jag la mig men nu...

Nu har jag löjligt lite ont i min rygg. Varför? Vad har hänt? Skit desamma. Jag njuter av en stund frihet och känner ren glädje.

I dag blir det en bra dag, vädret är fint, härliga vänner väntas och förhoppningsvis blir det god mat och dryck. Kan knappast bli bättre.

Japp, då så! Den här bergochdalbanan, som kallas livet, svänger vidare med mig i sin alltmer otrygga vagn. Är det jag, är det mig det beror på? Oftast tror jag det för som de allra flesta som bär skor liknande mina, eller som sover i samma obäddade säng, gör som jag. Tar skulden, ansvaret, står för "felet". Jag är en sån person, jag har en sådan personlighet.

Det är inte målet som är det viktigaste här i livet utan resan dit. Jag försöker verkligen ta till mig de orden men alltför ofta börjar jag bli åksjuk. Bästa botmedlet mot att bli åksjuk när man åker bil brukar vara att se till att köra bilen själv. Då blir det bara sådär lagom slirigt men man har liksom kontroll. Sen gäller det verkligen att inte sätta sig i en för stor bil som man inte hanterar. Jättetokigt att köra runt i en fet BMW som man inte har råd med. Det är inte heller vettigt att köra runt i en skrothög som kostar på tok för mycket att hålla vid liv eller som man måste ägna hundratals timmar åt för att få i det skick man önskar. Jag är inte heller rätt kvinna att hantera lastbil med släp men ibland känner jag mig som om jag slängts in i något av ovanstående fordon.

Ni ser, uppenbarligen har jag problem. Jag är en ganska usel förare från start. Meka med bilar är inget jag kan heller. Enda gången jag verkligen känt att jag har koll på läget var tillsammans med min lilla gröna Fiesta. Lagom stor, lagom dyr och bensinsnål. Skapligt billig att reparera och serva. Arbetsinsatsen minimal och utdelningen över förväntan.

Mina  ryggproblem har gjort att jag har ännu svårare att köra bil. Jag skulle behöva en privatchaufför som kunde lotsa mig genom livet. Bara att lyfta luren så dyker han upp i sin skinande droska och tar mig dit jag vill. Utan att jag behöver göra så mycket mer än att luta mig tillbaka. Verkliga livet, det jag befinner mig i, kräver att jag är ständigt körbar. Jag måste köra ofta, långt och mycket. Det är ju inte klokt. Jag kan ju se det själv i samma stund som jag skriver det... Den felande länken!

Har man inte just den länken så brister kedjan. Kedjan är aldrig starkare än dess svagaste länk. Är det jag som är den länken?

Ingen annan människa kan göra dig lycklig, det jobbet måste man klara av själv. Jösses i havet vad jag jobbat på det. Det är så konstigt. Det som jag först älskats så högt för blir sedan det som jag kan avskys för. Jag har skrivit metervis om hur jag förstår och har förklaringar på hur människor beter sig mot mig. Jag har blivit så illa omtalad, diskuterad bakom min rygg och utsatt för smutskastning. Jag dömer nästan aldrig. Det är sällan jag har önskemål. Bara jag får veta vilka ramar jag har så försöker jag måla bilderna själv. De senaste åren har jag ofta blivit ombedd att säga hur jag vill ha det. Men varför fråga när mina svar inte räknas? Som att fråga barnet vad de önskar i godispåsen och sen får de ändå inte det. Det har varit svårt för mig att säga vad jag vill ha, jag har ägnat hela mitt liv åt att försöka göra saker för andra människor, helst innan de själva vet att de vill ha det på ett visst sätt. I och med min "ryggskada" har jag allt oftare behövt be om hjälp. Göra just det som var önskat av mig. Ååå, vad svårt det är. Det där med att be om hjälp. Eller hjälp???? det blir ju lite som att vara barnvakt åt sina egna barn. Ja, ja, hur som helst. När jag ber om något, ber igen och.... tja då blir det lite stökigt. Lite som att mecka med den där BMW:n, för stor, för fin, för dyr. Insatsen blir större än utdelningen.

Kanske borde jag inte ha bil alls? Busskort är ju ett alternativ? Eller så kan man låna nåns bil när man verkligen behöver en? Nej, "skoja bara", som Tyratösen skulle sagt. Andras bilar är helt galet hur "pervo" jag än är. (Fina vännen, den här var tillägnad dig. Vi båda vet vad det innebär, vänskap går före ganksa mycket här i livet)

När man snurrar på i sitt hjul, åker sin bergochdalbana är det lätt att bli fartblind. Åker man dessutom ensam, inte delar turen med någon, är det lätt att man tröttnar. Pruttkuddar är ju bara kul de första 5 gångerna. Överhuvudtaget är ensam inte kul, allra minst när det gäller att göra jobbiga och tråkiga saker.Pest och kolera är ju att vara ensam tillsammans med någon. Att vara själv är ok men att vara ensam är värre.  Min morot ,i ensamheten, har varit att glädjas över resultatet men nu vet jag inte... det är liksom inte så kul längre. Jag är inte så kul längre. Ganska skittråkig, faktiskt. Värdet  på mig har minskat, precis som det gör på bilarna, och nu kan jag säljas billigt.

Skulle man likna mig vid en bil så är jag nog som min fiesta men med en taskig bakvagnsinställning eller kanske en bil med trasiga spindelleder. Körbar men den ger inte så njutbar åktur. Eftersom jag har en rejäl portion överlevnadsinstinkt så går min hjärna och även hjärta på högvarv. I sådana lägen är det fint med vänner. Likt en bilmek så lyssnar de, knackar försiktigt, petar och grejar (för här finns inga högtekniska grejor som kräver datoriserade instrument som söker felen). Skillnaden måste nog vara att de bara påvisar bristerna men det är upp till mig att laga, reparera eller kanske välja att spackla över. Fasadputsning funkar bra men det spricker ju till slut.

Jag har nu två dagar kvar på min semester. Ingen ångest hos mig. Bara ett stort "Jävlar anamma". Jag behöver mitt arbeta av ekonomiska skäl men kanske ännu mera av själsliga skäl. Under de 1 år, 8 månader och 6 dagar som jag levt i detta hälsoeleände har jag lärt mig ett par viktiga saker. Läkarna på vårdcentralerna har inget att komma med mot Försäkringskassan, Läkarna har inget gentemot mig att komma med samt att långvarig sjukdom förändrar och söndrar så mycket mer än vad någon kan tro. När nöden är utan slut blir det lite som Karros kofta, rörigt alltså. Jag tror jag har bestömt mig för att köra på tills jag stupar på min post. Så får det bli den här gången , när det gäller jobbet alltså.

25 grader varmt redan klockan nio på morgonen borgade för en fantastisk dag i skärgården. Bara en halvtimma efter i planeringen anlände vi hos svärmor och svärfar.

Då de båda haft namnsdagar den senaste tiden så passade vi på att fira dem lite och vi blev bjudna på fika. Mmmm, vilken underbar bakelse vi fick. Den hemgjorda jordgubbssylten var fantastisk. Det var så mysigt att sitta i trädgården med hönsen skrockandes omkring benen. Åh vad jag saknar dem, det var så kul att få låna dem förra sommaren.

Vid halv tolv tiden hoppade jag, Finaste, Lilla H och Kimmo i båten för att stråla samman med våra vänner. Vi styrde kosan ut mot ytterskärgården. Jag tror nog aldrig att jag har sett så många seglare ute på en och samma gång. Det ser så härligt ut med de vita seglen mot den klarblå himlen och det glittrande vattnet.

Vi själva har ingen segelbåt utan en motorbåt. Behändigt och bra i de flesta lägen. Just i dag valde vi att gå till Ådskär. Min älsklings favoritplats och även en av mina. Vi har varit där ett flertal gånger och jag har fått så underbara minnen. Jag minns en sen kväll för två år sedan. Säkert kan mi också minnas den om jag berättar att det var den kvällen då den östgötska skärgården drabbades av ett sånt åskväder som man aldrig tidigare skådat. Det kändes som om ett gigantiskt stroboskop lyste upp i natten. Jag har också minnen av heta klippor, måsars skri, havets brus, nakna kroppar som mjuknade i värmen... Ja, ni förstår säkert... Helt underbart och magiskt.

Även i dag var vädret på vår sida. Luften nästan dallrade av sol, värme och saltdoft. Att få dela en sån dag med de man älskar är glimrande. Tyvärr fattades tre små som semestrar på annat håll.

Lika oväntat (för mig som inte kan läsa vädret) som plötsligt blev luften förändrad. Vinden blev svalare och vattnet kallare. Kanske begav vi oss hemåt "i grevens tid". Återfärden blev otroligt skumpig och båten slog obarmhärtigt. Jag har åkt med Jonas i hårdare väder och litar fullt på hans sjövana men det var innan mina ryggproblem.

Nu ligger jag lite i en av Karros gästsängar. Rygg, bäcken, höfter och ben skriker ut sin protest mot hur jag behandlat den här kroppen i dag. Jag blir så besviken när kroppen inte lever upp till mina förväntningar. Inom mig lovade jag mig själv att det här får vara sista båtturen innan ryggen är fixad.

Snart är det dags för lite grillmat. Är faktiskt riktigt hungrig. Det stämmer ju det där med att sjön suger (hmmm undrar om det är därför som en viss man jag känner älskar att bada naken?!).

Jag tror jag avslutar inlägget med att citera Saltkråkans Farbror Melker "Denna dagen, ett liv".

Röd är tydligen min färg just nu! Nyfärgad med punkrött hår, i allafall närmas hårbotten, brännröd på bröstet efter en dag i solen, även ansiktet hettar och lyser rött och så har jag mumsat i mig ett tjugotal vackert röda kräftor. Så ni hör ju bara hur det låter, jag är röd som en eldfängd glädjeflicka.

Röd är ju av tradition kärlekens färg. Rent humörsmässigt ger röda rum lätt aggressioner hos de som vistas i dem. Men kärlek har jag, ger jag och får jag i massor. Så rött är ju passande för mitt liv.

I morron ska jag ut på sjön i sällskap av människor jag älskar väldigt mycket. Jag måste bara komma i håg att kladda på duktigt med solskydd för min röda hud vill inte bli mer bränd. Hjärtat behöver dock inte skyddas alls för min största kärlek hanterar det med största varsamhet. Och det är jag så otroligt tacksam för.

Just nu har jag det så in i vassens bra. Jag har fått god mat och dryck hos syrran. Tacksam är ordet och känslan som genomsyrar mig.

Den här dagen som redan är så bra blir bara bättre när jag tänker på att min älskling kommer och hämtar mig om nån timma. Vi ska förlusta oss och kalasa på gudomliga kräftor under kvällen. Åh så härligt.

[Bild]